Fram till förra våren hade jag en hund som hette Minos. Jag och Minos hängde ihop i tretton år. Hon var min bästa vän. Sedan blev hon sjuk. Hade ont. För ett par månader sedan gick Minos bort. Det tog hårt på mig. Jag sörjde. Mer än jag gjort när vissa människor har gått bort. Men det var svårt att prata om. Folk förstod inte att jag kunde sörja så mycket. ”Det var ju bara en hund”, ”Du får köpa en ny”, ”Tänk på allt som är skönt, att du kan resa när du vill och slipper skaffa hundvakt.”

Jag tror jag började skämmas. Men det var ju vad det var. Det kändes som det kändes. Jag kan inte förklara det. Och jag vill inte behöva förklara det. Snart insåg jag: jag kan inte vara med människor som inte låter mig sörja Minos.

Det hela slutade med att jag nästan inte träffade en enda människa på sex veckor.

Nr 11064. Minos

This is the content-page