Speedteater. Kan t.ex. spelas på gröna linjen mellan Abrahamsberg och T-centralen, eller uppföras i pausen mellan akterna i en annan pjäs, kanske en sådan vars innehåll kan gynnas av jämförelsens ljus osv.
Rekvisita: en guldnål, några blommor, en kakburk, en pekpinne, ett blädderblock med lite klotter.
Personerna:
Laios – En förbannad fader
Oidipus – Hans son
Jojo – Deras fru, först Laios sedan Oidipus
Herden – Familjens alltiallo
Utan titel – Person utan känt namn
HERDEN: I födsloögonblicket. Då måste mer ha funnits. Annat. En mor till exempel, till och med en far. Inte ens någon som jag kan tillkomma ur ingenting. Det är bara fysik, fysikens lagar. Världshistorien och litteraturhistorien har dem gemensamt. Ur intet – intet. Inte ens en liten guldnål. Ändå finns jag, jag sitter ju här. Blommorna nickar med sina små fladdrande öron.
UTAN TITEL: Här, ta en kaka.
HERDEN: Hon kanske dog. Först kom hon stapplande över de böljande kullarna, kvinnorna fick syn på henne och tog henne till slavkammaren. Det var kanske sent på eftermiddagen, när ljuset står som en rand längst ut på vetefälten. Bara de sista strålarna nådde in i rummet dit de förde henne. Blodet rann tjockt och hett medan de hjälpte mig ur hennes mörkröda inre. Sedan dog hon, tom som en kruka.
UTAN TITEL: Då tar jag en själv.
LAIOS: Ge hit.
HERDEN: Så gick det till, jag blev slavfödd på slottet. Det var jag och ingen annan.
LAIOS: Lika bra att vara faderlös, för när en farsa kommer in i bilden är det fara å färde. Det vet väl jag. Men vad hade jag för val?
HERDEN: Nu ska vi se. Du kunde ha flytt, hört på ett annat öra, varit mild, börjat odla din egen ranunkel. Grundat barnhem, varit ståndaktig, lyssnat på din fru. Vad gjorde du? Du började slåss med en främling på öppen gata mitt på blanka dagen. Lyssnade på en kvinna med lejonansikte. Och dessförinnan dumpade du valet på mig.
OIDIPUS: (Pillar på guldnålen.) Om jag får –
LAIOS: Käften.
HERDEN: Det var en amma som förbarmade sig över mig. När jag jagat hönor sjöng hon för lökskalen och plåstrade om mina trasiga barnaknän. Hon lärde mig allt, allt man behöver veta. Din lilla mask, sa hon, håll dig borta från de där (pekar på Laios, Oidipus och Jojo). Spring inte i pelargångarna, låt dig inte förföras av prinsen. Men jag lyssnade inte.
LAIOS: (Låter plötsligt som Ernst-Hugo Järegård.) Du var en underbar tjänare. Den bästa jag haft.
UTAN TITEL: Där hör ni! Underbart, frid och fröjd.
LAIOS: Minns du när du spottade på mig? Hahaha, där rök nästan ditt lilla huvud. Men bettet slutade klia.
HERDEN: Sedan dog amman också, det är jag säker på. Då satt jag i ett träd, det var en stor mastix som växte utanför slottsmuren. En korp lyfte från stallbyggnaden och landade igen på samma ställe. De svarta vingarnas slag frasade mot framtiden. Det var obehagligt, jag kände mig sedd. Vid någon tidpunkt smittades jag av den sjukdom som kallas ensamhet.
JOJO: (Vädjande.) Du hade mig. Du var inte ensam. Minns du inte? Jag var ensam. Du älskade mig. Vi fann alla Dirkes dödfödda barn längst bort i trädgården, under rosorna, i fallande ordning, den senast planterade busken var bara några skott ur myllan. Minns du inte? Du var den enda jag kunde anförtro mig åt, det var hemskt när du vallade fåradjuren i bergen.
HERDEN: Håll dig borta sa hon, akta dig för makten. Och nu står jag här i skuggan, bortglömd. Nej inte ens glömd, som om jag aldrig funnits.
LAIOS: Finns någon med glasyr?
OIDIPUS: (Sträcker sig efter kakburken.) Här –
ALLA: KÄFTEN.
UTAN TITEL: (Tar upp pekpinnen från golvet, vänder sig mot blädderblocket och påbörjar en föreläsning.) Men dramat är en ekvation som kan lösas ut på olika sätt. Karaktärerna är variabler vars förflyttning utgör handlingen. När dramat är över är ekvationen löst och alla variabler har bytt plats. Några har till och med gått från levande till döda.
OIDIPUS: (Mycket tyst.) Från seende till blinda. Eller tvärtom.
UTAN TITEL: (Fortsätter föreläsa.) Därför kan berättaren slå ned i dramat var som helst för att påbörja uppnystningen. Bakom berättarens valda kronologi finns med andra ord alltid en annan ordning, och det är någonstans djupt i den jag måste gräva för att hitta redogörelsen om mig själv. Och jag kan redan på förhand erkänna allas rätt att slå ned där de vill.
HERDEN: (Tar pekpinnen från Utan titel.) Olyckligast är väl den som befinner sig i samma punkt. Se där, en tävling jag vinner. Jag är olyckligast, jag får inte förflytta mig. Innehållslös, handlingslös, meningslös. En funktion i en berättelse som verkar handla om alla andra, och det vore inte helt opassande att påstå att alla andra är dumma i huvudet. Jag menar, vilken idiot flyr hals över huvud för att undkomma ett öde som går ut på att han ska döda sin egen far, bara för att döda någon på vägen? Liksom av rage, av road rage. Oidipus är en sopa.
Oidipus ser sårad ut, som en kränkt kanin.
UTAN TITEL: (Tar tillbaka pekpinnen från Herden, fortsätter föreläsa.) Utan innehåll är det svårt att höja rösten, för vad ska man då tala om?
JOJO: Men jag då!
UTAN TITEL: (Kommer av sig.) Kära nån, du är faktiskt vältraderad.
HERDEN: (Tar pekpinnen från Utan titel.) Risken är förstås att den som plötsligt träder in i historien inte längre kan vila i sin egen fullkomlighet. Den som inte ger sig till känna blir aldrig synad i sömmarna, men efter mitt långa fallande, efter att ha levt i alla tider och genomlevt alla åldrar, efter att så att säga ha förflyttat mig från litteraturhistoria till litteraturhistoriker kan jag inte längre ignorera det ihållande skrik som stiger ur myten, ty det är mitt eget. Vid varje läsning och varje sång har skriket lossnat från bladet och träffat mig rakt i nyllet. Ibland är det en klagosång, ibland ett raseri. Likt förträngda minnen som längtar efter att koncentreras har skriket slagit mig till liv. Hör min form, säger det, inse vidden av mina konturer. Så ska jag nu ta till orda och därmed fullkomligt förgöra mig.
UTAN TITEL: (Klappar förtjust i händerna.) Du är den springande punkten. Utan dig, inget öde. Nada, nichts, rien!
HERDEN: Ändå var jag bara en pelare i de andras Parthenon. Om det finns en man utan minne och en annan utan öde är jag en man med både öde och minne men intetdera tycks vara mitt eget. Inte heller vet jag vad jag heter. Komplotten kräver mig men jag kräver inte komplotten. Minsann om det inte är dags att börja snacka. (Gullar med blommorna.)
LAIOS: Usch, det här kan inte sluta gott. (Tar Oidipus under armen och går åt sidan, de ställer sig med huvudena ihop och viskar.)
UTAN TITEL: (Tar tillbaka pekpinnen från Herden, fortsätter föreläsa.) På samma sätt som världshistoriens skeenden kräver en armé av osynliga arbetare som vårdar, underhåller och i tysthet skänker sin kärlek i vardagens kulisser, kräver litteraturhistorien en ensemble av ohörda röster som bär upp berättelsens struktur. Herden är en sådan röst som nu har börjat tala.
HERDEN: Fast jag har funnits här hela tiden.
UTAN TITEL: (Sorgset.) Jag med.
Herden tar ömt pekpinnen från Utan titels händer, lägger ner den, tar Utan titel under armen och går längre bort från Laios och Oidipus.
HERDEN: Vet du vad som är roligt?
UTAN TITEL: Nä.
HERDEN: Att alla här är döda utom vi. Han där (pekar på Laios) blev dödad av honom (pekar på Oidipus), och hon (pekar på Jojo) hängde sig i sovrummet. Sedan dog han också, (pekar på Oidipus igen) bitter som en sten i Kolonos.
JOJO: (Häftigt snyftande, ensam i mitten.) Jag blev av med guldnålen.
UTAN TITEL: (Skiner upp.) Vi kan säga vad vi vill.
HERDEN: Vem ska hindra oss?
UTAN TITEL: (Förtroligt.) Länge har jag misstänkt att jag kommer från någon modern litteratur. Jag har problem med psyket.
HERDEN: Nu är deras tid förbi (viftar med handen mot Jojo, Oidipus och Laios). De har varit högsta hönsen och styrt, men nu är makten vår.
Sång stiger ur kulisserna. Den pågår några takter och avbryts sedan av tumult. En bagare, en betjänt och en städerska (det vill säga kören) kommer in på scenen och rättar till sina kläder, som om de plötsligt blivit inkallade till tjänst. De gruffar ett tag om vem som ska få hålla i pekpinnen.
KÖREN: (Talar först, avslutar med att sjunga sista meningen som en trudelutt.) Lycklig är man först när man levt sitt liv till slut och undgått elände och sorg. Lycka till!