kommer jag någonsin vara närmare mig själv än just nu
ögonblicket tränger sig in i köttet
jag blinkar
livmodern studsar
någon är där inne, någon bökar runt med trånga naglar och vassa klor
jamar ilsket
jag hukar mig
det som flödar ur mig är grågrönt
vätskan absorberas in i golvplankorna
nu är jag tidig
nu är jag fertil
hungermoder
sveper hinnan graciöst
det tuggas i slidfläsket
gallblåsan trycks åt sidan
jag är uppfläkt, absolut
rivjärnsfoster
sprakar och gnider sig ur mig
genom de tomma tunnlarna
in med vargtänderna i mörka glidande köttet
andas nu, andas inte
ögonblicksskuld
jag vrålar rakt ut
det fräter i halsen
sörjan är på väg upp
nu dagas solen nu likställs mörkret
är jag någonsin barn
igen
vill inte leva vill inte vräka
det mödosamma bultandet
kroppen utan sladdar forslas ut
landar med en hård duns på golvet
det gungar i gardinerna
jag tvekar inte när jag tar upp klumpen i famnen
jag sjunger för babyn
ljuden strömmar som oroliga blixtrar
tiden tänker jag på
sätter bröstet i babyns mun
mjölken slungas ur mig och babyn kräks
jag står i träsket allt är gult
tarmarna vrider sig runt babyns hals
jag kan inte se för allt är syner
vad som händer är på riktigt inte sant
nu jamar babyn nu kommer efterbörden
jag vill stoppa mig själv vill täppa för
men det krystar på
maskinen med en egen gud
jag vrålar till moder jord
håll fast mina rötter i dina
och barnet det riktiga sitter ju upp
ser på mig med stora ögon
nappen hänger i mungipan
hade jag vetat om att vansinnet en dag skulle hitta mig igen
hade jag aldrig fött dig