(baserat på Anne Sexton, ur den översatta samlingen Sanningen de döda vet)

 
 
Det var lättare att måla döden än jag trott.
”Pröva att begära något friskt och ofördärvat”
döden är det som begäret kompletterar,
förbi vilken inga snyftningar passerar.
Låt mig armlös och tvättad utstå proceduren
med pratande klåda en laddning landad i sängen.
Jag skrattar bara när jag får se något privat.
När de gula löven börjar falla hejdas de inte
förrän alla ligger på backen, när det redan är över.
Du säger att detsamma gäller i sängen
men jag vet att det är tårarna som talar.
 
 
 
Du säger att det är en egenhet jag har
att höra när tårarna talar.
För ett litet älskat barn som skelar
finns det ingen Gud att hänvisa till,
det finns heller ingen annan plats.
Och avståndet växer, tills det inte
känns igen eller kan skrivas på meter.
Alla konnektiv har tagit över
efter min förra tanke –
ånyo lyses det upp,
mitt ansikte.
 
 
 
Min mor var otrolig med saxen
ända tills att jag blev sexton.
Om våra leenden liknade varandra
sedan, var förtjänsten själva saxens.
Fastän munnarna är runda när
de gapar, finns det ingenting
som hindrar att vi skapar
mångmiljontals streckmunnar på tavlor.

Strax därefter
inser även jag att det är bråttom.
Historien har lagt sin röst på jäktet
med eleganta hot om ruttnande anor.

Det fanns en kyrka där jag växte upp
med bänkrader där vi flåsades på,
rad efter rad av hjässor, täta eller kala
som sjöng tillsammans. Min far skickade tallriken
men försent tog jag emot den
gick i kras över golvet.

Jag blev inte precis förlåten. Istället lät de måla
mitt ansikte över det golvet.
Så småningom var ansiktet särskilt
påpassligt att ömsa, liksom ett
vitlöksskal vars innandöme sammanpressas
mot dess torra insida.
 
 
 
Vi log när det gjorde ont,
tiden går fort när tiden har roligt,
när dividerandet tar vid
och det som återstår är att
backa ett steg bort från varandra
och tända eld på det lilla avståndet
som för att markera omöjligheten
i att köpa ett avstånd, i att köpa en målning
som liknar dig så strängt att den kan
uttala det skygga, slingrande undvikande,
som i lika grad är du och ytterst, skönhet.
 
 
 
Jag minns att de gav mig namnet John
för att kunna kalla mig Johnny-boy.
Det var aldrig meningen att jag skulle bli
en gäst i mitt eget hem, slemmig och
gniden som en igel, hasa runt över golven
mellan soffor och sängar.
En obekväm gäst, fuktig eller täckt av en hinna
men så behöver ingen gäst vara.
Tvärtom, hinnan är välkommen;
vi gäster är som gjorda för
hinanden och alla vi, alla vi som finns
är också gäster, någon gång är var och en gäst
hos en annan som vid nästa
tillfälle är gäst hos en tredje.
Inget av det här är särskilt underligt, men en oönskad gäst
som inte kan avvisas är besvärlig.
Och ändå: Jag behövde dig!
Är det inte dig som jag sakta
sammansmält med, eller du
har inte blivit mig
men jag har blivit dig.
Jag ville inte vara en pojke,
inte en flicka, utan en liten mjölkvit mus,
redan älskad och högljudd på det sätt
som utmärker en liten mus.
 
 
 
Hör jag vinden är den stilla
över det stilla vattnet faller vi in som en.
Utan beröringen är vi redan döda
då är vi ingen.

De döda ligger tyngdlösa, fotsidan frilagd, glödande
i det stilla gasset från detta öga av flytande sten.
Inte ett badkar kommer att lyfta från marken
fastän det gagnlöst stannade kvar.
Dessa döda är mer lika sten
än havet vore om det hade skor. De vägrar
välsignelsen den nedstigande får
när havet omfamnar.
 
 
 
Kärleken till Stockholm
växer när du visar mig en bild
av sjukdomen i skala 1:50.
Du är närsynt och det sjuka
måste betraktas som ett
sundhetstecken. På den nattsvarta
himlen går det inte längre att se spökena
för all rök och aska, detta fenomen
som du kallar skenmanövrar.
Jag tror som du, som jag alltid gjort,
att allt är sig likt – i ständig förändring.
För det bestående skulle
trafikera ett tyngdlöst, fallande tillstånd.