Nr 11041. ”Om bara” eller ”tänk om”

This is the content-page

För inte så länge sedan rasade min värld. Det hade varit en hektisk dag. Jag och min man var på vårt landställe. En vecka om året kommer min syster, min svåger och deras barn på besök. Vi ordnar lekar och aktiviteter. Kul, men intensivt. Jag tror att vi alla har olika sätt att varva ner på. Vissa stickar, vissa tränar. Vissa lagar mat eller tittar på teve. Min man kör bil. Med radion på eller i tystnad. Kör på landsvägarna. Ensam.
 
Klockan var ungefär elva på kvällen när han gav sig iväg. Jag och min syster satt på verandan och åt en kvällsmacka när telefonen ringde. Det var en granne en bit bort. De berättade att det skett en bilolycka. Min syster och jag slängde oss in i hennes Fiat. 
 
Det var bara skrot kvar av min mans bil. Vi vet fortfarande inte riktigt vad som hände. För min inre syn har jag sett att det kom ett rådjur eller en hare, att min man försökte styra om. Fick sladd och voltade. Kraschade mot gärdsgården. 
 
Efter tio dagar på intensiven stängde vi av maskinerna som höll honom vid liv. Det var ett svårt beslut, men det var inte längre min man som låg där, utan en kropp. Jag vet att han inte skulle ha velat ligga så. Men det var ett svårt beslut. 
 
I efterhand har jag gått igenom den ödesdigra dagen, gång på gång. Speciellt alla ”om bara” och ”tänk om”. Vänt och vridir på varenda ögonblick, från det att vi vaknat till det att jag stod vid vraket. 
 
Om han bara åkt en minut senare, när det eventuella djuret redan sprungit över vägen. Om det bara inte varit just i svängen med gärdsgården. Om vi bara inte bestämt att släkten skulle komma. Om jag bara åkt med honom, bett honom att sakta ner. Om jag bara bett honom att ta en ostmacka med mig och min syster. 
 
Varför hade jag inte krävt att han skulle stanna? Vi hade varit vakna sedan tidigt, paddlat kanot, lekt med barnen. Vi var trötta. Vem som helst förstår att det inte är en bra idé att sätta sig i bilen då. Det grämde mig. Det frätte. Ett hål höll på att frätas upp i huvudet. Jag fick ingen ro. 
 
Jag kan fortfarande tänka så. Men då brukar jag trösta mig med något en vän sa till mig. Hon hade ofta umgåtts med mig och min man, så hon kände honom väl. En kväll bröt jag ihop. ”Om jag bara sagt åt honom att inte ta bilen.”
Hon tittade på mig. 
”Om du skulle bett honom att inte ta bilen, skulle du bett honom att inte vara den han var.” 
”Vadå?” 
”Tänk alla gånger det gått bra. Varför skulle du ha bett honom just den gången? Du kunde ju inte veta. Skulle du bett honom varje gång att inte ta bilen? Det skulle ju vara som att be mig varje gång att inte vandra ensam i fjällen. Det var ju den han var.”
 
Det tar inte bort sorgen, men det hjälper mig att tänka att enda sättet att hindra hans död – om jag ens kunnat göra det genom att be honom att inte sätta sig i bilen – skulle vara att be honom att vara någon annan än den han var. Och det vill jag inte.