Lejonet klev fram över asfalten och skakade noggrant av sig allt barr från skogen innan han återvände till porten. Första gången han kommit till gården hade den varit full av svarta bilar. Det hade varit mitt i natten och musiken hade strömmat ut från någon högtalare, dunkat dovt mellan husväggarna. Runt bilarna hade skuggor stått och väntat i klungor, iakttagit porten och rökt. En sötaktig doft hängt kvar i nattluften. Så hade man burit ut lejonet från bilen och ställt honom framför porten. Han hade stått kvar där utan att minnas var han kom ifrån eller var han varit innan. Pojkarna som burit honom hade försvunnit upp i huset och dröjt kvar där med hela gården under sig, med lejonet som ensam vakat över deras ryggar.
Så en dag upphörde musiken, de svarta sommarkvällarna, grannarnas bistra miner. Det var en tidig morgon när en späd kvinna försvann uppför trappan med en stor resväska. Hon tycktes ha anlänt från en avlägsen plats, liksom hennes man som dök upp några kvällar senare. De få bilar som dök upp efter det fick ett tecken från det svagt upplysta fönstret och vände om i natten. Andra gäng flyttade på sig, i stora ringar bort till centrum. De stod bara där på torget, intill en kiosk eller vid en vägskylt, som att de väntade på att någon skulle komma, hoppa in i mitten, börja dansa eller något. Kanske någon av pendlarna som strömmade ut ur tunnelbanan. Trots att det var parallella världar, skummisar och pendlare. De kunde inte korsas. Men lejonets välgörare dök heller aldrig upp. Ringarna förblev tomma, ihåliga. Bara regn och mörker.
Gården låg nu för det mesta öde om kvällarna. Storhetstiden var förbi. En ensam pojke hade blivit kvar i lägenheten högst upp i huset. Han uppehöll sig där på dagarna medan föräldrarna försvann iväg till arbetet. Och när han väl kom ner tillbringade han långa stunder i husets källare. Lejonet kunde höra hur pojken arbetade på något cykeldäck där nere, bröt upp någon kedja, trixade med något lås. På kvällarna satt pojken vid fönstret i sitt rum, ansiktet som lystes upp då och då av mobilens blå skärm, hur pojken satt djupt försjunken i mörkret medan enstaka typer fortsatte att dyka upp, vänta på honom i trapphuset eller utanför porten. Storhetstiden var över men små paket utbyttes fortfarande i ett handslag och något bloss slank igenom ute på trappen.
Lejonet tog ett par varv i kvarteret. Bakom huset fanns en stor skog där han brukade promenera, jaga och doppa sig i sjön i väntan på sina välgörare. På stigarna och skogsvägarna gladde man sig åt honom, män med barnvagnar tittade uppskattande när lejonet gick förbi med sin långa man som fortfarande bar ett skimmer från sjön eller en doft från något byte. Ibland viskade man om lejonet, sa att han var från slottet. Andra sa att han rymt, var från någon djurpark. Lejonet visste inte, han mindes inte. Han tycktes vara en ensam rest från storhetstiden. Han gäspade. Rullade runt lite i någon glänta. Han tillhörde sina välgörare.
Men på vägen hem från skogen, genom blomsterrabatterna och grannhusen såg han att andra kvartersbor tagit intryck av honom, tagit efter hans välgörares ingivelser. Ute på en välskött gräsplätt några hus längre bort stod gudinnan Parvati med blommande klätterväxter bakom sig. Och vid en annan huslänga tittade Eros fram bland häckens blad. Lejonet dröjde på stegen. Han hade träffat Parvati en gång för länge sen, kanske uppe bland bergen, eller i någon slottssamling. Han mindes inte. Men av hennes leende förstod han att hon visste vem hans välgörare var, hur pojkarna en gång lekt vid porten, hur de en dag blivit stora och börjat stjäla cyklar istället för äpplen. Men de som bodde i den blommande porten visste inte vem lejonet var. De hälsade på honom vänligt. De kände inte till några pojkstreck eller storhetstider. De var nyinflyttade och tillrättalagda människor, följde bara sitt hjärta när de odlade och dekorerade sin trädgård.
Lejonet lunkade vidare bland kvarterets identiska hus som slingrade sig längs skogsbrynet. En flicka satt på trappen och grät när han kom fram till porten. En och en annan flyktig typ slank förbi. ”Det här är ingen lek längre” hörde han någon muttra från sin balkong. Men klagomålen upphörde så fort pojkens mamma kom hem från sitt långa arbetspass på någon hotellrestaurang. Doften av sushibitar eller någon varm gryta dröjde kvar i porten istället för den söta rökdoften eller starka parfymen efter enstaka främlingar. Ibland fick till och med lejonet sin del av ransonen, som om mamman varit för trött för att fråga sig vem han var eller vad han gjorde där. Pappan som var förare lämnade i sin tur hemmet tidigt på morgonen eller jobbade till sent på natten. Han tycktes aldrig lägga märke till lejonet i morgondiset. Men det gjorde grannen som bodde på bottenvåningen. Även han befann sig mest ute på vägarna och körde tunnelbana på nyårsafton och helgdagar. I hans kala balkong hängde en kratta, en sopkvast och en isbrytare, fullt synliga för förbipasserande, redo att alltid göra sig påminda, likt hammaren och skäran. Allt annat var ett svek, en krigshandling. Och när grannen väl var hemma brukade han blänga på lejonet ilsket från sin balkong. Men han störde sig också på Parvatis blommande port några stenkast bort. Kanske hade grannen med den starka solbrännan haft rätt. Det behövdes en gårdsfest, en årlig skogsutflykt, någon kort nick på helgdagar, något mer än ständigt arbete eller agg bland grannar. Men ibland var det också en granne som låste upp dörren till källaren åt pojken. Samma granne som talat illa om lejonets välgörare, som nu ingick i ett hemligt och välvilligt samförstånd med pojken.
En gång hade lejonet sett sina välgörare i skogen. Pojken hade kört fram över en skogsväg med en kompis bakom sig på moppen. Pojkarna hade skrattat. Som om de åkt vilse och roade sig över det. Grönskan som omgett deras huvud. Skogens konungar. Lejonet hade försökt komma ifatt, sträckt ut sig i en vacker båge i luften. Men just då hade en flicka dykt upp mitt på skogsvägen. Pojkarna hade tvärbromsat och sänkt kepsarna bakåt. Som om de först nu insett var de befann sig, att de var halvvägs på väg någonstans. ”Var ligger Tranåsgården?” hade de hojtat. Flickan hade tittat upp överraskat från sitt blomknippe, undrat vad de svartklädda pojkarna skulle dit och göra. Pojken hade tvingats förtydliga, upprepa sin fråga utan någon särskild skogsbild i sikte. ”Bouleparken?”
Efteråt hade flickan stått kvar och sett efter pojkarna. De hade lämnat kvar något efter sig, ett slags skimmer, en förtrollning. Flickans leende lät ana att hon önskat att hon fått följa med, fått dela deras äventyr. En större anslutning väntade på pojkarna vid något vattendrag. De skulle alla stå där med sina moppar parkerade vid någon vik, låta sig uppfyllas av varann, skämta och väsnas till sent på natten. Också lejonet hade tvingat sig själv att vända om. Någon var tvungen att se efter gården. Och när pojkarna kommit hem om kvällen hade deras kläder luktat eld och grillat kött. Lejonet ångrat sig djupt.
Men så en kväll tycktes ett nytt tillfälle vara inom räckhåll. Pojken kom ut ur porten klädd i sin stora jacka, fickorna fulla. Det var sent och bara gatlyktorna lyste ute på gården. Pojken satte sig på en cykel och singlade tyst nerför backen utan att behöva trampa, i en rak båge ner till centrum. Lejonet såg efter honom. Han visste att de andra väntade där på torget, de tomma ringarna, de svartklädda skuggorna. Han reste sig och gick efter. Cykeln som pojken försvunnit iväg på var ännu inte fixad och skulle inte duga för uppförsbacken på tillbakavägen. Lejonet skulle leda pojken hem på sin egen rygg. Nere vid torget stod några av hans välgörare som han förutspått, men också andra skuggor. Och längre bort, på andra sidan torget, stod en polisbil parkerad. Lejonet lade sig ner i ett hörn och väntade. Hans välgörare stod i en stor ring tillsammans med pojkar från andra trakter. De stod där mest tysta, med händerna i fickorna. En lugn kväll. Pojken gick ibland fram och tillbaka, pratade som för sig själv. Alla tycktes mest vänta på att något skulle hända, granskade varann eller försökte hojta till sig någon. Så gick någon till slut in i mitten och ringen löstes upp. Några svarta jackor rykte samman, ruffade på sina hårda ytor. Lejonet kände igen det men han kunde inte minnas. Kropparna blev bara större, växte i antal. Polisbilens blåljus snurrade till och kastade korta blixtar över skuggorna. Men bilen rörde sig inte. Så plötsligt hördes en knall. En smäll som fick alla väggar och fönsterrutor att skaka. Alla frös till is och en ödslig tystnad följde. Så föll en kropp tungt ner mot marken. Någon skrek. Svor. När polisen till slut vågade köra fram med sina strålkastare så möttes de av ett lejon som stod och vrålade mitt på torget, med sina klor runt en pojkes ensamma kropp på marken. Lejonet fortsatte att vråla tills bilen backade och alla skuggor försvann. Så borrade lejonet in sina tänder i pojkens jacka och drog upp honom över ryggen. Med ett språng försvann de bort från torget, in mellan husen och vidare upp mot gården. Där uppe i huset stod pojkens mamma i dörröppningen. Hon hade hört lejonets vrål och stod fortfarande med handen på dörrhandtaget när hon fick syn på pojken, och började skrika. Lejonet lade ner pojken mitt i hallen medan mamman försökte leta efter hålet, stoppa blodflödet med sina händer. Lejonet försökte i sin tur slicka rent pojkens ansikte, slicka bort saltet som trängde sig fram genom huden. Min pojke, fortsatte mamman att skrika. Också grannarna i huset hade vaknat till, började komma in i lägenheten. I ett ögonblick tycktes pojken kvickna till, se rakt på lejonet genom alla röster, möta hans blick. Lejonet rusade då ner genom trapphuset och ut genom porten. Ute på gården var det tyst och mörkt. Alla lampor släckta. Lejonet ställde sig utanför porten och började vråla. Ett högt och fasansfullt vrål. Ett skrik som nådde långt ut över gården och fortsatte att dundra mellan husväggarna tills fönstren i alla hus tändes, människorna klev ut under gatlyktornas sken ute på gården, en efter en, och ambulansbilens sirener steg mot himlen, letade sig fram allt snabbare och snabbare in mellan husen.