Jag är i en sjö, med en massa andra människor. Det är en ganska liten sjö, men den ligger i en dal, omgärdad av höga berg, så den är djup. Det blir snabbt djupt från stranden. Det gör inte så mycket. Alla har en badring att flyta runt i.

Det är varmt, det är sol. Alla badar. Vi plaskar runt i våra badringar. Men vid en tidpunkt går min badring sönder. Jag fäktar med armarna. Trasslar in mig i det sladdriga gummit och sjunker.

Jag vet inte hur det ser ut utifrån. Vi har inte pratat om att badringen kan spricka. Den är så självklar att den blivit osynlig. Utifrån kanske det fortfarande ser ut som om jag har min. Jag vet inte om någon märker det, men hela tiden måste jag röra på kroppen för att komma upp till ytan. Jag sprattlar. Säkert irriterande. Några tror nog att jag skvätter med flit.

Det går en tid. Med nästippen ovanför vattenytan. Varje andetag är en seger.

Sedan händer någonting.

Jag lär mig simma litegrann. Simma fritt, utan badring. Det är annorlunda. Jag kan komma närmre, kan styra vart jag ska. Inget luftfyllt gummi puttar mig bort från det jag försöker ta mig till. Och det har tillkommit en dimension. Förr kunde jag bara röra mig längs ytan. Nu finns det djup. Jag kan dyka till botten. Plocka upp sjunkna skatter. Jag kan hitta underjordiska tunnlar som leder till andra världar. Men också sårbarheten är större. Under ytan finns strömmar man vet mycket litet om när man bara rört sig på ytan. Och rätt som det är, också när saker är bra, kan man sjunka. Och utan badring kan man sjunka som en sten.

På väg ner i djupet kan man märka: vi är många utan badring.

Nr 11062. Sjön

This is the content-page