Jag tror inte jag berättat om min första flicka, Klara? Dog när hon var tre månader. I cancer, som vi inte visste om. Det här var på åttitalet. Jag födde henne på ett litet BB, och fick ta med henne hem nästan direkt. Sedan bar jag henne i princip dygnet runt i tre månader. Då, fick vi reda på sedan, tryckte inte modertumören på hennes lungor. När hon hängde på mig kunde hon andas.

Jag hade sett döden förut, men då har det rört sig om gamla människor. Det här blev en annan slags död. Alldeles för tidigt i livet, och det traumatiska.

Jag kunde inte lyfta händerna över huvudet en gång. Det bara gick inte. Jag stod handfallen. Nä, det fanns ingenting.

Efter ett år ungefär började jag hämta mig och efter ytterligare tre månader kom jag tillbaka till jobbet. Då jobbade jag på en dagcentral med gamla tanter och farbröder. När de satt och pratade med mig var det många som: ”Nej men Gunnel, jag har också mist ett barn”. Då var det många som mist i barnsäng och för att de fött hemma. Men sorgen, den hade de haft och kunde berätta om för mig. Det hjälpte. Att höra deras tankar, och att det går.

Några – inte bara någon, utan flera – sa: ”Gunnel, det finns så mycket kvar i livet. Klara har du alltid med dig. Men det finns så mycket mer.”

Det var så klokt. Från tanter och farbröder som inte läst en massa, utan som pratade från hjärtat.

Nr 11065. Att förlora ett barn

This is the content-page