FÖRSTA AKTEN
det är behjärtansvärt att veta
att de flesta blir till långt efter midnatt
att drömmar inträffar som nålar
stuckna genom tomma maskor
släpar trådar efter sig i mönster
längs nylonet varsamt trätt över lösnaglarna
ett nästintill ogreppbart material mot benen
någonting mellan sand och sammet
har gjort sig fin men det håller aldrig
en hel dag innan håret klumpar sig, smälter
in i huden och blöder igenom bluslivet
som fladdrar över tunna axlar
runt vilka det rör sig
långsamma insekter som
vi utgör och väntar på
han snuddar rutan samtidigt som humlan
jag berättar allt för sprickan som uppstår
samtidigt som det inte är en metafor:
jag som skriver denna dikt som om den är skriven
med handen platt mot marken som ett öra och sedan
lägger de omogna frukterna längs med fönsterkarmen
luckorna öppnas och sluts utifrån, vad är det med den här
marinaden
citrongula sprider sig äggen
i en enda omelett
morgonen häpnar
vi rodnar i det skarpa ljuset
inför varandra
gomspalten läker så fint
i tysthet, under nyblommad hägg
letar sig röken in i köttet
eller drar sig köttet tillbaka
när det möter lågorna
håller man händerna
helt nära elden när
man håller händerna
och griper tag om veken
med pincettgrepp
som ett ganska nyfött barn
tills solen fullkomligen slocknar
och samlar intrycken inuti när natten närmar sig
med ett ljust och för norden särpräglat mörker
varje morgon går han ut och känner efter
har frukterna mognat
ansamlas sockret i hårda kristaller
ska munnen fyllas av syra
är en av oss fatkaraktären
ANDRA AKTEN
vem vaktar barnen när skörden sker
den binder sig också till marken
med sina många rötter och frukter
sipprar fröna ut i myllan och vänder
det är skriket som väcker mig och
jag förstår nästan omedelbart att det är
hungern som får tiden att gå
och stanna
tänder släcker lampan taktfullt och
runt husknuten porlar bäcken
blinkar ögat öppet och blått
rullgardinen hissas och slänger käft
mödomens ormar slinker igenom
omvälvd av en älskling och ingen
botgöring sker men en viss
melodi får man faktiskt förvänta sig
salviaskotten växer långsamt
jag har lovat att inte prata om astrologi
kan du höra det här (en död snäcka)
kan du se mig om jag står i fönstret stilla
om vi fäster ett snöre mellan bottnarna
av konservburkar och pratar normalt
kan signalerna gå ända fram och in
det ser ofta bättre ut än vad det är säger hon och
han som väntar på något gott bara gapar
ett förtryckande opakt bildspråk utgör bakgrunden
verksamheten är viktigare än helheten
ögonblicket läker alla sår, det är en slags sömnad
runt varje stygn bildas en fåll som stoppar trådarna
så skrivs berättelsen fram enligt stränga principer
medan jag plockar apelsiner och gröper ur köttet
fyller skalen med knäckebröd och havregryn
och sväljer utan att tugga
TREDJE AKTEN
döda fåglar fäster sina fjädrar i mina skuldror
jag bär en mycket grann dräkt och vingarna
sveper genom luften, visslar
slumpas ut i många eldar och
knivskarp är våtman mot min lilla kind
fjunen rör sig som spröt på snigelhuvudet
för att fånga upp det som bekräftar torkan
bara vin kan växa här säger han
hämta din abakus, min skatt
är det digitalt att
dra naglarna mot griffeltavlan
borde inte skiffret lossna snart
hur vänjer man sig vid symboler
vad skiljer vapnet från försvaret
eller räcker det att skaka grenarna
och fånga frukterna i förklädet
han som skriver har lovat mig
en ring stor som hela huvudet
innanför druvskalet finns färgämnet
och dryper vinet rakt ner i buteljen
där man bara glömmer det tills färgen skiftar
svart som persika och helt söt i munnen och ansiktet
mot glaset verkar blodstrimmorna nästan stråla
hon har räknat månaderna sedan sist
(de är tre)
en mor vankar av och an längs golvplankorna
hon har slarvigt markerat tunnornas tilltänkta platser
med kraftig, vit krita
klipp till en närbild på ett valfritt organ
halsens fingrar öppnar magmunnen för
en ymnig flod, märkbart mousserande
i ögonvrån skymtar klargrönt och koppar
tarmarna runt ett lindat pekfinger, vad är det här
förutom kött inuti kött gröps innanmätet ur
och flyttar stearinet från en veke till en annan
den som blundar vaknar till nästa värld
under varje ögonlock vilar violetta strålar
drick av det som är vinets färg
ät av det som är druvans smak
kärlek kan man inte smaka på man måste ta hela
det är det som är så sexigt med ostron säger
han som alltid river kvittot itu innan det kastas
ingen ska se utgifterna som eftergiften innebär
pandemiåren var hårda men inte verkningslösa
det är ett cleant mål och ingen har sett nätet fjädra
han som lyfter stockarna och tunnorna
(kliver in och ut ur skinnet
slår av och på speglarna febrilt)
talar ut i ingenting: – ytan alldeles spegelblank
innan barnet separeras från badvattnet
i en sista liten glad och hoppfull blot
korkarna glider in och ut ur butelj
den mjuka kanten kring öppningen
medan gästerna älskar och dricker
honung med sugrör av metall
det är inte rekvisita om
det bara råkar finnas
och vad haven anbelangar
dryper de av plast
FJÄRDE AKTEN
när man drar sina fingrar genom vågkammen
löper stråna mellan knogarna i järnformationer
sent om sommaren är skuggorna högre än rankorna
och långt svalare än vad jäsprocessen kräver
på fältet torkar blodet i prydliga buntar
man kan nästan räkna cellerna som druvorna
fyllda av ett frodigt rött & blött regn
vi som gjort vinet vill tacka marken
den som har vaktat vattnet medan barnet
varit och vänt tolv gånger i trädtunneln
vill bara veta var solen stod vid födelsen
men jag var svag den natten och dog av törst
ska jag säga till alla som vill lyssna
jag ska säga till mina barn att det här är solkatter
blankt är vattnet, ytan oskyldig, omöjlig att fota
utan filter smakar saften beskt och surt
skaldjuren på botten tar bort det mesta
men lämnar ruset orört och intensivt
han som går ut och letar går ut utan kläder
och hatar näktergalen
vart går ett naket barn om inte hit, säger han
som öppnar källardörren
där häxprocessen tar vid
suger ut syret
korken svullnar
myten säger att
rosor slår rötter
i korkekens bark
om man vattnar
och spyr
tio gånger om
han väntar ut fullmånen där nere
det är inte kravfyllt om det sker
reflexmässigt, det är olika saker
att drunkna i vatten och att drunkna i vin
fläckarna påminner om blod
inte till färgen men till våldet
var han åtminstone lycklig
såg han babys första steg
hyn och kläderna en festlig färg
blått och rött blir lila
processen är helt naturlig
jästen används ibland i bröd
smakar champagne och aprikos
men helt annan till färgen
babyögon nästan
på knä är alla barn
på rygg är alla horor
på huvudet har alla kronor
utom häxor dom har hattar
fattar du