Jag tar dina cirklar. Tar dem och bär. Du lämnar över dem till mig, allt du inte orkar bära. Dina berättelser, dina årsringar. Jag är den som ska trä dem runt mig, få mönstren att framträda. Språket ska lysa tills du ser dig själv.
 
 
Ur din mun kom orden. De var fulländade och jag samlade dem som skimrande stenar. En dag skulle jag förstå. Bli som du, gå som du. Bortom alla begränsningar. Du vägrade dem, och jag var en av dem.
 
 
Jag visste inte att det enda du inte kunde förlora var farten. Vad skulle du se om du vände dig om. Vad skulle din skugga likna om du såg den. Som jag ägnat mig åt att gestalta den.
 
 
Din rygg talade med mig. Bortom förmaningarna, hoten. Jag skrämde dig. Som katten med det döda bytet. Jag rör mig i cirklar, samlar på det du inte ser. Det finns något i ogräset, det finns något vilt i ögonvrån.
 
 
Jag minns hur du serverade orden, ransonerade med dem. Tidigt förstod jag deras förpliktelser. Om någon hävdade att det fanns en gräns var du redan på andra sidan.
 
 
Det som skiljer oss åt är farten. Ju snabbare du går, desto mer stretar jag emot. En åsna på tvären, en sengångare. I din närhet virvlar världen, jag står alltid i vägen. Om jag ändå inte behövde tänka efter. Om jag bara kunde följa dig.
 
 
Att ingenting någonsin landar i dig. En snökula i ständig storm. Att den enda som kan se dig utifrån är jag. Att du aldrig kunnat hålla mig stilla. Att leva med den oron. Det enda som hjälper är att röra sig framåt. Du kastar glitter mot den svarta himlen, det knarrar när vi går.
 
 
Avståndet mellan oss, märker du inte. Du går för fort. Berättar samma saker gång på gång. Jag kan inte låta bli att lyssna, allting lagras. Sedan finns det ingen plats kvar i mig.
 
 
Var ska jag tala när munnen är stängd. Det rinner mjölk längs mina kinder. Jag bet i dina bröstvårtor tills de blödde och du gav upp. Ett omåttligt barn. Det finns en gräns och den går längs din hud.
 
 
Du trodde jag var stillad, men det var inte sant. Tysta barn är de farligaste, de samlar allt inom sig. Ringar virvlar, jag trär dem runt mig. En spole i ditt maskineri, jag ville röra mig lika snabbt som du.
 
 
Kniven i din hand, en darrning bort från misslyckandet. Ingen har kämpat som du. Du lägger ett snitt längs buken, öppnar den för moderskapet.
 
 
De svåraste fallen kommer till dig. Du löser dem som gåtor. Skalpell eller penna, du ville ju också skriva. Berättelserna tillföll mig, men du är hjälten. Jag kan inte ge dig kvinnligt kön.
 
 
Den svåraste anklagelsen, från ens eget barn. Att inte ha varit en god mor. Ju mer jag talar, desto mindre hör du. Jag slutar helt, vänder orden inåt. Du tror att du kan omvända mig.
 
 
Du är klädd i galon, gummihandskar. En varelse i vitt. För dig finns inga hinder. Det går att övervinna allt utom sitt barn. Jag växer i alla riktningar och du kan inte hejda mig.
 
 
Den största skammen: att inte ha varit älskad. Du säger att du älskat mig, så varför har jag inte känt det. Det måste vara något fel.
 
 
Så snart en sanning uppdagas ändrar du dig. Om du konfronteras med något du sagt hävdar du att alla andra hört fel. En kvalitet av kvicksilver, du tror ju på dig själv.
 
 
Skalpell och rock, lasarettets vita gudinna. En kvinna, trots allt. Det kan du inte göra något åt. Ständiga konflikter med männen över dig, du viker dig inte som andra. Varför ser de inte att du är som de, varför står kroppen alltid i vägen.
 
 
Varför är andras mammor hemma på helgerna, varför lyssnar de mer på mig än du. Jag läser tackkorten på anslagstavlan. Det allra största: att bli mor. Du räddar liv, det har du inte hittat på.
 
 
Jag har försökt att skriva oss i samma berättelse, men könet står emellan.
 
 
Du ber mig till slut förklara, berätta vad jag vill. Otåligheten kryper, du har ett ärende. Du avbryter mig och säger att du vill ha barnbarn, snart är det för sent.
 
 
En gång såg jag dig hålla ett barn och blev rädd. Du hissade upp det i luften, grimaserade. Tog i för hårt. Barnet började gråta men du lämnade inte över det till mamman, fortsatte bara busa.
 
 
Det sitter i kroppen och jag undrar om det någonsin går över. Jag stelnar i din närhet. Jag brukade knuffa ut dig ur mitt rum men du tog dig alltid in igen, ställde mina saker i perfekt ordning.
 
 
Vad innebär det att hålla och går det att lära sig. Det är som om du inte vet hur man gör. Ännu en skillnad: du behöver ingen närhet. Varför lära sig något man inte behöver.
 
 
Du lärde dig bäst och snabbast, hade alltid svar på tal. Det finns ett sätt att chansa som jag har lärt mig av dig. Man bestämmer att den första tanken är rätt och fortsätter framåt. Din hjärna går av sig själv. Jag vet inte hur man får dig att vända dig om.
 
 
Dina händer rör sig vid tvättbrädet, operationsbordet. Vad skulle hända om du stannade, om du klev ur din rörelse. Jag klängde mig fast vid dina fötter som en klump av bly.
 
 
Jag cirklar runt dig, som om du hade svaren. Jag har frågat; du förnekar allt som inte är linjärt. Du säger att vi alltid gick raka vägen och att jag var precis som alla andra barn.
 
 
Jag förstår inte när andra pratar om sina mammor. Först låtsades jag, sedan var jag rasande, förtvivlad, sjuk. Du går ju här bredvid mig. Varför kan vi inte prata med varandra. Varför kan jag inte förlåta dig. Varför ska jag lyssna när du behöver det. Jag ser ju att det snart är för sent.
 
 
Du såg och lät mig falla, men det är inte sant. Du lät bli att se, och kanske är det värre.
 
 
Jag kan inte vara nära dig utan att vilja knuffa omkull dig. Som en simdocka reser du dig genast igen. Om jag frågade vad du varit med om skulle du kanske svara. Om du verkligen berättade skulle jag behöva hålla om dig.
 
 
Enda sättet är avstånd. Får man skydda sig mot sin egen mamma. Du går med knivarna tätt intill kroppen, skickligast av alla. Vem kan rädda dig när du hugger så fort någon försöker.
 
 
Om jag kunde lita på att du ville mig väl. Din vilja en labyrint, din kropp en knuten näve. Om jag rör vid dig skriker du högt. Vi hade en massagehäst med hjul, den bad du mig använda när din rygg hade stelnat. Jag vågade aldrig röra vid dig.
 
 
En faster kom på besök, hon hade gått en kurs i massage. Jag låg på sängen och hon sa att jag hade slaggprodukter i ryggen. Du stod i dörröppningen och såg på, vägrade låta dig kullkastas.
 
 
Det finns en sådan längtan, den kan förgöra mig. Det är skillnaden: jag kan inte ställa mig över den.
 
 
Min längtan är riktad mot männen, inte efter ett barn. Jag vill att de ska ta i mig så hårt att det får mig att upplösas. Kanske är det jag som är barnet.
 
 
Du berättar att du ställde ett ultimatum till min far, antingen barn eller så är det över. Jag är frukten av din vilja.
 
 
Förstår du inte att blodet rör sig i cirklar, att förvandlingen går åt båda håll. Jag är inte en förlängning av dig.
 
 
Plötsligt rör sig armen och slår tillbaka. Jag fantiserar om att du plötsligt förstår vad du ställt till med. Sedan inser jag att du inte skulle orka bära det.
 
 
Ibland förvrids din rygg i smärtor. Ryggraden har vuxit samman med bäckenet, du kan inte vända dig om. Jag vill stryka dig över axlarna, men det kostar för mycket. Varför kan jag inte ge dig någonting. Varför stumnar jag av utmattning.
 
 
Varför gör den öppna handen så mycket ondare än den knutna. Var ska jag lägga all besvikelse. Hur kan du tro att du ska få tömma ditt huvud hos mig. Vad är vi skyldiga varandra.
 
 
När jag var sjuk köpte du en gärdsgård. Jag kunde inte betala hyran, du sa att man inte kunde få något utan att ge. Du berättade om gärdsgårdsmakaren, sa att han var bäst i trakten. Du krävde att bli insläppt, men jag teg.
 
 
Om valet stått mellan barn och arbete. En varg som inte får jaga är bara en hund. Du vet väl att jag skulle ha följt efter dig om jag kunnat. Är det vad du behöver veta. Att jag beundrade dig så.
 
 
Du hatar katter, eller du är livrädd för dem. De är oberäkneliga, som kvinnor.
 
 
Jag ska bli en kattkvinna, jag ska ha tio katter och inga barn. Jag ska ge dig en kattunge i present.
 
 
När jag flyttade hemifrån greps jag av ånger och sa det till dig. Jag var femton år och vettskrämd. Jag satt på ett fönsterbräde och var nära att tippa ut. Du sa att möblerna inte gick att lämna tillbaka.
 
 
Tänk om jag kom hem till dig och flyttade på alla dina saker. Tänk om jag diskade din disk samtidigt som jag skällde ut dig. Tänk om jag inte ville låta dig ha en telefon eftersom det kostade för mycket. Tänk om jag varje gång skrev en lapp om allt du gjorde fel. Tänk om du sparade lapparna för att du lovade dig själv att aldrig glömma hur det var.
 
 
Du ringde och sa att det inte var någon ordning på mina saker. Du ringde och sa att jag skulle bli sjuk om jag åt så där. Du ringde och sa att jag måste gå upp. Du ringde och sa att snart blir det mörkt. Du ringde och sa att jag borde ringa oftare. Du ringde och sa att snart är det för sent.
 
 
Nu hör du av dig varje dag. Något har förändrats, du behöver mig mer än jag dig. Din röst är klanglös, utan riktning. Entonig som ett barns. Jag lyssnar, men berättar ingenting.
 
 
Du hade din storhetstid, kan du inte vara nöjd med det. Vill du att jag ska skriva en sjukhusroman. Du frilägger vävnaderna med ett enda snitt, öppnar den blockerade äggledaren. Orden blir till kött.
 
 
Varje jul kom chokladaskarna, som jag åt upp. Ju mer du lägger band på dig, desto mer sväller jag ut. Vill du att jag ska berätta vilken som är min favorit.
 
 
Du berättar att överviktiga kvinnor har svårare att bli gravida. Du säger aldrig tjock, du säger tung. Som om mina femton kilo mer är det som hindrar dig från att bli lycklig.
 
 
Jag ska skriva en historia i vitt, där ingen äter något annat än sallad och soppa. Den ska börja och sluta i förtvivlan, som alla våra samtal.
 
 
Vita vävnader, röda blodkroppar. Kroppen är en makalös maskin. Du skrev ut p-piller när jag klagade över hårstrån på magen. Alla delar jag behövt återta. Du skryter om att du aldrig svettas, hur ska jag vara annat än för mycket.
 
 
Vad är en kvinna, vad är en mor. En mors uppgift är att tukta. Jag brister ständigt på nya ställen, det kallas strior. Du lägger orden i min mun, nya tabletter att svälja.
 
 
Varje gång jag öppnar munnen serveras jag en åkomma. En mors uppgift är att diagnostisera, mota oron med recept. Du älskar att bota mig.
 
 
Det finns en historia om en flicka som hade sand mellan tårna, är det den du vill att jag ska berätta. Efter att hon badat satt hon kvar så länge och rengjorde sina fötter att hennes föräldrar blev oroliga. De fick bära henne hem, så att hon inte skulle bli smutsig och börja om igen. Hennes vilja var starkare än deras redan från början. Detta barn var något alldeles speciellt.
 
 
Ordet speciell har en speciell betydelse för dig. Du säger ofta avståndstagande: Han är ju lite speciell. Jag drömmer ibland att mina vänner vänder sig till mig och säger: Vi kom på att du är lite speciell.
 
 
Hur du använder orden på ditt eget sätt. Jag ska skriva en ordbok som du inte kan förneka. Dyrbart är något du inte vill betala för. Jumper är en tröja som sitter för tajt. Utmanande är allt som slutar ovanför knäna. Tänk att man inte får bestämma vad ens eget barn ska ha på sig.
 
 
Jag antar att det är som en skrattspegel. Kanske påminner det om att ha en tvilling. Någon med samma förutsättningar, men som väljer att gå helt osminkad eller sola topless. Vems kropp är det som blottas då.
 
 
Jag kan framkalla din blick, även när du inte är här. Jag lägger mig som en skugga över dina konturer, flyter ut i mörkret. Trodde du verkligen att du kunde stoppa mig. Syster, peang. Dina ord har ingen verkan här.
 
 
Jag är inte ett kärl som håller för alltid. Vad är ett barn, vad är ett svek. Det rinner ur mig, jag har försökt berätta runt dig. Förstår du inte att du närmar dig något du inte klarar av.
 
 
Hur känns det att vara kapabel, hur känns det att vara intakt. Berätta vad orden betyder för dig.
 
 
Vi ser aldrig vår egen rygg, vi måste lita på hur andra speglar den.
 
 
Du går och går, men vet du inte att jorden är rund. Jag står ju här och väntar på dig.
 
 
En mor är en mor är en mor. Det går inte att göra ogjort.
 
 
Hur skulle jag kunna göra mot någon det du gjort mot mig. Om vi rörde oss mot kärnan skulle vi kanske förvandlas. Vem ska bära oss då.
 
 
Jag undrar om din kropp har känts som min. Det går att öppna huden med skalpell, men generna sitter där de sitter.
 
 
Cirklarna blir fler, vi har gått så många varv. Du säger: snart är det för sent. Du vill inte vara ensam mer. Förstår du inte hur ensam jag har varit. Förstår du inte att man inte kan få om man inte gett. Förstår du inte att jag inget har att ge.
 
 
Om jag hade en gåva skulle jag inte anförtro den åt dig.
 
 
Jag hade en fröken med stora vackra tänder, jag ville se ut som hon. Det sägs att man ska vara försiktig med vad man önskar sig. Du såg till att jag använde tandställning varje dag. På natten fäste du den i små hakar som borrats fast i min käke. Jag gapade och det flög stjärnor ur min mun.
 
 
Att vara mor är att vara Frankenstein. Visste du vad du gav dig in på, hur kunde du tro att du skulle kunna kontrollera mig. Är det en instinkt, är det ett beslut. Varför tror jag att du tänkte efter innan, varför tror jag att du kan se din egen rygg.
 
 
Du klär verkligheten i ord, som om du plågades av att se den naken. Varför envisas jag med att blotta mig. Varför lyssnar jag inte på dina råd. Varför säger du inte bara att mina ben är tjocka.
 
 
En utmanande kjol. En tung person. En dyrbar middag. Du har alltid ryggen fri.
 
 
Måste barnet tala om att kejsaren är naken. Kan det inte bara välja att blunda.
 
 
Du brukade ringa när du var upprörd, säga att jag var den enda du hade att prata med. Så länge jag svarade vände du dig inte till någon annan. Föräldrar gör som man gör, inte som man säger.
 
 
Bära barn, vara barn. Kanske kommer jag aldrig att veta hur det känns. Jag gråter inte längre.
 
 
Ska jag berätta om dig, jag tror att du vill det. Bilder av en flicka som inte sitter still. Som bråkar och klättrar och kämpar. Som blir vansinnig när hon inte får vara med. Som hatar sina korta ben som inte kan springa ikapp med brodern. Slitna bilder av pojkflickan. Hur kom du på att du var annorlunda.
 
 
Resorna där du hämtade orden, språk dina föräldrar inte förstod. Vem var det du ville tala med. Du berättar om syrsor och elefanter, städer och savanner. Inga människor. Som om du hela tiden varit ensam. Det instrumentella i din blick, det skrämmer mig.
 
 
En gång bröt kriget ut, tog sig över gränsen. Ni gömde er i ett dike, hörde bomberna falla. Du var nitton år och jag tror inte att jag kan förstå. Att du inte åkte hem. Du säger att det hade varit osolidariskt. Varför skrattar jag inte, varför betyder orden så olika saker för oss.
 
 
När kranen hostar efter att ha varit avstängd skriker vi högt. Du rycker till av höga ljud, precis som jag. Vi sover med öronproppar och pratar i sömnen. När vi går på museum tycker vi likadant.
 
 
Du läser biografier om manliga konstnärer och identifierar dig med dem. Du säger att du skulle ha skrivit en bok om du bara haft tid. Ibland tror jag dig, ibland ger jag dig en diagnos. Ska jag skriva ett recept, ska jag skriva en roman.
 
 
Att kunna något du inte kan. Att min eftertanke skulle vara värdefull. Att allt inte handlar om att röra sig framåt. Att cirklarna har en skönhet. Så går du ändå där som ett facit.
 
 
Du gifte dig när du var nitton, blev läkare och skilde dig, gifte dig igen, fick barn strax före trettio. Jag har lagt händelserna som ett smörpapper över mitt eget liv. Jag ville följa din kurva, nu är det för sent.
 
 
Jag tror att du förstått att jag rör mig i en annan bana nu. Du skickar bilder på din läsfåtölj, som för att visa att vi befinner oss i samma universum. Varför kan vi inte bara mötas. Varför tar du fortfarande all min kraft, som vore jag den slocknande stjärnan.
 
 
När vi är på stan hamnar du i bråk. Känner dig illa behandlad, är lättantändlig. Ständiga missuppfattningar, som jag försöker mildra. Du talar till serveringspersonal som om de vore dina undersåtar, själv känner du dig överkörd.
 
 
Vad är klass, vad är genetik. Vi vet inte hur man håller i besticken. Du säger att sådant inte spelar någon roll, men på restaurang är du som ett barn, rädd att bli påkommen.
 
 
Att kämpa för att ta sig upp och sedan inte bli respekterad. På en hotellbuffé sa en man vid bordet intill att jag saknade bordsskick. När du kom tillbaka hade han redan gått. Jag berättade inte vad som hänt.
 
 
En gång frågade du om jag råkat ut för något i tonåren. Du ställde frågan bakvänt, med ett inte i mitten, som om du ville ha den ur världen. Jag har aldrig litat på att du orkar bära något. Din sköra rygg, ditt rörliga intellekt. Var sitter platsen där minnena lagras. Eller är det bara jag.
 
 
Du gav mig en skalad morot före varje måltid, jag gömde dem i en skrivbordslåda. Skrumpnade morötter liknar åldrade fingrar, en låda full av likdelar. Jag kan inte tänka mig att du inte visste.
 
 
Du hävdar att du burit mig. Nu framträder likheterna, som om de legat latenta.
 
 
Bara vi kan bråka så. Dörrar som går sönder, händer som slår. En gång klättrade jag ut genom fönstret och du kom rusande efter. Jag drömmer fortfarande om flyktvägar. Jag klänger på fasader, hänger i stuprännor. Du ger aldrig upp. Varför är vi så envisa.
 
 
Jag minns ett hotellrum i Paris, hur jag dunkade pannan mot väggen. Varför följer jag med när du inte lyssnar på vad jag säger. Varför försöker jag förklara när du inte vill höra. Varför har du en del av mig som jag inte kan vara utan.
 
 
Jag cirklar vidare utåt, ringarna är tunnare nu. Följer konturerna av en vanmakt. Gnistor längs en gisten dörr. Det var så ensamt där, vad var det egentligen som hände. Den ärvda skräcken. Nej. Ett ord dras ut som ett dragspel på längden.
 
 
Vi har erövrat språket, var och en för sig. Ett avstånd till tingens råhet.
 
 
Du har fört journal. Varje dag en anteckning om platsen, vädret. Ser du ett mönster, kan du planera din skörd. Raderna håller sig innanför det begränsade utrymmet. Jag har alltid svämmat över.
 
 
Den droppar genom generationerna, en halvkvävd gråt. Tala om när vi är framme. All strävsamhet, all uppfinningsrikedom. Var det hit ni ville. Långt från den magra jorden.
 
 
Är jag kronan på verket, är jag civilisationens höjdpunkt. Varför odlar jag inte min trädgård. Du älskar suckulenter, deras tåliga blad. Jag skjuter ett nödskott, en flammande blomma. Vattna mig då.
 
 
Du skär ölandstoken till nakna knutar, tar bort den döda vävnaden. Det finns en vaksamhet mot vila. Du stormar in i mitt rum, plockar åt dig mina kläder. Varför ska jag tuktas, varför ska jag leva mer. Vem är det som inte står ut med mig.
 
 
Hur härdar man plantor om våren, hur debriderar man ett sår. Du har aldrig läst en bruksanvisning. Det kallas intuition, det kallas överlägsenhet.
 
 
Om jag hade din tvärsäkerhet, om den kunde sippra ned på mig. Ett hölje av galon, en fjäderdräkt av vilja. Din hud är torr som en öken, min läcker och glappar. Om jag ändå var mer som du.
 
 
Jag har likadana träskor som du. Det är sommar och jag ska alltid hjälpa dig. Syster, sekatör. Det är bara jag som vet vad orden betyder. Våra höga fotvalv, det klapprar när vi går, och vi kan gå hur långt som helst.
 
 
Du ropar och jag kommer rusande, gul tagetes i ögonvrån. Jag är så ivrig, man får inte springa i träskor. Varför har jag aldrig lyssnat på dig, varför måste jag slå ut alla tänder själv.
 
 
Ett blånande bett, den ständiga oron för lyten. Jag har tandställning, glasögon, beskt nagellack. Vad är det kroppen vill säga. Jag drömmer att du opererar bort mina händer.
 
 
En mors uppgift är att vårda sin avkomma. Vakta sin tunga. Hålla sig upprätt.
 
 
Tar din strävan någonsin slut. Förstår du inte att man måste vattna för att skörda. Förstår du inte att din vilja har en gräns. Förstår du inte att jag inte kan bära ditt barn. Du säger: snart är det för sent.
 
 
Cirkeln i min mage, jag försöker se det framför mig. Midjemåttet som ständigt förlängs. Bandet som aldrig får brista. Jag exploderar som en krutdurk, det rinner längs mina lår.
 
 
Det är något fel på mig, du upptäckte det först. Jag borde tacka dig.
 
 
Jag borde skriva en manual för mödrar, ett felsökningsschema för döttrar.
 
 
Du läser samma böcker som jag, men fler. Du blir arg på huvudpersonerna. Hon följer ju efter en man som inte vill ha henne. Hon gnäller ju bara om sina krämpor. Hon avslöjar ju allt om sin mamma.
 
 
Det är autonomin du inte tål, varken min eller andras. En annan vilja, skild från din egen. Jag är din högra hand, jag är din fantomsmärta. Du ringer och säger att du har ont i ryggen.
 
 
Alla böjda ryggar, alla nedplitade ord. Vi har kämpat så. Jag försöker förstå var du kommer ifrån, släktenas gång. Grödan kan slå fel, även när man sått i tid. Vi har alltid bitit ihop. Jag drömmer att jag gapar så stort att jag sväljer dig.
 
 
Du samlar på små ting av trä, ställer dem i obegripliga kluster. Jag andas långsamt på var och en, hoppas att de ska få liv. Effektiviteten som spricker upp, plötsligt har du köpt akvarellfärger.
 
 
Vad ska du måla, vad har du sett. En baby på ett skötbord, den tydliga springan. Vad hade du hoppats på. Ett träd som stubbats får dig att rista. Vad är det som tagits ifrån dig.
 
 
Du skaffar ett konto och gillar allt jag lägger upp. Vem följer vem, jag trodde att du gick före.
 
 
Allt var en tävling, allt fick betyg. Du satte ut mig i skogen, lät mig springa mot mål. Prispallen, vinnarskallen. En vilja av stål, det ligger i släkten.
 
 
Ett rum av pokaler, väggar täckta av diplom. Här ska man vila. Manglade lakan, vävtapet. Vad händer med den som ger upp. Fuktfläckarna breder ut sig som rorschachbilder.
 
 
Du cirklar runt mig som en vilsen hund. Jag svarar inte när du skäller. Tror du att jag lärt mig något, vill du veta vart du är på väg. Det enda jag vet är att det är stumt på andra sidan.
 
 
Språket sorterar flödet, pixlarna av ljus. Vill du verkligen gå in i berättelsen. Skogen lyses upp, stugorna står möblerade kvar. En obruten cirkel runt minnet. Du har aldrig vänt dig om.
 
 
Två speglar ställda mittemot varandra, vi skymmer sikten för den andra.
 
 
Modern är människans mest framträdande sinnessjukdom. Allt jag säger är ett plagiat på dig.
 
 
Du berättar dina historier. Varför är jag så beroende av andras reaktioner. Du predikar ditt evangelium, spelar ingen roll om någon lyssnar. Du var min hjälte tills jag ifrågasatte allt.
 
 
Hur du pratar om människor du hjälpt. Som om de vore djur, eller barn.
 
 
Du avvecklar avdelningar, skär bort en tumör. Varför kan jag inte ta dig på allvar. Du tror att du är min chef.
 
 
Någonting växte i min hals, kanske var det orden som fastnat. En cysta, en tumör. Innan huden öppnats vet man ingenting.
 
 
Som en symaskin sticker sin nål, prickar cirklar. Vit krita över sammet. Skära bort, skära av. Jag visste att det skulle hända. Och ändå: smärtan.
 
 
Jag ympar mig själv på andra mödrar. Vad är en gren, vad är en parasit. Kan ett skott ansa sig självt. Enda gången du gråter är när träden fälls. 
 
 
Du brukade försvinna ut i garaget. Efteråt: utslätat ansikte, röda ögon. Vad skulle den delade smärtan ha gjort med oss. Vem är det som fäller träden. Vems är såret.
 
 
Jag upprätthåller vreden, den håller mig upprätt. Det är jag som går med knivarna nu. Jag har börjat klä mig i vitt.
 
 
Du ringer och vill ses. Jag svarar bara när såret är slutet.
 
 
Hur länge kan man glädjas åt tingen. Jag köper sidenblusar, jag köper parfym. Jag var så länge på andra sidan, nu är det min tur. Jag köper en orkidé, jag köper en babyfilt. Du säger att det snart är för sent.
 
 
Du hade rutiga skortor och jeans. Hästsvans och träskor. Längst in i garderoben tunikor från fjärran land, trummor med spända skinn. Jag klädde ut mig och blev en annan. Någon som liknade dig.
 
 
Du var först med allt, ojämförlig. Vännerna framställs som otympliga klossar. Du fick ett stipendium och flög över Atlanten. Det fanns ingen telefonledning som räckte ända hem. Hur visste du vart vägarna ledde.
 
 
Vad är överlägsenhet, vad är oförmåga. Om jag bara varit stark som du. Vad är styrkan värd när den inte kan hålla. Vad är känsligheten värd när den inte håller. Vad kan min famn hålla för.
 
 
Att vara mor är att hålla en främling mot sitt bröst. Att se den andra och inte rygga tillbaka.
 
 
Din mjölk sinade, jag sög för hårt. Denna hunger, har den alltid funnits. Du sa: det finns en gräns. För att få något måste man vara beredd att ge.
 
 
Du säger att barnsköterskorna var så negativa, du ville inte gå dit. De passade på att kritisera en läkare. Allt var ju helt normalt.
 
 
Du fattar beslut åt dem som inte vet sitt eget bästa. Vissa vet ju bättre än andra, vad bråkar vi om. Varför kan vi inte bara låta dig bestämma.
 
 
Om man har en hund måste man visa vem som bestämmer, annars blir den otrygg.
 
 
Vad är jämlikhet, vad är dominans. Min vilja växte som en krona av stål. Varför kan jag inte bara böja mig. Varför säger du alltid nej om jag frågar. Varför ska jag tuktas till lydnad. Vem vet egentligen bäst.
 
 
Om man skapar ett monster måste man ta hand om det. Vad är ansvar, vad är frihet. Vi kommer alltid att vara bundna vid varandra.
 
 
Alla navelsträngar du klippt, alla barn du dragit ut. Jag drogs ut med sugklocka efter två dygn. Det var det värsta du varit med om.
 
 
Nu sluter sig våra cirklar, jag driver ut dig som mitt eget barn. Gör plats åt en annan. Du har rätt, snart är det för sent.
 
 
Jag tar dina ord och skriver om dem, upplåter mig åt ett annat språk. Vilken värld vill vi att våra barn ska leva i. Jag gör mig tillgänglig för någon som liknar mig.
 
 
Jag bär dina cirklar som årsringar på min kropp. Jag driver oss längre mot kärnan. Allt jag gör är ett plagiat på dig.