Det var en sak som hände, men det var för många år sen nu. Det gjorde mycket ont då. Jag grät, men jag höll mig över ytan. Nu har det gått så lång tid. Det är inte som att jag tänker på det längre. Det vore underligt om det skulle vara det.

Men… Ja, nu när jag tänker på det – det var något jag såg på teve. En dokumentär om en skogsbrand i Australien. En drabbad berättade att hon sprungit med ett barn genom röken. Tryckt barnet hårt mot kroppen, för att de skulle bli del av en och samma rörelse. Med barnets ansikte pressat mot sin bröstkorg för att det inte skulle andas in av röken, och hon med munnen mot barnets axel. Hon sprang. De var ett. Men när de kom fram var barnet dött. Det hade dött. Kanske i samma stund som hon dragit ett andetag genom barnets randiga tröja. Nu var de säkra, men barnet var dött. Och hon kunde inte släppa taget. De fick bända barnet ur hennes famn.

Något hände och jag grät. Jag trodde jag var färdig med det. Men när jag såg dokumentären kändes det som att ja, det är så jag går genom mina dagar. Vi är långt ifrån branden. Långt ifrån platsen där det hände, tiden då det hände. Men jag bär på ett barn som inte andas. Jag bär på något som kunde ha levt, men som inte gör det. Och jag har burit det så länge att det blivit en del av mig. Jag har burit det, fortfarande hoppats att det inte ska vara för sent.

Oftast tänker jag inte på det. Men när jag såg kvinnan på teve, kände jag plötsligt hur tungt det är att bära på en kropp som inte är min, men som jag inte kan släppa taget om.

Det är en tyngd, men tanken att lägga kroppen ifrån mig går inte att tänka. Jag vet inte vad som skulle bli kvar. Jag skulle säkert känna mig lätt, men ärligt talat är jag rädd att jag skulle sluta finnas. Att inget förutom tyngden finns kvar. Att jag blivit det döda barnet jag sprang med i famnen.

Nr 11008. Skogsbrand

This is the content-page