Det kan vara små detaljer. Inget spektakulärt. Att jag äter en apelsin eller att jag ser dig skratta. Att ett flygplan korsar himlen eller att solen skiner in på köksbordet. Små glittrande ögonblick, som följs av tanken: någon gång är det här borta.

Någon gång tar ett liv slut. Kanske inte just nu, men kanske inte heller så långt från nu. Och det vore skönt att bolla lite med Gud, få perspektiv på det. Jag vet att det kanske inte går att få en hel prognos, att det är dealen med livet att man inte får veta i förväg. Men det hade varit bra med en fingervisning. Jag vill inte vänta och tänka att jag har en massa tid, för det vet jag inte. Det här kanske är det starkaste jag någonsin kommer vara.

Nr 11140. Limbo

This is the content-page