Jag är inte ens trettio men jag tänker på döden nästan varje dag. Inte bara på min bror. Även om det började där. Innan han blev sjuk var döden något som fanns på andra sidan väggen. Vi var inomhus och döden var utanför. Ja, livet på den tiden var inomhus. Det var att gå omkring i samma rum, i samma korridorer. Hålla på med samma föremål. Kika ut genom ett fönster emellanåt, men för det mesta bara hålla på och pyssla därinne. Men när min bror blev sjuk var det som att öppna en ny dörr och hamna utomhus.

Att vara utomhus är något annat. Utomhus finns det himmel och fält och natt. Och när man står utomhus och vänder sig om ser man att inomhus är omgärdat av utomhus. Inomhus är litet och sårbart. Demolera huset och bara utomhus finns kvar. När man fattar det är det svårt att gå in igen. Svårt att låtsas som om allt det som var så viktigt förr – allt pyssel, alla grejer, ticsen man hade för sig, det som var så viktigt förr, på riktigt – fortfarande är det. Man har fått andra saker att tänka på.

I början när jag tänkte på döden var det min bror jag tänkte på. Sedan började det spilla över. Jag började tänka på min pappa. En bild har etsat sig fast. Ett gammalt foto, på min pappa när han var liten, fyra eller fem, och har fått en trehjuling. En liten trehjuling, som han cyklar omkring på. På fotot är han så liten, som när jag och min bror var små. Jag kan tänka då att pojken som blev min pappa nu är äldre och att han också ska dö.

Och på bussen tänker jag, att vi sitter här och vi omger oss av vardag. Den blir som gyttja runt kroppen. Mjuk och lite jobbig, men den håller oss kvar. Tillåter oss att bara leva på. Men i själva verket rusar tiden, och den rusar mot vår död. Här är vi, i livet, och det håller på att nötas bort av all den här vardagen. Och jag ser mig själv i rutan och känner mig paralyserad. För jag är snart redan trettio och snart ska jag dö. Vad vill jag göra med livet?

Jag skulle vilja stanna tiden och bara sova. Jag skulle vilja sova för alla sömnlösa nätter. Jag skulle vilja sova för all oro. Sova för alla tårar. Jag skulle vilja sova för all tid som flutit iväg. Och jag vill dyka till botten och plocka upp de delar av mig själv som ligger där, och sen vill jag simma upp till ytan och fortsätta bort, till något annat än det här.

Nr 11050. Inomhus och utomhus

This is the content-page