Prolog
Gud slog emot mig,
tätade mitt ansikte.
Jag var ett smalt blänk,
en nål som fäste världens ändar
och fransar.
1. Ikon
Det svartnar.
Som folkmassan tätas när den närmar sig
mörknar himlen.
De kryper för mig, hukar sig och bugar
men som en vuxen sätter sig på knä för barnet
som gråter utan orsak.
På riktigt utan orsak,
inte av en otillräcklig orsak,
inte heller självuppfyllande,
som sorg för sorgens skull,
inte ens av okänd orsak.
All orsak är fiktion,
som skapelsen är ett ord för fiktion,
och de beter sig som om döden vore bilderboken
som föräldern smäller ihop
för att få barnet att sova.
Jag är Alfa och Omega. Tro mig,
fiktion är det gudomliga.
Ni ska minnas mig såhär
med alla fingrarna tillrättalagda
som smekta till en enhet.
Ni ska minnas mig såhär
avklädd, svultet hård och tunn
som skrift.
2. Lasarus
De ser på mig och de ser utrymmet omkring mig.
De ser på grottan längs med mina konturer
som en gloria. “Den lilla svarta”.
Var är frälsaren? Han är svår att urskilja i folkhopen.
Hans undergörarhand
är så lik händerna höjda i förskräckelse.
Jag behöver säga honom att han rev mig ur mitt sammanhang
som en smal vit papperslapp, och vek in mig i sin historia.
Jag vill att han ska förstå
att jag var först med hans perversion,
med detta in-och-ut ur jorden,
att jag kom ensam,
obehaglig.
Vad de skyndar sig att ta undan graven.
3. Tomas
När han skulle dö stod han på berget
som en enda uppsträckt hand, ett “jag”.
Han förebrådde oss sin ensamhet den natten
för att vi blivit kvar just där han lämnat oss
och stumma, sovande
sjunkit till golvet som damm.
Var han verkligen ensam?
Jag minns honom i Marias famn —
tillsammans fyrbenta, som en vit ko…
Då såg jag det som inte är av denna världen,
utan av det vardagliga och otillhöriga,
det slaktade och skyddade
som boskap är.
Vem var den man som kom till mig sen,
ensam, som hälften av en löjlig maskeraddräkt,
och krävde att jag skulle tro?
Min gud är inte ensam.
Visa hålen där du och hon satt samman.