En fågel kvittrade i buskarna. Jag skälvde till, ljudet lät som kvinnors, eller snarare flickors, instängda klagan.
I det torra gräset hördes pip och djurfötter som tassade. Denna månad var het och torkan slöt sig kring rötterna, jordklotet grinade. Och fårorna i jorden hade spruckit upp runt områden där vatten brukade rinna.
Allt var som återspeglingar av min fars sorg, hans ansikte sedan mamma hade dött, det var torrt och stelt och med avsaknad av tårar. Hans skägg och mustasch växte vilt. Trädens bark flagnade.
Det var stilla i luften. Jag stod som förstenad och tittade på allt utanför trädgården där ljuset tilltog. I ett skarpt men ändå omhuldande ljus lyste trädkronorna blåvioletta, nästan skära. Jag kände smaken av läsk, den vanliga sötman. Jag hade gin kvar mellan tänderna. Vilken lättnad att alkoholen fortsatte verka.
Gommen klibbade och kroppen värkte. Nu avtog mörkret i en utfrätning mot murväggen. Klockan var fem på morgonen och solen kylde fötterna. Citronört doftade. Min mamma brukade kalla juli citron, som var våra drinkars färg, den grönskimrande isen, fläder.
Jag stack hastigt ut huvudet och tittade åt sidorna, kände försiktigt på träet medan jag fortsatte att se. Men jag vågade inte röra handtaget. Jag vågade inte sluta fingrarna runt om och skjuta upp dörren mer än så här.
Det var han som hade glömt stänga den. Jag visste det på förhand, min pappa. Det var bara han som fick öppna den. Allt började och slutade alltid med hans hand och hans vilja, hans beslut, hans öppnande av porten.
Och nu verkade det vara en sådan tidpunkt att han ville släppa in något nytt efter mamma. Lätta upp stämningen i hotellet, eller skruva åt den.
Gertrud var här. Även jag hade längtat efter något nytt att koncentrera mig på, men hon? Hon var konstnär. Hennes vita hårlockar hängde ner kring kinderna.
De svettiga knogarna lyste när hon höll mig fast, ådrorna buktade ut. Hon tvingade alltid ner mig, ibland la jag mig självmant. Hon spände sig, och ställningen jag fick ligga i var så påfrestande att jag hade börjat förställa mig att Gud såg mig.
Gud, och att han skulle komma för att hjälpa mig, särskilt då mina armar hölls isär, mer och mer utsträckta under natten. Var jag själv Jesus? Naturligtvis var jag inte Jesus. Jag längtade efter ett slut, det handlade bara om det, och tillslut var hon klar med sitt arbetspass.
Jag tänkte på mörker som blir ljus. Kamerans överexponeringar. Jag var intresserad av sådant. Men detta tröttade ut mig. Hon var stark och jag hade gått med på att kalla dessa ställningar konst men jag ville skapa mina egna verk.
Jag måste rädda mig undan det här, tänkte jag. Men hur? Blotta tanken på den här kvinnan fick mig att vrida huvudet hastigt bakåt. Var någon där?
Stod Gertrud gömd bakom porten och iakttog mig? Ville hon fånga in sin marionett igen? Eller var det min far som smugit efter mig? Jag vinglade till. Kvickna till kunde jag inte helt, en smula drogad som jag var, av rökelse, myrra. Skogsbränder? Jag luktade på händerna. Cigaretter, hasch …
Att arbeta åt någon som jag åt henne, en som på sitt besynnerliga sätt tvingade mig till konster när hon bände och tänjde min kropp, gav mig inte längre någon kick. Efter bara ett par nätter i hennes närhet hade jag börjat känna mig säkrare på mig själv än jag någonsin gjort.
Jag måste upprätta ett nytt kontrakt med mig själv, sätta ner foten.
Hon liknade min mamma. Men hon var inte mamma. Självklart var hon inte det. Hade min far flera Gertrudar på lut, kvinnor att plocka fram ur skjortärmen?
Han hade lovat denna konstnär att hon skulle få bo på hotellet och lugnt och metodiskt experimentera med mig. Hon var en stor artist, erkänd, sa han. Men i mina ögon var hon mest ordknapp, bisarr.
Allt för konsten, det var hans inställning. Jag måste ställa upp. Även på mammas tid hade han sagt så.
Allt som hade skett sedan mamma dog hakade i min misstro mot min far. Han släppte mig inte med blicken. Tvärt om. Där var hans stela käkar och iskalla blick igen. På nytt och på nytt dök han upp. En blick som inte bottnade i värme och medkänsla utan i något annat. Något var i full blom.
Ett flyktbehov föddes hos mig. Eller vad heter det när man försöker försvinna i hopp om att glömma? Redan i vaggan hade jag försökt se världen mellan hennes långa, frenetiskt begärande fingrar. Hon ville ha. Och genom dem såg jag min far och hans metallansikte med de plastiska ögonbrynen som pekade neråt vid näsroten.
Med tiden försökte jag hålla mig undan dem. Men fly hade jag aldrig kommit på tanken att jag kunde göra. Jag behövde dem, jag åt deras mat. Jag var törstig och de gav mig att dricka.
Gertruds armar och bål, halsen med mörka hårstrån. Brösten, upphängda i tyg, vilande som bördor. De gungande vilt när hon lutade sig över mig. Hennes lockar, nogsamt täckta med en sjal som om de skulle gå att tukta.
Tre dagar efter begravningen kom hon in. Hon gick över gränsen till oss där nya hotellgäster alltid kroppsvisiterades. Gränsen, porten. När jag tänker tillbaka på det ser jag honom framför mig, hur han kontrollerade in- och utflödet.
Du vet att det finns kameror överallt, brukade han säga. Kameror, och en av dem hade jag stulit ur ett träd.
Jag experimenterade med denna apparat, och jag provade olika uttryck.
Just den dagen hon kom gick min far runt och flinade innan han tog klivet fram och öppnade porten. Som att han redan på förhand visste att hon skulle ersätta mamma. De såg ut som ett bröllopspar.
Murens torra lera sprack upp i långa blixtar kring hans pressvecksben och putsade skor. Strålar, ljungeld. Böner som gick i uppfyllelse. Hennes entré var en återuppståndelse. Ljusgnistorna invid fotknölarna. Stenbumlingar. Skuggor som hon kom fram ur, och hennes mammaögon.
Gertrud var sökande, vit som en dröm, hon var bara där på besök. Hon var fri. Dessutom så upptagen av måleriet att han knappt angick henne.
Men jag angick henne. Jag blev återigen sängvätare.
Och självklart skulle jag behöva trösta honom igen så fort denna nya kvinna fick nog av oss och lämnade hotellet. Och precis som mamma hade gjort medan hon levde la Gertrud genast beslag på mig. Ändå log jag lika belåtet som pappa vid anblicken av henne när hon kom.
Så när hennes händer började klämma runt mina handleder när hon instruerade mig hur jag skulle stå modell fick även jag en upplevelse av mamma. Exakt dessa smala fingrar mindes jag, klibbiga. Händer som begärde och ville ha.
För att se om någon kom vände jag mig hastigt om. Invid porten stack jag försiktigt ut näsan, jag flämtade till och tog ett kliv fram, sedan backade jag och drog in huvudet, rädd som alltid för att min far skulle komma rusande. Håret svajade. Hur länge hade jag stått här?
Keramik skavde mot keramik. Eterneller tömdes ur en skål. Jag skyndade mig tillbaka och slätade till byxorna medan jag gick.
Min pappa var av metall, jag menar ansiktet. Detta tänkte jag på medan sanden yrde. Uttrycket var stelt. Han ägde hela det här stället. Han brukade titta uppfordrande på mig.
Han stannade upp och gav mig en genomskådande blick allt medan Gertrud höll på med sin konst. Hans blick sa att jag skulle sätta en ära i att bara ligga kvar på ateljégolvet som ett kors, vara stolt över denna utsträckning av kroppen, en tortyrmetod.
Det var en speciell familj detta. Han menade att konsten krävde offer och min lott var att vara detta offer, söndervärkt i hennes måleri.
Hon var över mitt ansikte. Mina tårar efter mamma sögs upp av fläktens torra luft. Jag låg kvar så länge att jag liksom luckrades upp och försvann. En bit av mig gick till spillo, och hennes ymniga svett föll in mellan mina tår och i min navel.
Jag fortsatte upp mot hotellet. Jag irrade med blicken, och förblev gående med en obestämbar känsla inom mig.
Så här i ensamhet kunde jag långsamt samla mig, gå igenom vad jag behövde, räkna upp alla delar av mitt jag. Försöka förstå var gränserna börjar, kroppens skal, huden. Jag bet på läpparna och detta fick mig tillslut att dra på mungiporna och återigen börja tänka på min nära förestående flykt. Skulle jag döda dem innan jag försvann?
Eller skulle jag bara vända mig långsamt om, se dem ligga i sin kärlekssäng. Spela med, underkasta mig deras teater och sedan försvinna när de minst anade, efter ett långt arbetspass invid staffliet medan Gertrud vilade upp sig.
Jag kom att tänka på den natt, ett par nätter innan, då gindrinkarna hade fått mig att börja dansa inför henne, allt medan små bloddroppar täckte mitt ena öra. Hon hade slagit mig.
Jag mindes att jag lutade mig åt höger i dansen. Det var därför det örat blöttes upp. Jag hade tyckt mig se hans blick. Jag kände hur han stirrade med sin kärleksblick på mig, som om blod var vackert.
Konsten måste alltid göra ont, sa han. Även på mammas tid, om hennes konstverk sa han det. Vid det tillfället brände hon mig på ett plåttak i hettan. Min smärta var skillnaden mellan bra och dålig konst, menade han.
Men ju mer jag tänkte på det, desto mer hade jag börjat känna att detta hotell som var mitt universum hade blivit trångt. Jag hade inga rättigheter här. Det var ett hospital. Lika slutet var det. En brits på ett mentalsjukhus. Jag hade bara en plats på golvet och mat, det var allt.
På något sätt måste jag alltid ligga fastspänd i hans blick, i hennes blick, och bli upphackad av hans förmaningar. Även av deras flyktiga kyssar, smek. All oro i luften när de båda var i närheten av mig, tog vad de ville ha av mig.
Men om jag skulle fråga dem vilka de var, skulle jag aldrig få något ordentligt svar. En gång hade han bara skrattat, sagt på sitt skämtsamma sätt: om du var död, då skulle jag också stänga mitt fönster för gott. Ja, sammanlänkade var vi, som en kropp, en olycklig existens.
Var ingen av oss lycklig? Jag mindes svett som flödade ur hennes händer. Jag tyckte det var äckligt. Jag väntade mig alltid att slaget jag fick skulle få mig att dö. Och med tiden hade jag börjat känna mig lättad vid tanken på att dö.
Kunde jag existera utan dem? Vågade jag? Skulle jag själv orsaka mig samma hugg och slag? Hur det än var med dem hade de gett mig en sorts konstnärlig frihet. Jag ville prova min egen förmåga. Men var jag då samtidigt tvungen att skära bort en flik av min hud? Fingertoppen, en bit bara, axeln, ett snitt som lämnade en eldröd yta kvar. Ett sår som var så välbekant, som öppnade mig liksom de hade öppnat mig. Kunde jag använda min kropp till egna föreställningar? Lockad var jag. Jag längtade.
Jag ville göra saker som hon hade gjort. Kanske fotografera anden, kroppen, tänja dagarna. Glömma tiden, glömma att äta.
Jag blev mer och mer övertygad om att jag skulle kunna närma mig någonting meningsfullt och på så sätt skonas. Befrias från den värsta pinan som det innebar att vara jag, framavlad av dem.
Och det är svårt att förklara hur utanför jag alltid hade känt mig i denna miljö bland de grekiska överklassbarnen. Det fanns aldrig en plats över för mig.
Jag hade från början varit detta experimentbarn, inte alls utstött eller lättlurad, nej då, men alltför nyfiken för mitt eget bästa och för att passa in bland de andra här omkring. På gränsen till självutplånande var jag, ensamlekande, osjälvisk och självisk på en och samma gång. Svältande, formlös, vilket ju också var hela anledningen till att Gertrud, och mamma för den delen, inte ens behövde tvinga mig till dessa lekar. Och som var skälet till varför jag satt direkt på vin- och spyfläckarna när hon fotograferade mig eller målade av skuggan av en kruka från 1700-talet, som jag satt och kissade i.
Jag såg tunna slingor cigarettrök komma ut och stiga mot himlen. Jag tittade tillbaks på honom, långsamt reste jag mig. Det var svårt att förbli helt stilla.
Jag stod strax intill solens sken i trädgården och han tog hela mitt ansikte i närmare skärskådande. Han kom gående snett bakifrån.
Jag visste att jag hade varit iakttagen. Ett ögonblick trodde jag att han stirrade på mig för att försöka måtta ett slag, för även han kunde använda nävarna när något misshagade honom. Något litet kunde det vara.
Ju närmare han kom desto mer piskades stämningen upp i mig. Jag föll ner på knä för att visa min underdånighet. Ett surrande hördes av fläkten i Gertruds ateljé.
– Vad är det?
Den frågan hade jag velat ställa. Jag fick inte fram ett ord. Gommen klibbade och jag tittade uppmärksamt på den gula kakbiten som han höll mellan fingrarna.
Medan han långsamt vred på huvudet öppnade han sitt gap och tog små lekfulla bett i den så att mustaschen vippade, en syn som jag sedan skulle försöka återskapa i ett porträtt i min fotografiska verksamhet. Jag formligen baxnade av att se hur lätt och ledigt han mumsade, jag hade aldrig förut sett honom så levande.
– Inte vet jag.
Det var nödvändigt att jag sa något så jag svarade något vad som helt för att försöka se min flyktplan tydligt framför mig igen. Jag stammade fram orden. Och för att återhämta mig reste jag mig upp.
Jag hade på känn att han visste vad som var i görningen.
Vingar, insekters surr.
Klockan slog sju inifrån receptionen.
Återigen var jag i händerna på dem.
Jag stod kvar som förstenad och försökte lyssna till husets olika ljud. Jag hörde hennes okoncentrerade plockande med penslar och färgtuber. Plåtburkar, vinglas.
Katten lyfte något och bar iväg med det. Gertrud fortsatte att plocka och stöta till saker.
Nu tog hon sitt långa pekfinger, sträckte ut det genom fönstret och kliade mig under näsan som på skoj. Jag stod kvar. Jag var alltid i hennes kraftfält. Katten hade hoppat upp på förstutaket och därifrån ville den ännu högre, till sin svarta mamma som satt allra högst upp vid taknocken. Allt gick runt i mitt huvud, jag vinglade till. Trädgården låg i vitt ljus. Jag kan inte påstå att jag var rädd, men någonstans var jag på botten av mig själv, eller lätt uppskruvad, kanske fylld av hybris.
Jag ville in i skapandet, idéerna, visionerna. Huvudstupa och helt ensam. Ett blått öga hade jag sedan förut. En inre skakning, tankarna darrade. Smutsen i hörnen och familjens våld. Jag måste skynda mig att smita iväg, föra mig själv till det där All inclusive-hotellet på andra sidan av stan. Om det så var förenat med ren livsfara måste jag gå nu.
Jag saknade min far redan i den stund jag började gå. Henne saknade jag också, mer än honom till och med. Ofta misshagade jag henne, känslan var stark. Hatet, kärleken.
I det fria gjorde de nya synerna mig bara likgiltig och rastlös. Jag såg träd och sand. Stigar. Gator, främmande människor. Mina steg kändes tunga som om jag bar på stora tyngder. Nu när jag var ensam kände jag ännu större oro. Jag kröp ihop och hukade mig medan jag gick, men sedan sträckte jag på mig igen.
All inclusive-hotellet lyste svagt. Jag höll andan ett tag, sedan släppte jag ut luften så att det visslade från bröstbenen. Jag kände mig oigenkännlig, inte äkta.
Jag var mycket rädd, nästan nedbruten inför ankomsten till detta nya ställe.
Jag lutade mig fram, stod på darrande ben och inväntade en impuls att gå in genom porten. Så där. Nu var jag ige nom. Men i samma ögonblick jag tog nästa steg hamnade jag på marken. Han hade slagit till mig. Han hade kommit efter mig och hon också. Min far hade till och med tagit med sig mitt linne och knutit sina knogar med det. Han snurrade det varv på varv. Nu slog han igen.
Sådan är denna familj, tänkte jag innan jag svimmade.
Vid poolen stod en folkmassa, ett tiotal personer och min mor. Mina ögon irrade över denna grupp innan jag slutligen slocknade igen, och vaknade igen. Hon arbetade med beställningar av rum och övriga tjänster. Bland palmerna hade hon spänt upp sin stora duk.
Jag hörde dem småprata.
Från min plats på marken kunde jag se in genom glipan mellan trädens stammar. Visst, naturligtvis, tänkte jag. Är detta en dröm?
Mamma hade alltid varit steget före. Det hade inte varit konstigt om hon redan hade målat upp hela denna scen.
Där står jag nu och överräcker tuber till henne, tänkte jag. Nya och nya färgtuber som hon med sina långa, klibbiga fingrar klämmer på så att oljan sprutar. Jag är henne alltid behjälplig.
Hotellgästerna började gå och genast sprang min far fram och öppnade porten åt dem. Han stängde den omsorgsfullt, låste med dubbla slag. Och han behövde inte skynda sig alls, jag var redan infångad, i färd med att hjälpa dem. Jag skötte mig alltid väl, jag var för alltid deras.
Jag hörde dem prata. Jag var kvar. Jag är kvar, tänkte jag. Jag hade inte nått fram till porten ens. Gång på gång medan jag kravlade upp på sidan skrapade jag med foten i sanden. Då kom vår sköldpadda fram.
Är det du? sa jag till Saffi.
Jag torkade bort lite blod ur mungipan, kinden ömmade, och jag höll hårt kring den för att mildra smärtan.
Jag kom att tänka på hur vi hade haft det nyss, Gertrud och jag, och hur vi hade börjat inta middagsmålet tillsammans. Hon åt och jag tittade på. Jag var utsvulten. Sötpotatis i honung, morötter, köttpaj, ost, plommon, vin. Ur hennes mungipa hade svart sås runnit. Jag hade känt mig mätt av mina egna andetag.
Det var då jag tänkte för första gången: jag är själva underdånighetens Kristus.
Jag tror det är så, sa jag till Saffi.
Man kan nog aldrig veta säkert hur saker förhåller sig men man kan ärligt försöka ta reda på det.
Kristusgestalten, jag, svalde luft, och jag kände gnistan av insikt. Kroppen samlade sig.
Jag reste mig ur det torra gräset. Min far hade velat visa mig att det är skapandet som är värdefullt i denna familj. Detta hade han redan från början velat förmedla. Själva betyder vi inte så mycket.
Saffi, du är min bästa vän, sa jag.
Jag var inte längre så upprörd. Jag skulle stanna. En tung suck gav vika. Återigen spände jag nacken och tittade mig yrvaket kring. Det brusade runt huvudet.
Gertrud, tänkte jag och skrattade. Är jag fri?
Jag tog en bild på trädgården. Atmosfären var sönderfrätt av ljus.