På sjukhuset mötte jag en flicka en gång, som var sju, åtta år. Jag kom att tänka på henne, för man kan vända på hur sorg kan – eller hur sorg och förberedelse kan, apropå att barnen vet och att de färdigställer saker innan de – för nu hamnar vi i döden.

Flickan hade två tuffa bröder och hon själv skulle börja i första klass. Men föräldrarna vågade inte säga att hon var sjuk i – det var förnekelse. Man kunde inte ta ordet i sin mun. Och barnet fick inte riktigt veta. Man sa, till henne och alla andra, att hon hade fått blodförgiftning.

Från sjukhusets sida försökte man få föräldrarna att prata om det, man försökte verkligen påverka dem, för barnen behöver ju ha vetskap, på samma sätt som föräldrarna. Det är då processen kan bli bra, tror jag, när man törs lägga det synligt i en skål och låta det vara där. Att ha någonstans att dimpa ner. Men nej, det var förnekelse. Ingen vågade prata om det.

Flickan visste ändå. Förstås.

Hon ville göra en docka. Hon ville göra en docka, och så ville hon ha en låda.

Så vi går in i förrådet och jag ber att hon ska välja där, vilket material vi ska göra dockan av. Jag hittar något guldgult lingarn, lite vackert sådär, som jag plockar fram. Säger: ”Man kan ju ta det här, det kanske passar”. Då spänner hon ögonen i mig. Jag vet inte riktigt vad hon säger, men det jag minns att hon säger är: ”Jag har väl inte gult hår heller?!”

Då klack det till i mig. ”Jaha, ja, vi håller ju på att – Det här är en ceremoni vi gör tillsammans, det här är viktigt.” Och det skulle vara vackra vita tyger med spets på till dockan. Och huset, kartongen, där hon skulle ligga, det var också viktigt. Färgerna var viktiga. Det var hennes sätt att i den här förtvivlan –

Hon ville göra sin egen kista ihop med mig, men hon sa ju inte så.

Och jag försökte berätta för psykologen, att här kanske ni har en ingång, men man måste ju ha föräldrarnas tillstånd.

Men jag fick det bekräftat då, att barn förbereder sig. Barn vet.

Jag läste det i någon bok också. Man ska lyssna på de döende, för de vet ofta när de ska lämna. De kanske klär budskapen i andra ord. Det gäller att våga lyssna. Vet man det uppfattar man signalerna. Det blir ett annat avsked.

”Förstå mina signaler”. För de kommer ju.

Nr 11068. Att göra en docka

This is the content-page