Min syn på framtiden har ändrats under min sjukdomsperiod. De första sex månaderna tog för givet att jag skulle bli frisk. Att allt skulle bli som ”vanligt”. Efter första återfallet insåg jag hur lite kontroll jag har över min sjukdom. Det var läskigt. Samtidigt var jag övertygad om att jag skulle ta mig igenom det här och komma ut på andra sidan, cancerfri. I samband med mitt andra återfall dog vissheten om en framtid. Jag hoppas såklart, men innerst inne tvivlar jag på att jag kommer ha sådan tur. Någon har stulit pirrigheten som brukade komma med tankar på framtiden. Förbytt den mot något sorgset. Jag går runt i en känsla av att köpa mig tid. Av att stunderna av att må bra, som jag ju faktiskt har ganska många av, är tillfälliga.

Jag tror att min framtid sträcker sig två, kanske tre till fyra år framåt. Och jag är rädd att den perioden kommer att vara otroligt jobbig. Jag har märkt att till skillnad från tidigare sjukdomsperioder tänker jag ganska ofta att ”det här kanske är sista gången”. Jul eller födelsedagsfirande, utlandsresor och personer jag sällan träffar. Det här är kanske sista gången jag träffar X. Sista gången jag sitter på den här bryggan. Det här är kanske min sista höst. Sista gången jag äter våfflor.

Jag kan sitta på bussen och lyssna på musik och plötsligt kommer en låt som jag tycker är skitbra. Då tänker jag: ”Vilken bra låt, den kanske jag kan ha på min begravning.” Helt lugnt, sakligt och naturligt kommer det – men i sekunden efter fryser jag till. ”Men vad är det jag sitter här och tänker?”

Det händer något när man går över från att tänka ”om jag dör” till ”när jag dör”.

Förr när människor sa ”Om jag bara hade tre månader kvar att leva skulle jag…” och radade upp hur de skulle resa och leva livet till fullo, så stämde jag in. Nu tänker jag att om man bara har tre månader kvar att leva är man antagligen för sjuk för att kunna göra något av allt det där. Då ligger man mer troligt i en sjukhussäng och lyckan är att orka ta sig ut och gå en sväng i parken där man kanske ser en ekorre.

Att inte längre våga tro på sin framtid gör ont. Samtidigt har jag någonstans accepterat att det kanske är så det blir. Some die young. Och vi ska alla dö. Det är min största tröst i livet. Att vi alla ska dö.

Nr 11100. Framtidssynen

This is the content-page