När jag har en pojkig period kysser Ronan mig ofta. ”Varför blir vi inte tillsammans?” säger han. Jag har rakat huvudet och jag är mager. Jag ser honom på turkiska marknaden, han håller i en cykel, han har stulit den. Han har en kille men säger att tyska män är för svaga för honom, ”De klättrar inte uppför berg, som brasilianska män gör.” Vi möttes första gången i Rio de Janeiro. Vi hade varsin tyngdlag.
Aldrig när man är beredd. Aldrig någonsin då. Tänderna ska slås ut. Ronans väninna från Paris slog ut sina tänder med en hammare, som ett konstprojekt. Hon brukar ha löständer, en sådan där sak i plast, men den ramlar ofta ut och då ser man hur en hel tandrad fattas.
Men kalla på mig då. Vad är det här för trams, att vi skulle bli tillsammans? För att jag förstår din degradering? Om jag ser dig sitta i filterlöshet på Bar 25 vet du att jag vet. Tillsammans? Du säger det uppriktigt som en skorpion. Ni menar alltid allvar med begäret, det är själva sanningen för er.
Var är pengarna? Varför är det bara den franska adeln som är stenrik. Du sitter ner, vidöppen utan rädsla. Det är outhärdligt. Men jag klarar mig inte utan dig det gör jag bara inte. Jag kan aldrig vara utan dig därute. Ronan du snackar alltid skit om dina män, ingen duger åt dig. Är det vad jag ska göra för dig, ledsaga dig genom männen medan du kysser mig? Om du inte kysste så bra. Eller vore så vacker. Alla vill vara med dig. Ditt hår är så tjockt i pottfrisyr och tänderna har blivit bruna. Du är blek med stora blå ådror på armarna och allting du tar i blir till guld, jag vet inte. Allting utom jag. Men ingen duger åt dig, du hittar bara på nya uppgifter som de inte klarar. Du berättar ingenting om ditt liv i Paris, man säger att du drar i dig linor och dricker champagne för det är vad man gör i Paris och sedan går du direkt till kontoret och ritar hus. Du skulle bo i Berlin om det inte vore för vintrarna. Männen klarar aldrig dina berg, de kan inte hålla ditt tempo, din takt, du har alltid ett nästa drag och ett nästa och alltid pengar. Då går vi på bar, säger du och köper rödvin, ostar, du är kär i mig vissa kvällar, andra inte, om du skulle upptäcka vem du faktiskt kysser. Du kan aldrig väcka mig fullt ut, jag måste bara få följa efter dig. Det är begäret men aldrig könet. Jag tänker vara med dig flera dygn i sträck nu, du ljuger hela tiden och stjäl. Du använder mig för att stjäla, lockar på män som ger oss droger, sedan motar du bort dem. Du kysser mig och vi kysser de vackraste männen på klubben, de med lockigt hår. Det är aldrig så att någon av oss tänker sig att det här är livet. Vad vet du om mig egentligen? Du bryr dig inte om vad jag gör. Eller vad jag vill. Du låter mig helt och hållet slippa vilja. Jag behöver aldrig göra något. Jag är en kvinna för dig. Stoppa inte i mig mer nu, när sov vi senast. Det är bara den här sommaren, ingen annan kan röra sig som du för ingen annan har pengar, när vi andra måste äta kan vi bara köpa pommes frites för 2 euro. Då och då visar sig någon från det riktiga livet och krossar mitt hjärta med sin rena blick. Om det är kallt har du pälskrage Ronan och portugisiskan vi talar är som franska. Du vill inte tala franska med mig, vi vill tala portugisiska. Du har stulit en cykel och jag har köpt en. Vad vill du mig, det var ingenting du ville, det är aldrig så. Det är att du står framför mig på turkiska marknaden med cykeln. Försynt och undflyende som en skorpion. Jag har aldrig sett dig så mjuk som då, ja alltså mjuk och nästan blyg. Som om du faktiskt vore kär i mig. Du vill uppvakta mig och bjuda på kaffe och bara liksom dra mig till dig och röka cigaretterna och aska framför mig. Det kan vi väl göra. Jag tror att du kan vara en annan, eller jag vet nu och det gör mig ingenting det här med männen. Det är som om jag ändå kommer först på något sätt. Du går ofta hem med dem, men bara om du sett till att jag är på en annan väg. Du måste lämna över mig eller se till att få hem mig, sätta mig i taxibilar. Jag har en tyngdlag i Rio de Janeiro, du vet vad jag väntar på, du vet att han klättrar upp för berg. Du kastar bort allting, som om det vore ett kortspel, när du kedjeröker måste män alltid komma med tändare, du knäpper till dem på huvudet, på näsan, och skrattar öppet i ditt mörker. De kämpar med sina tändstickor, du socialiserar på franskt vis, germaner är inte lika snabba tycker du, ni har alltid legat i krig. Jag är neutraliteten ovanför och förtjust, jag skulle kunna låta dig frysa ihjäl uppe hos mig bara jag fick se dig knäppa en tysk på näsan och kräva eld med sådan elegans. Om du vill att vi ska vara tillsammans är det inte som att jag tänker mig något annat än det här. Vem ska förbarma sig över en fullständigt nonchalant människa, jag vet inte vad dina föräldrar heter förutom namnet tungt som det tyngsta guld. Om jag ser hur din kropp tar all stryk den kan få. Du vill ingenting med iver, som andra, inga planer du har är trevliga eller möjliga att förstå, det är att du aldrig har någon telefon och måste besöka internetkaféer för att skriva till någon av männen. Du skickar ett meddelande på ett, och ett annat på nästa, vi går längs motorvägar för att ta oss till de stora datorerna där du kan skriva var vi är nu. Du tar in oss på spa, vi ligger i solstolar med drinkar och pratar knappt, det har vi aldrig gjort. Antingen pratar du hela tiden om precis allting utan ände eller så är vi tysta. Vi tar inte på varandra i solstolarna och vi väntar väl på svar, om jag hade en telefon hade du använt den. Din pojkvän som du bor hos kallar dig för Mein Schatz och dit tänker du inte gå, bara när det gäller, när han fyller år köper du mängder med tropisk frukt och dukar upp på vackra silverbrickor och han ropar att nu behöver vi vodka. Du kan aldrig krossa mig för du vet vad det är jag krossar när tre dygn har gått på samma ruta och jag har tvättat ansiktet och gått tillbaka till min plats. Det är bara du som vet varför jag gör det och du kommer aldrig att rikta din tagg mot mig. Jag har aldrig förklarat något och inte du heller. Om vi är tjugo år och våra föräldrar växte upp i slott skulle ingen få veta det, vi tänker samma sak, det fattar jag, att kommer de med snaran är man beredd. Stunderna av stillasittande är så korta och vidöppna Ronan, du kan inte sitta såhär så att allt går rakt in. Jag har aldrig sett dig sårbar, du skrattar från bänken och säger att han tycker att du är för galen, för drogad, han tycker att du är för mycket, han går sin väg. Jag tycker aldrig det, ingenting du gör skrämmer mig. Ibland jagar du en annan tjej, men det är för att hon är pojkig, du säger att hon har kropp som en rapaz, mager och det är inte så att du vill ha henne men du jagar henne för hon är lika svår som du själv, alltid i ett rum i ett steg, om hon svarar har hon redan lämnat platsen vi tagit oss till. Du känner lättja, det kan man göra på portugisiska, det är ingen last utan ett tillstånd, jag är med lättja, säger du, och vi hittar hängmattor, vi låter ske, jag tror att om jag verkligen bad dig om något skulle du ge mig det. Varför är jag så dum, du tvättar dig sällan och det är underbart när du har tvättat ditt tjocka hår, doften av schampo, du doftar som en tjej. Plötsligt gör du en så fräck utläggning om estetik, du är helt säker på vad du tycker och hur det är, du trevar aldrig. Jag vet inte om Gud älskar dig Ronan men jag vet att han älskar tjuvar mer än fariséer och jag tror att du kan ångra dig en dag, jag kan se dig i det guldprydda med vigvatten och familj, en dag kanske dina synder blir hemliga och diskreta, du skulle kunna hitta en kvinna att stå ut med och lyckas göra henne gravid, klä henne i vackra tyger och ställa kaffekoppen mot marmor i ett senvinterljus över en gammal våning i 16:e och minnas tillbaka och han där uppe småler. Det var så länge sedan jag tänkte något, allting blir till dumhet, vi gör oss så dumma vi kan, ansträngning ett tecken på medelmåttighet, du tar aldrig ett steg, allting är en förlängning av det du redan är, du ser till så att ingenting går uppåt, det ska alltid gå nedåt, och du bryr dig heller inte om när människor vill säga något med livet de lever. Det är att de tror att de kan veta vem man är, de pekar, ramar in ens ansikte med sina fingrar, som en kamera, det betyder att de vill skapa, de ser någon framför sig. Och det kan hända att det kommer en israel, med hasch från Tel Aviv, eller en ryss, och drar mig mot ramen mellan sina fingrar, och det finns inte en känsla som inte sitter i mitt ansikte, stannar något upp stelnar världen. Du vet hur många ryska dockor jag kan avvara Ronan, varje gång någon fångas har jag redan tagit fram nästa.
Försvinn inte ur mitt liv, dra dig inte undan nu, du vet att jag kan vara tyst hur länge som helst. Om jag blir förkyld kommer du hem till mig och säger Jag tar hand om dig, men jag blir aldrig frisk för systemet går sönder av våra liv, det är så löjligt Ronan, jag önskar att jag bara kunde ge upp. Du säger att du älskar mig, du säger det ofta men det är något att aldrig träda in i. Att älska dig är att slippa ta reda på något. Är dina föräldrar också statyer av ordning, av ett särskilt vansinne, rider de också ut i natten i månskenet, driver på sina hästar runt runt i manegen. Jag önskar att jag kunde fråga dig om din mor också skaffat sig en häst omöjlig att rida, som bara springer. Som springer och springer ur smärta, som hon försöker tämja i månskenet, alkoholen ner i sadeln, genom manegen, ett ögonblick av tuktan. Har du sett din mors segrar, som du aldrig får nämna. Varför gör det så ont Ronan, att bara stå och se på? Längtade du efter radhusen, efter föräldrar som arbetade, allt de gjorde tycktes verkligt, det var inte hemligt. Det var inte att man lekte, inte stora bilar eller att skrika varje kväll. Skrek din mor, Ronan, gick din pappa ut på jakt. Om din mor försökte skjuta sig med jaktgeväret, gick din pappa ut i skogen då. Det är att man bara är i vägen, Ronan, att det man ser bara är till besvär. Det är att det man vill är värdelöst. Då kommer de med kamratuppfostran, de blir besvikna för att man inte lämnar sitt rum, aldrig presterar eller bryr sig om beröm. Varför får man allt precis allt utom det man vill ha. I radhusen var det fult och tryggt och det var som om man kunde vara tillsammans, om man fick bullar var det ingenting som behövde sägas med faten eller placeringen och jag knöt an, Ronan. I mitt eget hem fanns bara skönhet. Det gör ingenting, man vet redan eller hur. En bortskämd människas blod. Det spelar ingen roll vems ärr som aldrig går bort. Mina går aldrig bort. Kan vi göra det till en berlinsk tatuering, låt säga att de klär mig. Vad som helst bara inte varje strecks plats i hjärtat. Varför kom ni inte, varför kommer det ingen. Varför lät ni mig krympa tills jag nästan dog. Varför kom ni inte när jag sa att nu dör jag. Mata mig med glass, Ronan, vill jag inbilla mig att jag har ett nytt liv här med dig, jag har aldrig trott på nystarter eller omvändelser, men jag ser nymånen precis som du. Du ser ingenting Ronan, det är därför jag behöver dig, jag behöver att du leder mig. Leder mig genom världen, om du är filterlös är det inte för att du ser, det är för att du inte bryr dig. Tiden går, vi talar aldrig om sex. Jag vet inte vad du gillar och jag bryr mig inte om det heller. Förstår du hur hjärtat fungerar, Ronan, vad det kan säga utan att man säger något, vet du att hjärtat får aldrig cancer, för det pumpar ut allting. Om det finns en prinsessa måste det finnas en ankunge. Någon måste ligga ytterst, någon måste vara ful. Två ungar hos en varghona. Har du blivit uppfostrad av en varginna, Ronan? Har du blivit försvarad av henne någon gång, vet du hur det känns att höra henne attackera en människa? När kraften äntligen träffar någon annan än dig. Har du sett hur hon lyfter alla tänkbara berg i sin vrede, ingen, absolut ingen skulle kunna sätta emot. De behöver enorma revir Ronan och sådana finns inte i mitt land. Hon vandrade hela vägen från Ryssland, ett öppet och gränslöst land utan skärseld. Man brände ner hennes revir och det var något med mitt blod som fick henne att vilja döda. Hon rådde inte för det Ronan, hon gick till sina vargar. Långt före du blev till gick hon dit. När man väl har börjat mata vargarna kommer de alltid att kräva sitt, det vet vi ju. Jag är så nära, så nära gränsen och du håller mig borta, du tillåter inte att jag träder över helt. Jag vill inte att vi förtvivlar Ronan. Dina farföräldrar söp ihjäl sig och dina morföräldrar brann upp, varje gång du ser en eld tala kommer han fram ur röken efter kriget efter alla soldater som brann som ingen vodka kunde släcka. Och hon bäddade i badkaret och man undrade hur långt han måste ta det den här gången. Du ville inte se, Ronan, och man säger till mig att ingen kan komma en nära på det sätt som jag vill. Varför kan jag ingenting annat än detta, värdelösa? Man älskade mig, av hela sitt hjärta, och detta var en skimrande hemlighet att bära medan man plågade mig. Har du en far, Ronan, som klär sig, som inte behöver någon fasad. Jag vet inte vad det var jag gjorde. Jag tog över hans häst, jag fodrade den troget och red ut varje dag, red runt hans slott, Ronan. Lindalléerna, runt runt. Jag fick lyssna på hans skivor och jag dansade när ingen såg. Min far kom upp och frågade varför jag grät, han har aldrig förstått varför man gråter. Han förstod inte att jakthundarna grät. En efter en började de gråta, de slutade vilja följa med mig ut i skogen när jag red. Ville du bara vara ensam, Ronan? Satt du på rummet jämt, i din egen värld, förstod du sedan att det var Guds. Tog han dig i sina armar och sa: Bara lite till. Jag tror att jag klarar vad som helst Ronan, när jag tog studenten la man fram mina betyg för allmän beskådan som om jag inte skolkat hela tredje ring. Man talade om framtiden men jag ville ingenting. Jag sa till en av gästerna, en konstnär, att jag ville dö, då sa hon Men du har en urkraft inom dig.