lägga sig ner i jorden i juli
dö lite
jag menar på det bra sättet
läpparna o höfterna släpper från sin kniv
det här tillståndet: innan man gör något åt saken
svarta granars toppar: jag ser dem
himlen är spröd och lätt
lyftande
som ett godispapper lyfts ur handen o fladdrar bort
första stället jag tänker på: en parkering
men det kan lika gärna vara i en park
bland barn o hundar som liknar varandra
deras ögon: svarta
hjärtat är svart och bläcket som öppnar mig
kom o ta mig
jag har ett litet ansikte som går helt över
gräset tror jag på o de vita blommorna
här och var: de vita blommorna som sticker upp
slingrar mig igenom dem som en lat älskling
ingenting drar igenom dagarna
doften av luft som fångats i en handduk
täcker mitt ansikte
öga, näsa, mun
som en frukt pressas ut, saften
och kärnan har med mig att göra
färgen slår sig ut: seg o svart
trycka sig mellan spjälorna
inte samla ihop sig på andra sidan
allt är för rent som visas upp
det mest erotiska som finns
är att ligga i gräset och betänka
värmens rot
eller nej
inte tänka
suga den sega värmen ur jorden
ingen doft, ingen smak
fallande isär
läpparna
nej
värmen som nuddar vid värmen
vill vara
där
som en tjuv
når något: instinkten att dö
bara när det är stilla går det
alla ser så förvirrade ut vid munnen när de blir kära
som om de lossnar från sig själva med läpparna eller tungan
utsträckt, jag tar tungorna i min mun som små djur
men det går inte längre att hålla fast vid något
bara ligga helt stilla o dras ut på det försiktiga sättet
en bit glas är detsamma som leran o himlen: vitnande
in i all växtlighet, spräcks upp
skymningen faller ut som en stor fest
att föda är ett stort öppnande. kroppen spricker upp runt ett barn. döden är stängd och kommer till grodan på vägen. men döden är också det största öppnandet av all materia, ett söndrande som fordrar något nytt o blött. sak föder sak. orgasmen kommer till mig helt plötsligt, ett stycke intet ska jag kalla den. upphöjd på en pelare bland insekternas vibrationer och min blygsel, helt borta. jag är den döda grodan som kvackar till liv och inser: min uppgift är att sprida fragment av mig själv över mig själv, alltså när jag ser grodan på vägen ser jag en bit av mig själv. jag flyttar en bit av mig själv från vägen för att slippa se mig fullständigt tillplattad och uttömd på organ och den där flugan, en fluga har satt sig där. mitt blod flyter omkring i en flugas röda ögon, alltså mitt blod lever utanför mig själv. jag har blivit en fluga. jag trodde jag var ledsen, men det var jag inte för jag var hela tiden en fluga. jag var på väg ut i skogen för att fördriva tiden o slemmet: så tunt utslätat över träden. öppen som ett sår, en böld som spricker. solljuset sticker in från sidan, nästlar sig in i glipan som njutningen spänt upp, för den har ett eget liv och tankeverksamhet och väntar i djupet av all materia på att få sära sig totalt mot det okända. jag särar mig själv mot mig själv, eller jag bryter igenom trädens stammar, in i luftens fadda molekyler, den glatta känslan av mitt eget grodkött, för att nå just den punkten som inte är något alls, inte kan sägas, bortom det öppnande o stängande som söks. ett öppnande av mig själv genom mig själv. det jag menar är: jag driver mig själv ut, tills det inte längre finns något själv kvar att dö
driver mig själv ut, tills det inte längre finns något själv kvar att dö
försöker stoppa mig själv i mina älskares munnar för att känna saker
tydligare. de förstår inte. jag är inte ändlig. de kan äta mig till middag
men aldrig äga mig för jag försvinner så fort iväg på olika ärenden
faller isär o sådär, in i den torra flugvingens små veck eller på väg ner
till bäcken: jag rör vid det höga gräset med min grace. har du sett något
så förlorat som en flugvinge, bara ligga här o framträda mot fönsterbrädets
förställda renhet. en flugvinge är inte vacker, den är något o detta något
är detsamma som något som är detsamma som en kyss på ett torg,
solen reser sig ur sitt hål o kommer till mig med nya önskningar.
jag tänker så mycket på den där kyssen o dess materia: genomskinligt
spänd och guldskimrande, som en flugvinge i sin flugvinges litenhet
en flugvinge i sin flugvinges litenhet
lite av varje öppnar mig: värmen drar vätskan
ur huden och ger den till en kattunges tungspets
jag har också en snäcka i handen som spräcks över
stenarna, eller den spräcks över mina lena ben och
flugorna kommer, som om de vill äta lite av mig
eller jag menar: de äter av mig och jag kommer
över stenarna i bäcken, men jag vet inte
vad det gör med mig att förstå min
omgivnings minsta del
min omgivnings minsta del är ett hjärta som töms på sig själv
insekterna tar sig inga uttryck förutom det neutralt delande
i mindre delar: hjärtat bryts ner, grässtråt bryts upp
i en vissling skjuts det fram, rakt igenom mitt lilla hjärta
ingenting är enhetligt som visas upp
allt är över o under o omkring ett hjärta
allt är över o under o omkring ett hjärta
det har fastnat på läpparna o naglarna
jag har gjort mig fin förstår ni
som att vara 16 och fyllas av en lugnande oro
bryta all världens väg, dag för dag
locka något ur huden
önska sig en särskild smekning utmed höften
molnen ser ut som städer i himlen
jag lever o vill ha det som lever