det märkliga var att du också föddes i immenhausen, precis som
albertus pictor
en förort bara ett skal för
esse, som rinner
förbi ett timrat rådhus, vit puts
mörk furu. du, på
en semester i sverige egentligen oplanerad
ett spontant besök hos någon som tillbringat
en sommar i rostock, precis som du.
du berättade aldrig om den bekanta sen eller
om arten av din semester, vad som hänt men
jag kan anta, kan förstå hur det gick,
varför du grät i täby kyrka med dina spindelfingrar,
trots att det var sommar
jag är född någon mil ifrån kyrkan bara,
bland lövskog och viltstängsel, jag
har växt upp med takmålningarna och
prästens ord om plikter.
i december när vi begravde mamma sken bleka vintersolen in över
bänkraderna som står uppradade under
travéerna, uppställda tomt som publik,
stilla åskådarplatser för takmålningarna
över hela den vita kalken som en pergola, mose som
skingrar det röda havet,
rött rött, helt obleknat, också simson när han
bär gazas portar och bänder upp
käften på ett lejon, marias gravsvepning grön,
lika dov och självklar som skogen. när
david dräper goliat och när han
återvänder med huvudet, rusig men
med dyster blick.
du stod där, rak och bred i ryggen, bara
huvudet böjt uppåt, rakt upp emot
taket som myllrar av mer eller mindre tydbara sekvenser.
det tog ett tag innan jag märkte dig alls, jag och pappa var
där för mässan egentligen
och hade bara åkt in en timme tidigt, för att titta till mamma,
lägga blommor men
men när vi kom fram öppnade sig sommaren och
släppte ut ett oväntat regn, inte alls
som ett tecken, inte som att någon ville
ha in mig i kyrkan. men nästan.
och jag tittade runt när vi
såg varandra till slut, du
stod med funktionskläder och
såg ihjäl mig
jag vet nu att du inte förstod några
prästord om förlåtelse sen, bara
rytmen av vår pater noster i vagt
pulserande takt till floden som alltid runnit i dig
och dina
trummande tyska skor.
efteråt när det var klart och
församlingen rörde sig ut,
sakta flytande uppför altargången mot
juli på andra sidan av de
öppna portarna, stod du kvar och
utanför hade det slutat regna