Det står ett träd på en äng. En dag träffas trädet av blixten. En stor gren och en del av stammen slits av. Hamnar på marken under, med sina gröna, friska blad.

Trädet är trasigt. I början gör jag allt för att laga det. Som om blixten inte ändrat något. Hissar upp grenen i ett rep, försöker sätta tillbaka. Men det är inte som förut. Livet rinner ur den avbrutna grenen. Löven fälls. Barken skavs av.

Repet brister.

Grenen blir liggande på marken. Torr och blank. Inget annat än ved. Hela trädet är ändrat. Det går inte att laga. Jag sörjer.

Men en dag, precis innan jag ska somna, slår det mig att jag inte är grenen. Mitt liv är inte grenen. Mitt liv är trädet. Jag har rötterna i marken, huvudet mot himlen, grönska som rinner innanför barken.

Mitt liv är trädet och det fortsätter att leva, även om det lever med ett ärr.

Nr 11002. Trädet

This is the content-page