Helena och hennes systrar åkte tillsammans ut till sommarhuset på Dalarö, hon kallade det för syskonhelg som om det vore en gammal tradition, det var första gången på länge som hon var ensam med dem, utan föräldrar. Hon sa att hon var lite rädd för att träffa dem. Hon sa att hon trodde att de bar på en känsla av att hon hade svikit dem på något sätt eller att de dömde henne bakom hennes rygg.
En av Helenas systrar var änka. Hon var yngre än Helena men sedan hennes man dog var hon äldst. Hon hade aldrig gift om sig. En gång när vi var fulla sa Helena att det var väldigt typiskthennes syster att bli änka om du förstår vad jag menar. Hon sa till mig att systerns barn var för små för att förstå när det hände, på begravningen frågade den minsta gång på gång var är pappa, när kommer pappa, det var för sorgligt. Helena sa att det var något fel på de barnen, hennes systerdöttrar. De var några år äldre än Olga. Tjugo plus men kändes som tonåringar, trettonåringar. De hade dålig hy. Hon sa det kan de ju inte hjälpa men hon kunde inte låta bli, hon kände ändå, deras obehandlade acne, flottiga hår, det tyckes tyda på något slags kärleksbrist. De var tysta och blyga och buttra. De hade barnsliga intressen. Fantasyböcker, de åkte på konvent och klädde ut sig, de samlade på små leksaker. De pluggade till läkare bägge två. Hon tyckte att de var för hårt hållna, hon trodde att det var deras förlorade barndom som letade sig ut i deras gravallvarliga vuxenlekar, det var någonting stört med det, som Michael Jacksons Neverlandranch.
Hon sa om sin syster änkan att hon var väldigt vacker. Mellanbarnet, det sötaste. Jag hade gärna velat se ett fotografi av henne. I stället gjorde jag mig en egen bild, delvis baserad på en kvinna jag hade känt som barn, en vän till mina föräldrar. Mörka ögonbryn och ögonfransar. Tjockt hår. En kraftig käke, smal, med synliga bröstben i urringningen på en sidenblus eller en blus i ett material som liknar siden, det är en myt att rika människor har stark känsla för bra material, de behöver inte bry sig om sånt. En liten diamant i en guldlänk eller kanske ett Tiffanyhjärta, och Gucci Rush, parfymen som är inspirerad av doften av poppers, som Luca Turin har sagt luktar som en babys andedräkt blandat med moderns hårspray. Ett kallt och spetsigt utseende i kontrast till Helenas varma, runda. Vänster hjärnhalva.
Helena sa att hon var säker på att hennes syster änkan tyckte att hon var en dålig mamma, hon var säker på att hon hade vänt sina döttrar mot Olga, deras kusin, att de tyckte att hon var konstig, att de tyckte att hon tog för mycket plats eller för lite, att det var något fel på henne. Hon sa Olga är inte som alla andra, Olga går sin egen väg, Olga gillade inte sina kusiner och följde sällan med på släktevenemang om hon kunde slippa undan, och vem kunde klandra henne. Jag kände mig som kusinerna med den dåliga hyn, jag tänkte att jag nog hade hatat Olga om jag varit jämngammal med henne. Jag hade fortfarande aldrig träffat henne.
I huset på Dalarö hade Helena haft sin lyckliga barndom, där hade hon plockat körsbär och ätit direkt från trädet, spottat ut kärnor som låg glänsande och syltiga i en ring runt stammen. Där hade hon hoppat från bryggan, där hade hon ätit filmjölk och knäckebröd med rökt fisk till lunch, i det stora huset hade hon och hennes systrar lekt kurragömma, där hade de spelat Monopol med spelpjäser av tenn, där hade Helena hållit hemligheter för sina systrar, där hade hon varit i puberteten, där hade hon varit arg.
Hon sa till mig att huset hade luktat instängt när de kom dit. Lite avlopp. De brukade hyra ut det på somrarna. Änkan brukade vara där några veckor ibland, och den andra systern, henne hade Helena förresten ingenting emot, hon drogs liksom bara med i fallet, i rädslan för att bli dömd, hon hade inga barn.
Det fanns små saker i bryggskjulet som gamla sommargäster hade lämnat kvar. Urblåsta badbollar, halvtomma flaskor med solskyddsfaktor 20, kräfthattar i en oöppnad förpackning. Det fanns dynor där som hade hört till en gammal utemöbel, randiga och bleka, de luktade ingenting, sa Helena, hon hade så önskat att de hade luktat. Det låg gamla verktyg där, en kompass, Asterix och Obelix-album som deras pappa älskade. De försökte städa men gick bara omkring och lyfte på olika saker. Det var vår och lite kallt. Knoppar på träden, skilla som bredde ut sig som ogräs i backen ner mot vattnet. Helena önskade att de hade kunnat bada. De sov i sina gamla rum, i sina gamla sängar, Helena hade haft ett eget, de yngre systrarna delade. Ingen tordes sova i föräldrarnas säng den här gången.
Helena trodde att hennes syster änkan hade en ätstörning, för hon pratade alltid om hur mycket hon hatade dieter, att hålla vikten är mycket enkelt, det är något som går in och något som går ut, Helena lade märke till att hon alltid lade ner besticken när de andra hade ätit färdigt oavsett hur mycket hon själv hade kvar på tallriken. Jag visste det, jag visste att hennes syster var smal.
Helena sa till mig att det var en sorglig helg. Hon sa att hon kände sig gammal där, hela livet kändes sorgligt och förbi. Hon sa att hon saknade mig och det värmde hjärtat. Hon sa jag måste träffa någon ung, jag måste få lite energi nu, hon kände sig både utbränd och rastlös. När jag kom hem till henne för att äta middag den veckan låg en hög med Asterix och Obelix-album framme i bortre ändan av hennes långa matbord, hon sa att hon hade gått och hämtat dem ur bryggskjulet på morgonen innan de åkte hem, hennes pappa skulle ändå aldrig komma tillbaka till det huset igen.