För femton år sen ungefär följde jag en familj, som bara hade ett barn, som jag. Deras flicka tog livet av sig när hon var tjugo. Hon hade varit med i fotbollslaget som jag varit tränare för. Så föräldrarna bad mig: ”Snälla, skulle du kunna skjutsa oss? Vi ska till Jönköping för att bekräfta att det är hon som är hon och ta adjö.”

”Det är klart”, sa jag. ”Jag kör er.”

Dagen därpå åkte vi dit för att ta farväl. Detta var en fredag. Prästen, som skulle hålla begravningen, var också med. Efter en dryg timma kände jag: ”Nämen nu måste vi vidare, vi kan inte vara kvar här.” Det hade övergått från att vara ett avsked till att bli: ”Klarar vi av att skiljas åt?”. Prästen stod som handfallen, vilket jag kan förstå. Hon var ganska ung och hade inte mött sin första död, hon visste inte vad hon skulle göra. Till sist var det jag som sa: ”Nä, nu ber vi en bön, och så går vi härifrån och så åker vi hit imorgon igen.”

Men föräldrarna ville inte åka dit dagen därpå. I tysthet var jag tacksam för det, för jag hade bestämt något helt annat för lördagen. Istället åkte vi på söndagen igen. Då kom hennes kompisar också och tog adjö. De kom med choklad, som de lade vid hennes händer. Olika saker. Blommor, foton. ”Hon fryser”, sa mamman. ”Jamen, då fixar vi en filt.” Så fixade vi en filt som vi lade över henne. Det blev bra.

Men det jag gjorde på lördagen var att åka med min dotter till Göteborg för att prova brudklänningar. Och det var, jag blir rörd när jag säger det, det var som himmel och helvete. De hade bara en flicka, vi hade bara en flicka. Jag och min man hade pratat innan: ”Femtusen går bra, det kan klänningen kosta.” Och så fick Sofia på sig en som kostade tiotusen. ”Mamma, får jag det här?” Jag bara: ”Ja, det får du.” För vad är tiotusen? Det var så banalt i alltihopa. Sedan hade jag pengarna, men ändå.

Jag träffar fortfarande den familjen ibland. Hennes pappa har sagt: ”Det var tur att du drog mig därifrån. Om du inte gjort det hade jag nog stått där än.”

Nr 11051. Kontraster

This is the content-page