Nr 11138. Mjukostklicken

This is the content-page

På sjukhuset träffade jag andra som var sjuka. En del var mycket sjukare än jag. Och ändå – vissa av dem levde med ro. Säkert mycket oro också. Men ja, vissa hade ro. 
 
Jag minns en av mina första cellgiftsbehandlingar. Ofta får man behandlingarna i ett rum tillsammans med andra. Alla är uppkopplade till sina dropp, som klickar och blippar. När de tjuter kommer sjukhuspersonalen för att byta en påse eller kolla något värde. 
 
Jag satt i en fåtölj, under en av landstingets gula filtar. Sneglade ovant på engångsspypåsarna som hängde bredvid plastmuggarna vid handfatet. I sängen mittemot låg en man. Han var i kanske femtioårsåldern och var riktigt sjuk. Vi småpratade lite. Mitt i alltihop sa han: ”Är det bröstena, eller?” 
 
Då var jag inte van vid att man pratade om sjukdomen, att folk vågade ställa frågor. Att folk faktiskt vågade säga ordet cancer. 
 
Men han gjorde det och vi började prata. 
 
Han hade behandlats i fyra år. Det såg mörkt ut. Och ändå, efter att vi pratat lite och innan han tog en tupplur, sa han: ”Kom ihåg att svänga förbi kylskåpet sen. De har pepparkakor och i kylen kan man ta en klick mjukost om man vill. Det är egentligen personalens, men jag frågade.” 
 
Hans ögon glittrade till. 
 
Jag såg honom inte mer efter det. Men jag tänker fortfarande på honom ibland.