Jag hade varit i USA och USA hade varit en mardröm. Det var så jag hade börjat berätta det nu och sedan jag börjat berätta det så var det som om jag precis kommit hem igen. Som om jag fortfarande stod lutad mot resväskan i rulltrappan upp mot Klarabergsviadukten, nyvaken, hela Centralstationen luktade alvedon och smuts och svagt av frukt igen, det var kanske inbillning, kanske apelsinjuice, men det var som om trappstegen eller tankarna inte förflyttats en millimeter, jag hade alldeles nyss börjat tacka nej till frukt och alvedon, ipren var på alla sätt bättre än frukt och alvedon tänkte jag och sedan slog det mig att det inte alls var alldeles nyss att det inte alls var den första sommaren, den första sommaren i Stockholm som ung, och sedan glömde jag det. Lana Del Rey sjöng all I wanna do is get high by the beach get by baby baby bye bye medan jag promenerade längst Smedsuddsbadets vidriga strand full av fiskmåsar och plåster och sprutor och tänkte på dieter och rakknivar och sprutgrädde, jag tänkte alltså fortfarande i sådana banor och fortfarande krävdes bara en snabb blick i spegeln för att befästa det pastelligt böljande barnporrsaktiga, det bästa var precis när jag hade försäkrat mig om det, bättrat på den ljusröda ögonskuggan, lungsjukelooken, då hade jag redan flera drinkar och människor igång och ännu bodde inga människors eller drinkars åldrar inuti mig intalade jag mig, som en mjölkvit liten ecstasybaby skar jag verkligen genom dem och fram till er, som om ni tagit emot mig med öppna armar annars, revbenen och gindrinkarna, ropen, som om ni respekterat sådana urringningar annars, splittat notan rakt av, som om ni vänt er om och låtit mig springa ikapp, ja men kom då, ställt de där frågorna, varit där med era tändare innan jag hunnit sära på läpparna. Som om du brytt dig om att ta i så där hårt om det inte varit för att jag fortfarande var helt len, som skyddad av fostervatten och sömn, pratande som om jag överraskats med språket i min mun och insett att jag tyckte om det; ditt skratt var generat, förtjust, jag förstod inte vad jag gjorde och du berättade inte det, lade huvudet på sned, betraktade mig roat när jag gick runt och klämde och luktade på saker, upprepade deras namn, det var omöjligt att missa mig det är omöjligt att missa dig sa du. Den sommaren var rolig som något är roligt de första tio gångerna eftersom det var som om det fortfarande var den första sommaren, samma juli, som om jag fram tills nu legat utanför det vanliga synfältet, du snackar så mycket skit sa ni, man förstår inte hälften av vad du säger och säg det där igen och igen, det var som om vi inte förstod att jag i min tur iakttog er, det var som om våren för första gången gått över jag menar som jag gick igång på reflektionen av min gestalt i dina skrovliga ögon.
Jag växte snabbt, jag lärde mig din takt men februarikylan frätte bort flera lager hud och du saknade det lena, obegripliga, jag behövde vidta åtgärder, sprida ut mina saker i ditt hem innan gryningen kom. Ett bankkort där och några smycken där, det skedde tyst och metodiskt, allt var samma försiktigt förebyggande arbete, alla handlingar imitationer av varandra: med samma rutinmässighet som när jag stoppade fingrarna i halsen eller som när jag stoppade fingrarna i munnen medan du svävade runt över min kropp drog jag av ringarna från fingrarna. Det sammanbitna sakspridandet var målmedvetet som det frenetiska fuktandet av bröstvårtorna tills de fattade att du var där var målmedvetet, tills de påmindes om vad det betydde. Att i natten oförmärkt låta silvret och stenarna glida ner i din jackficka eller att i natten oförmärkt trycka könet mot ditt ben och se klasar av stjärnor explodera under ögonlocken, det var samma förankrande, det var mycket som var precis samma som då men jag hade ganska ont i halsen och jag tänkte att du älskade mig djupare nu och att jag var på god väg att lära mig hantera också den situationen, att jag inte skulle prata så mycket, jag var på god väg mot tystnad. Jag tänkte att en upptränad smidighet skulle leda till friktionsfrihet, frivilliga promenader, forma sig till en eftermiddag, något lenare och lugnare ett långsammare alkoholupptag, jag tänkte att jag skulle köpa en riktigt fet hudkräm, äta en god smörgås till lunch, mina kinder skulle vara skära som en tonårings, håret lukta höst, men i stället blev det en helt ny sommar, en helt annan juli och i den andra juli satt jag hukad och släppte ansiktet löst, lät munnen och kinderna flyta ut, cigaretten hänga i mungipan. Jag var tjock, jag hade blivit jättelång, ögonen hade dragit sig tillbaka in i sina springor. Jag stod på olika hållplatser och tunnelbaneperronger som inte var Centralen eller Mariatorget och tänkte på att inte upprepa samma misstag, jag kisade lite fult när jag tänkte så, sög på en halstablett, försäkrade mig om att ni inte var där; ändå hände det att jag drömde om oss och om USA, att jag längtade tillbaka till USA och de där släta blygdläpparna och då var det som om det fortfarande var den sista sommaren, som att jag vaknade med ett ryck, jag hade inte hört dig komma in men du hade hört mig över hela Söder väste du, du hade känt min parfym på alla barerna. Du sa jag går ut för att umgås med mina vänner om du är där är det högst ett plus i kanten fattar du det men jag var ju inte där, inte längre, jag skulle inte störa er, sakna er, du får hålla dig lite i bakgrunden sa du men jag hade väl försvunnit ur er åsyn, jag stod väl i rulltrappan på väg upp mot Klarabergsviadukten, hela Centralstationen luktade väl tvål och kaffe och jag hade väl lärt mig något av er, av mig, ändå var det som om den sista sommaren öppnade sig som en ruin framför mig som jag öppnat mig för apelsin och aspirin och alvedon, för alla er samtidigt, som om jag fortfarande låg mellan er i bh och kjol medan solen gick upp. Staden kunde vara täckt av snö och is och ändå störtade fiskmåsarna ner i Smedsuddsbadet, ändå gick jag där i sanden och tänkte på hur det varit, vad jag gjort, och då var det var som om det fortfarande var den sista sommaren, den sista sommaren i Stockholm som ung.