När man håller på att dö ser man livet för vad det är. Så lyder åtminstone klyschan. I ett blixtrande ögonblick passerar hela livstiden framför ögonen, alla ens viktiga åstadkommanden och upplevelser nedklippta till en liten film med dramatisk stegring och narrativ fullbordan. De flesta verkar ha vissa saker som de vill hinna ha gjort innan de dör. Man vill kunna se tillbaka med stolthet. Känna att man har blivit någon. Kryssat av tillräckligt mycket på sin bucket list.
*
Min mormor, åttiosju år med långsamt men oundvikligt framåtskridande demens, ägnar sig i alla fall inte åt någon form av livssammanfattning. Snarare handlar hennes tillvaro mer och mer om att tappa greppet. Det är ett famlande som samtidigt innebär ett grepp om tidigare undanträngda saker. Senast jag träffade henne var hon inte helt säker på vem jag är, bara att jag på något vis hör till familjen. Det enda hon ville prata om var sitt barndomshem i Ulricehamn, som jag aldrig hade hört talas om före hennes demens. När jag lyckades hitta den gula trävillan på Google Maps sken hon upp: ”Jaa, precis sådär såg det ut!” Numera kommer hon av sig mitt i de flesta samtal, ofta för att peka på målningen som hänger ovanför hennes säng, där man ser sjön skymta mellan Ulricehamns hustak.
Annars verkar hon helt omedveten om det lilla lägenhetsliknande rummet på ålderdomshemmet. Hon förlägger sina glasögon, torkar ihjäl sina blommor, häller kaffepulver direkt i kaffebryggarens vattenbehållare. De fina serviserna som hon noggrant samlat ihop började försvinna ur skåpen redan när hon flyttade hit, ingen vet var de har tagit vägen. Mormor, som bemötte min komma ut-period med avvisande tystnad, ler nu förvirrat men utan fientlighet mot min partner. På hennes nattduksbord ligger av någon anledning min debutroman, en BDSM-artad metaberättelse som hon aldrig har läst och antagligen inte längre förknippar med mig.
*
Författaren Iris Murdoch var nära att drunkna en gång. Det var en nära-döden-upplevelse som kom att prägla resten av hennes författarskap. Vid en grå småstensstrand i engelska Dorset, där starka, oförutsägbara underströmmar kan slita iväg också den skickligaste simmaren, klev hon i utan att hennes man och vänner märkte när hon sögs ner under ytan. Först efteråt berättade hon för sin man om chocken och skräcken som gripit henne. Upplevelsen finns återgiven i John Bayleys memoar över deras äktenskap:
Vattnet var djupt över hennes huvud, men hon höll munnen stängd, och snart hade vågen fört henne tillbaka mot strandkanten. Om hon hade gripits av panik och börjat svälja havsvatten hade den försåtliga strömmen kanske fört henne längre och längre ut; och trots att hon var en duktig simmare dränkt henne på ett par sekunder. Hon sa ingenting om det förrän vi hade gått till sängs den kvällen, och då var hon inte rädd utan full av nyfikenhet och uppspelthet som hon ville dela med mig. ’Jag tänker använda det i min nästa roman’, sa hon. Och det gjorde hon.
Det kan i princip ha varit vilken som helst av hennes tjugosex romaner. I Nuns and Soldiers faller Tim ner i en ström som leder in i en trång undervattenskanal, där han varken kan se, simma eller få grepp om någonting. The Philosopher’s Pupil börjar med att en bil körs ned i småstadsfloden och därefter har karaktärerna i den också prekära möten med havet, simbassänger och badkar. I The Nice and the Good finns en labyrintisk undervattensgrotta som ibland friläggs av tidvattnet, där någon förstås kommer vilse precis innan floden. I nästan varenda berättelse av Murdoch finns det ingående skildringar av vattendrag, simturer och drunkningsolyckor. Vissa dör, andra klarar sig med nöd och näppe, men slumpen är alltid märkbart närvarande mitt i vändpunkterna.
I The Sea, the Sea flyttar berättaren till en kustby för att skriva sina memoarer. Flera gånger sitter han och betraktar en djup urgröpning i stenarna, där vågorna kastar sig in i en brusande virvel. ”Åsynen av det flödande skummande vattnet fick mig efter en stund att känna mig nästan vimmelkantig, som om jag hade blivit yr och fallit i. Väldigt njutbart.” Längre fram blir han nedknuffad i havet på samma ställe. Ögonblicket återges i slow motion, han känner fallandets specifika skräck och ser de krämiga vilda spiralvågorna under sig. Det är för trångt för att kunna simma, hans kropp kastas hit och dit mot stenväggarna, ”[j]ag kämpade, hela min kropp kämpade, nu vettlöst viftande i en malström av krafter som tycktes slita sönder mig.”
*
När Murdoch ombads berätta i en intervju om de många drunkningarna symboliserade något särskilt viftade hon närmast bort frågan. ”Allting är symboliskt”, svarade hon, ”det ligger i vår mänskliga natur.” Vi laddar våra omgivningar med känslomässig innebörd. I alla hennes romaner kämpar människor med livets personliga och materiella och inte minst relationella röra, och i nästan varje bok blir de överväldigade och förvirrade och dras förr eller senare ner i vattnet. Sjuttio procent av jordytan är täckt av vatten och våra kroppar består av det till mer än 50 %. Hjärtat och hjärnan har en ännu högre vattenhalt. Det är både en metafor och en materiell beskrivning av vårt uppblandade livstillstånd.
I otaliga skapelsemyter skildras människans tillkomst som en blandning av vatten och jord. Prometeus formade oss av lera. Enligt Koranen skapades vi av våt mylla. Otaliga gånger har vi också gjort imitationer av oss själva och våra gudar i keramik. Den första bevarade skriften ristades in på lerplattor.
*
Lera, mud, utgör den etymologiska bakgrunden för ett annat ord som återfinns i nästan varenda Murdochroman: muddle. Ordet saknar någon direkt svensk motsvarighet, utan översätts oftast till virrvarr, röra eller förvirring. Det härstammar från uttryckssättet muddying the waters, med den ursprungliga betydelsen att förstöra klarhet: to muddle. Murdoch använder det också som substantiv (a muddle) och adjektiv (muddled) för att beteckna allt från en särskild typ av olycklighet, till orättvisor, berusning, själväckel och relationskriser.
Ibland sammanfaller skildringen av muddle med faktisk mud. När Duncan i The Book and the Brotherhood knuffas ner i floden av sin frus älskare under en fest vill han först inte berätta för någon vad som har hänt. Förnedrad, iskall, genomdränkt och droppande av lera kliver han in bland sina vänner och säger att han föll i för att han var så full.
Skammen och sorgen och obehaget finns nästan alltid där, men trots det är muddle hos Murdoch inte något hindrande tillstånd. Snarare utgör det livet; flödet av förvirring och oreda som är ett till stora delar oöverkomligt tillstånd.
I sin bok om Jean-Paul Sartre påpekar Murdoch att ”verklighetens rika överflöd” och de ”oordnade sinnesintrycken” i hans roman Äcklet framställs som skräckinjagande istället för frigörande. ”Sartre fruktar, snarare än älskar, den här upplevelsen av framvällande annanhet”, skriver hon. Men… älskar? Hur kan man älska en förvirring så överväldigande att den, som för berättaren i Äcklet, gränsar till psykotisk dissociation?
*
Hos Sartre finns en rädsla för kontrollförlust och kategoriernas sammanbrott. Huvudpersonen i Äcklet stirrar på en fuktig sten, och grips av ett överväldigande obehag när han inte längre vet om han ser på sten eller hav. Den danska författaren Mikkel Thykier läser Murdochs skildringar av vatten som ”en sensuell, emotionell parallell till eller korrektion av Sartres reflekterande, existentiella och även analytiska äckel vid upplevelsen av världens slumpmässighet, av hur den inte hänger samman”. När hennes romankaraktärer badar är det som om hon låter ”stenen vara människan själv, som kastas i vattnet för att beskriva ett kroppsligt förhållningssätt till omgivningarna och ett oproblematiskt, sinnligt sätt att vara i världen”.
Oproblematiskt är det knappast. Men visst finns det ljuvliga simturer, som den som Thykier pekar ut i The Bell, och nattbadandet i Themsen i hennes debutroman Under the Net. I den sistnämnda följer Jake och hans vänner en oemotståndlig impuls att doppa sig i floden efter en lång barrunda. London är tyst och stjärnglittrande omkring dem. Berusningen löser upp medvetandets skrankor och blandar samman de svalkande sensationerna med tankarna.
De svarta pråmskroven skuggade vattnet bakom mig och skumma torn och tinnar steg otydligt upp från andra stranden. Jag simmade långt ut i floden. Den tycktes oerhört vid, och när jag såg upp och ned längs strömmen kunde jag se de mörka sjöarna under Blackfriarsbron, och åt andra hållet pelarna hos Southwarkbron glänsande i månskenet. Hela vattenutsträckningen flödade av ljus. Det var som att simma i kvicksilver. […] Vi hade fångat tidvattnet precis i vändningen och det fanns inte minsta antydan av underström.
Även i det här underbara ögonblicket finns det en överhängande känsla av ändlighet. Varje ögonblick kommer att gå över i ett annat. Omständigheterna som omger Jake kommer att hinna upp honom, som en sugande aning i armar och ben.
Jag simmade till en av pråmarna, och hängde mig fast i kabeln en stund, med huvudet tillbakakastat för att ta in ett panorama av svartblå himmel och silversvart vatten, stillnade kroppen tills tystnaden fyllde mig som ett rus. Sedan klängde jag mig upp på kabeln tills jag var fri från vattnet, och klamrade mig fast som en vit mask. Sedan släppte jag taget […] för att ljudlöst sänka mig tillbaka ner i floden. När mina ben bröt igenom ytan kunde jag känna en lätt och konstant dragning. Tidvattnet började sjunka undan igen. Jag begav mig mot trappstegen.
Sedan dricker de mera sprit. Verkligheten förlorar sina konturer, resten av natten flyter förbi i en dimma och Jake tappar bort sin bästa kompis.
*
Upplevelsen av kroppens kontakt med vatten innebär nästan alltid en kombination av fullhet och förlust. Alkoholen som flödar genom Murdochs romaner har en liknande inverkan. Ofta är ruset explicit sammankopplat med muddle. Den försupna Otto i The Italian Girl saknar knappast självinsikt, men är ändå försjunken i en paralyserande förvirring: ”Jag känner mig som ett offer, en muddler, en syndare, allt i ett. Ah, om jag ändå kunde skilja de sakerna åt. Det är vad jag menade med att sluta dricka.”
Hans bror föreslår att deras religiösa uppfostran borde ha kunnat hjälpa dem, en känsla av att dåliga handlingar straffar sig. ”Det skulle ha varit ett självbedrägeri”, svarar Otto. ”Det är inte straff, utan acceptans för döden, som förändrar själen. Det är Gud. Och naturligtvis skulle inte någon organiserad religion tillåta det. Jag tänker fortsätta i min muddle. Tack ändå.”
*
Förvirringen är närmare sanningen än sådant som hjälper oss att få grepp om oss själva och våra liv. Nära döden-upplevelserna i Murdochs romaner leder aldrig till att någon blir inspirerad till att skriva en mer utförlig bucket list. Snarare verkar den drabbande vanmakten ha en motsatt inverkan. Som berättaren i The Sea, the Sea reflekterar: ”Hur väsensskild varje död är, och ändå leder varje oss in i samma land, landet som vi bebor så sällan, där vi ser det värdelösa i det vi så länge har strävat efter och som vi snart kommer att återgå till att sträva efter.”
*
En av Murdochs mest drabbande skildringar av drunkning finns i The Unicorn. Effingham går vilse i dimman och har först svårt att tro på sina egna intryck av var han har hamnat. Tanken på att han kunde ha vandrat rakt in i träsket dyker upp och trängs undan igen och igen.
Trots allt hade han inte gått långt, och en del av hans vandring hade varit i cirklar. Han såg på klockan. Den var nästan två. Han kunde inte möjligen befinna sig i träsket. Marken var fortfarande fullständigt fast under foten.
Eller var den? Han prövade jorden omkring sig, slog lätt på den med handen och foten. Den var lite darrig och mosig. Det verkade inte finnas några stenar längre. Han saknade de där stenarna. De var åtminstone solida som han själv.
Det luktar mer och mer surnad fukt omkring honom. Han tänker att han borde vända, eller kanske stanna upp, eftersom han ändå inte kan se i vilken riktning han går. Men trots det fortsätter han ofrivilligt djupare och djupare in i träsket.
Vid varje steg sjönk hans fötter in i den klistriga smeten och behövde slitas ut ur hålet de enkelt hade skapat. Han bestämde sig för att han borde ta sig tillbaka till där han stått för en minut sedan och svängde runt; men efter fem steg var det knappast bättre. Marken verkade med ens skälvande och genomträngd av vatten. Hans byxor, genomvåta och leriga ända upp till knäet, klistrade sig mot benen. Natten verkade mörkare, kallare, och i intervallerna mellan hans rörelser våldsamt tyst. Han stannade till; och märkte att han sjönk.
Sakta, över flera sidor, dras Effingham ner i träsket. Han är fullständigt hjälplös. Men när han märker att han börjar fyllas av en hysterisk, förnedrande panik bestämmer han sig för att vägra förgås på det viset.
Som om han löd något imperativ, ett större imperativ än han någonsin erkänt förut, samlade han sig och koncentrerade sin uppmärksamhet; men det han koncentrerade sig på var också svärta, en väldigt mörk central svärta. Han började känna sig bedövad och yr.
För första gången i hans liv slår honom döden som ett faktum han kan fokusera på. Det är faktiskt som om han redan är död, som om hans jag har blivit borttaget från situationen.
Men vad fanns kvar, för något fanns säkerligen kvar, något existerade fortfarande? Det kom till honom med enkelheten hos en simpel summa. Vad som fanns kvar var allting annat, allt som inte var han, det där objektet som han aldrig hade sett förut och som han nu stirrade mot med förälskad passion. Och han kunde sannerligen alltid ha vetat detta för dödens faktum sträcker sig över hela livet.
*
Förlusten av jaget är inte någon unik händelse. Den händer hela tiden, uppblandat med alla våra viljestyrda livsprojekt, som lera ger vi vika för våra omständigheter och flödar in i varandras medvetanden, under en konstant förlust av klarhet.
Sjuttiosex år gammal diagnosticeras Iris Murdoch med Alzheimers. Hon blir snabbt sämre, slutar att skriva, förlorar förmågan att formulera längre, sammanhängande meningar, minns inte längre vem hon är. Det som verkar försvinna först ur hennes självförståelse är minnet av att vara utbildad vid Oxford och Cambridge, att ha skrivit tjugosex romaner och åtskilliga filosofiska böcker, att ha blivit utsedd till hedersdoktor vid flera universitet och adlats av det brittiska kungahuset.
John Bayley berättar i sin memoar om hur han tar henne med för att simma en sista gång vid deras gamla ställe på landet. Han får kämpa för att klä av henne. Hon förstår inte vad de ska göra och är motvillig.
[V]äl ute i vattnet blev Iris på bättre humör. Det var nästan för varmt, knappast uppfriskande. Men dess gamla, bruna, långsamma, utsökta flöde var sig likt, och vi log glatt mot varandra medan vi tyst paddlade fram och tillbaka. Näckrosblad, med en och annan tjock gul blomma, vaggade milt när en båt drog förbi. Små ljusa trollsländor svävade orörliga ovanför dem. Vattnet var djupt, och svalare när vi rörde oss ut från strandkanten, men vi gick inte långt. När jag tittade ner kunde jag se hennes leriga fötter, fortfarande i strumpor, röra sig i det bruna djupet. Små fiskar undersökte henne nyfiket, och jag kunde se och känna dem röra sig omkring mig också, milt smakande på den nakna huden.
I sin djupt rörande bok beskriver Bayley de irrationella ting som Murdoch börjar syssla med mot slutet av sitt liv:
grenar och småstenar, smutsiga stycken, bitar av aluminiumfolie, till och med döda maskar som hon räddat från trottoaren under våra korta promenader. Hon häller också vatten – ibland annat från sitt glas – i krukväxterna i fönstren, som nu börjar vissna av övervattningen.
*
Jag kommer inte hem till Sundsvall över julen, så jag skickar ett julkort till mormor. Mamma har sagt att hon fortfarande tycker att det är roligt att få post. Först flera månader senare berättar mamma att hon har hittat julkortet. Kvar i sitt kuvert har det lämnats på ett sidobord. Mormor har ingen aning om när hon har fått det, vem som har skickat det eller ens att man borde öppna det. Trots det är hon glad över brevet.
Som Murdoch kommer min mormor till sist att gå bort utan något grepp om vad hon “har gjort med” sitt liv. Enligt mamma börjar hon till och med blanda ihop namnen på sina egna barn. Minnena av vatten verkar vara det som dröjer sig kvar längst: gång på gång pratar hon om att få se sjön i Ulricehamn igen, och att få komma ut till huset ute på ön som har tillhört vår familj sedan sextiotalet.
Berättelserna som vi tror att vi lever i, de välstrukturerade sagorna om självförverkligande och karriär, verkar blekna bort snarare än intensifieras när man håller på att dö. Iris Murdochs romaner förmår istället öppna våra ögon för att det är röran, the muddle, den upprörda sjöbottnen som fördunklar sikten, som utgör livet.
Demens innebär att förlora sig själv. Men också att bli överväldigad av världen, upphunnen av den, översköljd. Barndomsminnena som virvlar upp i medvetandet som om de hände igår, växterna som dör när man häller tevatten på dem, ens barnbarns perversa metaroman som med ens passar på nattduksbordet, stenarna man inte kan låta bli att stoppa i fickan och inte längre kan skilja från sin kropp eller havet. Kanske innebär döden inte bara att tappa greppet om livet, utan också om att till slut få sjunka in i det fullständigt.