Jag skulle vilja berätta en sak om föräldrarna. I mitt jobb – jag jobbar som sjukhuslärare – träffar jag dem sällan efteråt. Men en del föräldrar – och nu pratar jag om när det går så illa att barnen dör – är väldigt noggranna med att återvända. Det finns föräldrar som kommer till sjukhuset en gång om året, varje år. Går runt och möter det som var där. Jag tänker att det är en blandning av rädslan att förlora något och viljan att möta de som var med i slutet.

Jag tänker på en mamma. Hon kommer varje år, varje år. Nu har det gått tre, fyra, fem år. Hon är så kraftfull. Nu sist lämnade hon tillbaka böcker. Jag jobbar ju med skolan med de här barnen, in i det sista. Och hon hade hittat böcker från sin pojke som hon ville lämna tillbaka. Tre år senare. Att hon orkar ta ansvar och ge oss böcker. Men jag tänker att det är något mer. Mer än ansvar. En linje. Att han gör nytta, att han får finnas, nu lämnar jag över hans böcker så att någon annan kan få använda dem.

Jag vet inte riktigt.

Alla kommer inte så varje år. De dimper ner några gånger. Sedan tonar det ut för de flesta. Men det är viktigt. Jag vet inte. Kanske vill man också ha det bekräftat: har det här hänt?

Man vet ju att det har hänt. Man är ju inte korkad. Men –

Jag vet inte om man vill hämta hem någon sorts känsla. Att sitta på platsen och hämta hem någonting som jag inte vet vad det är. Man har behovet av att göra cirkeln, om och om igen. Man behöver möta, man behöver lämna och man behöver hämta hem. Samtidigt på något sätt.

Ingen aning. Men det är ofta väldigt vackert.

Nr 11060. Att återvända

This is the content-page