Nattvals

vi lär oss om varandra

du visar ett ärr
som ser ut som ett tecknat ärr

jag tar fram en tändsticksask
med mina gamla mjölktänder

vi spelar spel

det skramlar mot bordsskivan
när mina tänder kastas

du ler och antecknar poängen
ditt försprång växer för varje kast

för varje vit formation

jag ler åt att det en gång
var det vassaste jag hade

*

vi leker maskerad

vi byter skinn

nya skal utanpå skeletten

jag testar ditt ärr
tänker att det känns otecknat

nu när det är mitt

min stora hud veckar sig
kring din krökta kontur

du skrattar så att mina läppar spricker

ditt leende är för stort
i min mun

*

vi skalar av skinnen
blottar strukturerna innanför

alla brutna ben
skevheter och lagningar

skärvorna som skär i våra skepnader

på bordet mellan oss
skälver ett levande ljus

skenet skiktar sig genom dig
det skiner i schakten

skuggspelet över skelettet
ger sprickorna djup

gör konturerna bitvis vassare

jag säger det till dig
att du ser fin ut, liksom levande

att mörkret krackelerar
när jag tittar på dig

du grimaserar snett och håller dig för käken
säger att det sticker så av allt sliskigt socker

sen spricker du upp och ler
vasst med dina största tänder

organen skallrar när vi skrattar

*

du blickar hålögt på mig
handen i ett stelt grepp
kring ditt glas

vi spelar charader

fastnaglad i din blick
vilar jag huvudet i handen

trummar med fingerspetsarna
över kindknotorna

du klunkar vinet snabbt
och vinet strålar lika snabbt
igenom dig
ut över golvet

du är Läcker, säger jag
jag är du, säger du

känner du ens mig, svarar jag sarkastiskt
det var bara på skämt, svarar du

fel svar, säger jag

*

vi leker lekar

i vår vita benhet
ranglar vi till sängs

vi för varandra bakom ljuset

du skallrar demonstrativt
hackar tänder för att det är kallt

alla dina vassa ben skär in i mig
när du kryper intill

jag berättar inte
hur det skaver och sticker
med någon så nära inpå

utan något annat
långt från sanningen

du säger inget
om hur hjärtslagen sliter sig och skingras
i skarpa ekon genom natten

du säger ingenting alls

*

när vi släcker ljuset om kvällen
slukar mörkret allt
utom vår siluett

vi litar på den andres välvilja
och sluter våra spjäll

skarvar ihop en stark konstruktion
av krokiga benpipor under täcket

fastkilade i varandra
skallrar vi inte längre

ett benvitt gallerverk
rest i natten

vi sätter hårt mot hårt mot hårt

vi spelar ett spel
mot mörkret

ensamheten
rår vi inte på

Johan Eriksson & Ellen Macke Alström