Nr 11024. När alla vänner dör

This is the content-page

Jag fyllde åttiosju i våras. Det är mycket som händer när man blir gammal, med kroppen. Den gör som den vill. Och maten smakar inte längre på samma sätt. Men så länge jag kan promenera är jag glad. Om jag skadar en arm eller hand, det kan jag leva med. Men om jag inte skulle kunna promenera i skogen – det vill jag inte ens tänka på. 
 
Många säger att det var bättre förr, men jag tycker inte det. Jag har levt ett långt liv, det är jag tacksam för. 
 
Det värsta med att bli gammal är att de runt om en dör. Eller blir dementa och glömmer livet man hade tillsammans. Man kan ha simmat ihop två gånger i veckan i trettio år. Jag och en väninna gjorde det. Två gånger i veckan, tidigt på morgonen. Vi simmade. Hade med oss ostmacka. Efteråt gick vi till jobbet. Två gånger i veckan i trettio år. Plötsligt minns de inte vem man är. Sedan går de bort. Och när man läser dödsannonserna känner man igen namnen. ”Jaha, nu har han dött.” 
 
Jag skulle gå och hälsa på en tant som jag jobbat med, som är ganska mycket yngre än jag men som har varit sjuk. Britt heter hon. En tredje tant, som är ett par år äldre än jag, skulle följa med. Dagmar. När Dagmar är med måste man beställa färdtjänst, så det ordnade jag med. 
 
När vi kom till ålderdomshemmet där Britt bor satte jag Dagmar i cafét, så att hon skulle slippa gå i trapporna. 
”Vänta här”, sa jag, ”så hämtar jag Britt.” 
 
Men när jag knackade på Britts dörr var det ingen som öppnade. Jag gick in. Alla hennes grejer var borta. Madrassen hade ingen bäddning. 
”Kan jag hjälpa dig?”
En från personalen hade kommit in. 
 ”Ja, jag ska träffa Britt”, sa jag. ”Vi har bestämt besök.” 
 
Då säger personalen att Britt fått en blodpropp och inte längre finns. Och jag fick gå ner till Dagmar och berätta varför Britt inte var med. Sedan fick vi försöka boka om färdtjänst så att Dagmar kunde komma hem. 
 
Det blir ju jättekonstigt när man kommit för att fika och så har personen dött.