Ansiktet

Min bror har ett ansikte som är svårt att beskriva. Det är någonting med hans ögon. När han ligger i ett smutsigt rum som det här svävar han ovanför. Till skillnad från mig har min bror begåvats med ett ansikte som aldrig tråkar ut någon. När jag ser min bror i den här smutsen förstår jag att han är utblottad i sitt beroende av min mamma. Han är beroende av att hon på utsatt tid ska komma gående med stora steg genom korridoren och placera en tallrik med ris och sås bredvid hans säng. Ändå har jag aldrig sett hans självständighet så stor som nu. När han ligger nerbäddad bland de smulor och fläckar min mamma skapat kring honom är han autonom som en gud. Han rör inte vid rummet. Jag tror att han föddes så. Begåvad med denna distans. Om Emanuel tappade bort någonting som barn skrek han inte. Hans ögon tårades inte. I barndomen tappade jag bort mina saker ofta och det gjorde mig galen. Jag såg mig själv utifrån när jag grät och fäktade. Inte Emanuel. Emanuel skulle aldrig nedlåta sig till att delta. När vi var barn och jag tappade fattningen tittade han upp från sin ensliga lek och jag såg en domare. Nu ligger han i sin säng och ansiktet rör sig knappt. Den som ser på honom blir förtvivlad. Var och en som ser min bror känner ett omedelbart behov av att få veta hans hemlighet. Man önskar att han reste sig ur sängen och instruerade med klar stämma. Kanske sa han: Du börjar med att göra dig av med dina falska förhoppningar. Det är inte svårt. Kanske sa han något helt annat. Var och en som ser Emanuel önskar att han ska berätta hur man gör.

Jag var från början den som la mig i allting. Jag var född till att lägga mig i. Född till att ljuga, till att tappa mitt huvud, född utan kontroll och Emanuel kom efter mig och jag tror att han låg på en filt och såg mig förlora förståndet dagarna i ända och han lärde sig genom att inte imitera det han såg. Han betraktade mig när jag skrek och spillde och han imiterade inte. På det sättet kunde han lära av alla mina misstag. Man tog ifrån mig en skål med glass eller man tog ifrån mig en sax jag ville leka med och han låg helt stilla på sin filt och hörde mitt avgrundsskrik och han tänkte det där ska aldrig bli jag. Ingen ska kunna ta någonting ifrån mig. Han tänkte jag ska inte blanda mig i världen så som det där barnet har gjort. Det där barnet blir utom sig när de vuxna går ifrån henne. Ingen ska kunna gå ifrån mig och så växte hans änglaansikte fram och han stod i sitt fönster och såg mig sitta under den hårda solen och om han gick ut lät han aldrig den solen nå honom. Han satt under ett träd i sin tjocka tröja. Inte ens solen ska kunna tas ifrån mig tänkte Emanuel. Om jag vägrar mig själv solen kan ingen ta den ifrån mig tänkte Emanuel under trädet. Jag vet att det var så.

Jag ser honom men han ser inte mig. Inte ännu. Jag tittar på hans ansikte, jag känner det väl. Man kan se allt som pågår där innanför genom den tunna ytan. Men skiftningarna som går fram och tillbaka över de insjunkna ögonen ger inte betraktaren något tillträde. Vissa människor med öppna ansikten lämnar betraktaren med känslan av ägandeskap. Man ser på deras oreglade ansikten och tänker vilket girigt barn. Man vill ta hand om dem och lära dem en läxa. Man vill säga: det är inte bra för dig att se ut sådär. Trots att Emanuels ansikte är vidöppet tänker ingen så om honom. Ingen vill lära min bror en läxa. Man kan se färgen i hans ansikte skifta och bakom hans bleka ögon rinner någonting fram och tillbaka men min bror står utanför världen.

Emanuel äter ett kex. Bredvid sängen står en röd förpackning. Emanuel äter ett i taget. Han tar en klunk ur ett glas med vatten. Det glaset kan inte ha bytts ut på många dagar, ytan är oljig. Han har bara rest sig upp och gått in i badrummet och fyllt samma flottiga glas med vatten. Min mamma är en kvinna som anser glasen förbrukade efter ett tillfälle, jag vet detta. Men det här är en ny tid och jag kan inte heller lita på att Emanuel är den samma. Hans smala hand rör sig ner i kexförpackningen utan att blicken följer. Jag tänker att han ligger här hela dagarna och hans kropp är som ett löpande band och hans mun är som ett tidvatten fram och tillbaka, käkarna upp och ner på en bestämd tidpunkt och innan solen har hunnit blända hans ögon lägger han sig på sidan som en flyttfågel som känner i kroppen när tiden är inne. Kroppen är en stor klocka, han har avsagt sig all annan funktion. Utanför fönstret ligger den mätta trädgården. I barndomen fanns här bara leran. Jag minns bara hur vi vadade fram i leran. Emanuels kropp är en klocka men hans ansikte tillhör fortfarande en ängel. Jag tänker att jag ville bli ett kräldjur som honom, men jag saknar begåvning. Jag tänker på hur jag tappade greppet om en heliumballong en gång och han stod bredvid mig med sitt änglaansikte och det är ingen slump att han är den som kan avstå. Han är som en parasit på det här huset nu, en parasit på min mammas hus och jag avundas honom. Utanför rör sig hästarna, jag har aldrig tänkt på att man kan se hästarna genom Emanuels fönster.

Min bror vill bjuda mig på ett kex. “Ta ett kex, du är säkert hungrig, mamma fyller inte kylen ordentligt, jag förstår inte vad hon ägnar sig åt istället för att fylla kylen”. Det är viktigt att jag inte äter det där kexet. Det är av största vikt att jag inte äter hans kex. Det vore ett misstag att ta emot det. Emanuel vet inte att jag är en annan och jag vet inte hur jag ska tala om det för honom. Det står hästar och sover utanför fönstret. Hans kläder täcker golvet och jag tänker på min mamma med en näsa som en höks, med en höks blick, en reslig fågelkvinna som kliver över golven och viker våra kläder. Jag tror att hon alltid vek våra kläder.

Med mitt återvändande har Emanuel fått tillbaka sin måttstock. Jag är här som själva sinnebilden av någon som ödslar sin tid. Slösar sin tid, låter dagarna rinna mellan fingrarna, låter kroppen gå att utan notera riktningen. Han tror fortfarande att jag är inuti mig själv men jag är utanför, det är sanningen. Emanuel tar det flottiga glaset i sin hand, han dricker djupa klunkar ur det flottiga glaset. Jag tror att vattnet är ljummet, säkert flyter små bitar av kex i det där vattnet, jag tänker inte se efter. Det spelar ingen roll, det finns ingen domare över min bror. Jag önskar att han reste sig ur sängen och talade om för mig hur man gör. Hur blir man så stum inför allt runt om sig? Hans hår är klistrat mot pannan. Jag frågar om han duschar, ”Duschar du?”

På alla väggar i det här huset finns bevisen på mitt gamla ansikte. Det täcker väggarna, ansiktet som en mjuk frukt. Man riskerar alltid att möta det oskarpa när man förflyttar sig mellan rummen. Jag går med blicken fäst i marken när jag tar mig mellan min brors rum och köket. Där inne öppnar och stänger min mamma kylskåpet. Jag skulle vilja hålla hennes stora huvud mellan mina händer. Min mor har ett ansikte som är lätt att beskriva. Ansiktet är brett, det är det första. Näsan tillhör en hök, det är det andra. Det tredje är att hennes ögon inte är klara, utan grumliga. Det är ovanligt. Hennes händer är stora och oanvändbara. Hon är mycket enkel. Hennes hår i en lång fläta. Hon oroar sig alltid för mig och min bror men det är en mycket enkel oro. Ett slags forntidsoro, den startade punktligt första gången hon såg mitt ansikte och fördubblades sedan när hon fick hålla Emanuel i sina armar. Mamma vill att vi ska äta, hon har lagat mat, i bakgrunden står teven på fast inte på en kanal. Man måste trycka på någon av kontrollerna för att komma till en kanal. Solen plöjer fram och tillbaka över den bleka skärmen. Jag tänker att om den föll i golvet skulle hela huset börja brinna och det skulle brinna ner till grunden. Teven har stått sådär genom hela vintern och hela våren, jag vet det. Golvet under bordet är täckt av smulor. Det är inte iögonfallande, det luktar inte illa här. Det är inte den sortens ödeläggelse. Men ändå en söt doft som jag inte känner igen. Mamma rycker av vissna blad från en växt. “Jag är så glad att du är här, vi är verkligen glada att du är här, både Emanuel och jag”. Hon hoppas att jag ska stanna länge “Jag hoppas att du ska stanna länge”. Hon vill göra i ordning mitt rum “Vi gör i ordning ditt rum till dig”. Jag tänker: det kommer bli svårt för mig att undvika det försmädliga ansiktet på väggarna. De kommer göra allt i sin makt för att påminna mig om att det där ansiktet en gång tillhörde mig.

Alla fönstren i huset är stängda. Det flyger en geting mot glaset, den slår och slår i fönstret. Min mamma vill att vi ska äta, hon har lagat mat. Min mamma tror inte att hennes ögon är vetgiriga, hon tror att hon låter mig återvända utan att behöva stå till svars men det stämmer inte. När hon föser smulorna fram och tillbaka över bordet är hennes ögon en forskares. Hela hennes kropp tar formen av en segerviss vetenskapsman. Min mamma föser smulorna fram och tillbaka med sina stora enkla händer. Hon säger att det hänger ett getingbo i äppelträdet “Det hänger ett getingbo i äppelträdet”. Det är därför man kan hitta de slöa insekterna på oväntade platser i huset. I ett av köksskåpen finns ett nät med två ruttna apelsiner. Jag stirrar på dem en kort stund, de skiftar i alla färger. I övrigt är skåpet tomt. Min mamma vill att jag ska be Emanuel komma ner och äta med oss “Vill du inte be Emanuel komma ner och äta med oss?”. Samtidigt undviker jag blicken från det mjuka ansiktet på väggen. Samtidigt som min mamma ber mig hämta min bror från sin säng ser det ruttnande ansiktet på mig, oavvänt. Och samtidigt som jag reser mig upp för att hämta min bror måste jag vika med blicken för att inte möta de falska ögonen. Jag passerar teven och jag trycker mina fingrar mot skärmen.

Mira Magntorn