Vad kan man säga om klänningen? Klänningen är absolut underbar. Din mamma träder in i rummet. Din mamma är lång och vacker. Vad kan jag säga om klänningen? Din mamma svävar över de rena golven. Jag tänker att jag har begått misstaget som klyver världen. Din mamma in genom dörren och hennes ögon är smala, din mamma in genom dörren som en katt. Jag tänker på förlåtelsens tragedi. Din mamma äntrar en scen.
 
Det är i april. Ljuset särskilt hårt över Karlaplan. Ännu inte vackert ute men snart. Ännu inte vackert ute men snart ska allting gå sönder och bli nytt. Själva knopparna. Ännu inte ett flor över världen. Fontänen på Karlaplan som går så långsamt att man kan tro att man har blivit tokig när man ser på den. Runt omkring sitter de polska turisterna och röker och de små männen med välpressade byxor. Alla är bländade av ljuset som inte bryts. Alla är bländade av löftet om att världen ska komma tillbaka del för del. Alla blir vansinniga av de små, små knopparnas spefulla löften. Alla linjer i ansiktet exponerade. Blomsterhandlare och sammanbitna tanter, som är små damer, som är kärringar. Små sammanbitna kärringar som prutar och alla linjer i ansiktet exponerade och alla år av väl valda inköp inskrivna i ansiktets yta. Vimmelkantiga kvinnor som köper besvärjelser och böner.
 
Din mammas lägenhet. Den rena lägenheten vid Karlaplan. Din mamma in i rummet. Klänningen in i rummet. Överlämnandet. Tyget i mina händer. Din mammas ord den här klänningen går inte längre att knäppa kring min magnifika kropp. Det är helt sant. Jag förstår att det storartade med klänningen är att den är så ofattbart liten. Ofta förstår jag sådana väsentligheter nästan direkt. Det storartade är att klänningen är omöjlig och påminner om det mänskligas gräns. Den här klänningen så absolut underbar att den måste fortsätta bäras. Den måste fortsätta omsluta kroppen hårt som ett hot.
 
Vårens väldiga tomma ljus. Som en tiggare på din mammas soffa i det skarpa skenet. Jag har begått ett misstag, jag har begått den sortens misstag som klyver världen. Som att tappa någonting från hög höjd, att förlåta är att tappa någonting från hög höjd. Den som förlåter vaknar utfattig. Vaknar in i ett tillstånd som påminner om svält. Den som förlåter förlorar allting på en gång. Man lade klänningen i mitt knä på den fattigaste dagen och detta var dagen efter att jag förlåtit dig. Inledningsvis gav förlåtelsen vila. Ett vanligt misstag är att tolka denna inledande vila som ett tecken. Det är lätt att tro att en sådan vila ska följa på den goda handlingen. Förlåtelsen är inte den goda handlingen utan en lömsk sjukdom. Jag somnade in i vilan men vaknade i nästa skede. Jag vaknade och kände det som om jag stod på ett vidsträckt fält under en sträng sol. Ingenting fanns kvar. Bredvid mig sov du som en prins. Kärleken är en förskingringsprocess och det finns inga genvägar. Man måste förlora sak efter sak, möta varje förlust med samma ärliga förvåning.
 
Karlaplans vitblåa ljus in genom de väldiga fönstren. Tulpaner i vaser. Som vansinnet innan världen kommer tillbaka i maj. Tulpanerna i rosa och ljusrött som ska rädda dig. Många människor blir galna i vårens första ljus. Många människor vill gömma sig. Det är lätt att fångas i tulpanernas kliniska världsordning så till den grad att man inte längre vågar gå ut. Det
händer hela tiden. Det är färre än man tror som faktiskt överlever det första ljuset. De som kommer ut på andra sidan i den nya gröna världen med hälsan i behåll är obetydliga till antalet. Det är bara hjältar och jättar som klarar sig genom vårens första ljus. De vanliga förkrympta förirrar sig och får syn på sin spegelbild helt avtäckt och att hävda att de överlever
detta hade varit en lögn. Man kan se fontänens långsamma strålar genom fönstren i din mammas lägenhet.
 
Klänningen är absolut underbar. Det tjocka röda tyget. Den röda dagen gryr. Antingen kroppen inuti den här klänningen eller inte. Det oantastliga i att utföra en omöjlig uppgift. Den besvärliga vandringen runt i ruiner. Klänningsprovet inträffar dagen efter förlåtelsen. Sjukdomens andra fas. När jag bar runt på förlåtelsen var du hungrig och jag mätt. Du fyllde munnen med tyg och bet ihop. Nu vilar du obehindrat bredvid mig. Klänningen skänks till mig som ett under på min fattigaste dag.
 
Jag sitter på soffan och tänker på hur du stjäl sak efter sak när hon kommer in genom dörren, kvinnan som redan under sin livstid är en gyllene staty. Kvinnan som är en staty över konsten att vara kvinna. Vilket mästerverk ropar man när man passerar henne på gatan. Man lägger sig ned vid hennes fötter. Man gråter. Tacksamheten vet inga gränser. Det är verkligen en gåva att spela rollen med sådan exakthet. Jag sitter på soffan och din mor kommer in genom dörren. Detta monument. Det blanka håret, håret som en spegelblank sjö. April månad, det hårda ljuset över Karlaplan. Avslöjandets ljus. Linjernas lögner.
 
April månad, jag fortsätter att chockas som den som går till banken för att inse att hon inte längre äger varken ansikte eller namn. Utanför blommar träden inte ännu. Utanför öppnar sig himlen. Din mamma in genom dörren. Detta monument. På botten av armodet gryr en ny dag och dagen är röd som en klänning. Dagen är enorm och röd. Och klänningen är så liten. Detta
är storheten, det är en omöjlig uppgift.
 
Du sitter bredvid mig på soffan. Om jag kunde visa dig att den här klänningen är ett uppdrag som jag behärskar. Sjukdomen fortskrider, jag ser sämre. Jag ser inte att du sover. Klänningen är tyg för dig. Jag är bländad av ljuset in genom sju fönster, bländad av mästerverket som är din mamma, redo att kasta mig vid hennes fötter. Om jag kunde se att du är en av de långsamma jättar som går genom den tidiga våren med bestämda steg, utan att blunda eller tveka, att du är en som kommer ut oskadd oavsett. Om jag kunde se att varje muskel i din kropp är avslappnad när du äter av frukten på fatet. Klänningen är tyg för dig. För mig är klänningen ett skepp. De små knopparna på de kala fuktiga grenarna som slår mot fönstret. Snart kommer världen att vara fylld av färg och den kommer att vara mjuk. Inte än. Bleka ansikten förvridna i solen. Händer och nagelband som inte går att gömma. Fåglarna sjunger redan med full förvissning.
 
Framför spegeln i hallen är armarna på rätt plats men resten av tyget vilar fortfarande över mitt ansikte. Spegeln är onödig för jag är blind bakom det röda tyget. Jag andas i det röda tyget och luften där inne är varm. Jag vet att kroppen är som en maskin och att den lyder och att det därför är en fråga om uthållighet att dra tyget rätt över kroppen. Jag är orubblig när jag tvingar tyget millimeter för millimeter. Någon går i trapporna utanför. Här inne är världen röd, ljuden från människornas liv är långt borta. Här inne är det varmt och stilla. Världen är blind. Ljud som om någonting sprack men jag vet att ingenting spricker för jag är obevekligt noggrann. Det verkar en kort stund som om munnen ska skrika. Jag vill gärna andas av luften utanför den röda världen. På andra sidan finns den klara dagen. Jag blundar och drar och känner hur många stygn går upp men jag vet att det är en illusion. Ansiktet i den rena luften. Jag öppnar ögonen. Kroppen är röd nästan som tyget. Röda blommor över bröstet och halsen. Över kroppen sitter någonting fast. Det är inte klänningen, det är delar av sprucket tyg. Genom fönstret strömmar det blå ljuset. Solen står högst upp på himlen. Jag hör mitt namn, hör hur någon reser sig och snart lätta steg genom korridoren.