Nu ska jag berätta något om tiden, som jag ofta har tröstat mig med. Och det är att en dag aldrig kan vara längre än en dag och att varje sekund som går har försvunnit.

Det kan låta snopet, men så tänkte jag samma dag som min make begravdes. Vi gifte oss när jag var tjugotvå och han tjugosju, så vi hade varit gifta i sextio år.

På begravningsdagens morgon, när jag stod i badrummet och gjorde mig i ordning, sa jag till mig själv i spegeln: ”Ja du Dagny, det här är den svåraste dagen i ditt liv, som du gått och fasat för så många år men som du vetat ska komma. Och nu har den kommit och då ska du komma ihåg nu, Dagny, att den här dagen trots allt bara består av lika många sekunder och minuter som alla andra dagar, varken mer eller mindre.”

24 timmar

3 600 minuter

86 400 sekunder.

Och då visste jag att det var en dag som också skulle passera, trots att det var den svåraste dagen i mitt liv.

Nr 11125. Tiden som tröst

This is the content-page