I länstolen vid den bortre väggen satt jag när han kom in, min polare. Han stannade på andra sidan tröskeln och stirrade på mig. “Hej”, sa han. “Skulle du vilja ha nåt att käka?” Ett par ögonblick passerade innan han fortsatte: “Jag hade tänkt käka. Det finns råris och kyckling och mangoraja. Vill du ha nåt?”
Han lät orolig. Det gör han ofta. Nästan varje gång min polare pratar med mig låter han orolig. Jag har hört honom prata om mig med andra. Även då låter han orolig, men också beklagande.
“Är du det?” undrade han igen, och jag insåg att det hade gått en stund sedan förra gången han frågade. Under den tiden hade jag suttit tyst och alldeles still. Även nu var jag tyst, men inte still. Jag skakade på huvudet. Rörelsen var knappt märkbar, jag skulle inte ha uppfattat den själv om det inte var för ljudet från nackkotorna som skrapade mot varandra. Tyvärr känner min polare mig väl. Utan och innan, som de säger. Han la alltså märke till huvudskakningen och sa: “Är du säker?” Jag nickade, lika vagt, och från min polare kom en suck.
Strax därefter ångrade jag mig (om sanningen ska fram var jag utsvulten) och plötsligt, utan förvarning, ja så oväntat att jag själv blev förvånad, öppnade jag ögonen. Men min polare var inte längre där.
“Ska du ha nåt från affären?” sa min polare. Den här gången blundade jag inte. Mina ögon var vidöppna och riktade rakt mot honom. Det är en annan typ av trots. Man skulle kunna säga att det finns en metod bakom min galenskap, en taktik: att aldrig uppfatta min polare fullständigt, att alltid ha ett sinne stängt. Ibland ser jag honom inte. Andra gånger stänger jag ute hans odör genom att trycka pekfingret och tummen mot näsvingarna. Men hörseln fungerar annorlunda, rösten når på något vis alltid in, och det hela reduceras till en fråga om viljestyrka. “Den här gestalten. Den här troglodyten jag har framför mig. Honom hör jag inte.” Ungefär så säger jag till mig själv när min polare undrar: “Ska du ha nåt från affären?”
När ekot från hans röst ebbat ut stod han en stund och stirrade på mig. Ihärdigt: det var adjektivet jag använde. Min polare stirrar ihärdigt på mig. Och i respons gjorde jag mitt ansikte blankt. Jag ville med min uttryckslöshet kommunicera att jag inte hörde honom, eller snarare att jag uppbådade all min viljestyrka för att intala mig själv att jag inte hörde honom. Det gick sådär. Han fortsatte stirra på mig, på mitt ansikte, på min halvnakna kropp, och sa tillslut: “Du ska inte ha nåt?” Men när mitt ansikte förblev orörligt himlade han med ögonen och lämnade mig ensam.
Jag räknar det som en vinst.
Han vill mig illa, min polare. Det är jag övertygad om. Trots att det är mörkt, för mörkt för att se vem det är, är jag säker på att det är han. Hans väldiga kropp. Händer som björnramar. Om natten, när månen skiner. Jag vet att det är min polare som kommer in och lägger sig över mig. Jag känner hans tyngd och hans skäggstubb och hans andedräkt. (Min polare luktar koriander.) Kroppen pressar ner mig mot sängskenorna, ett fast grepp om mina handleder, fingrarna som nyper i mitt hull. En gång klämde han mitt bröst tills jag sa aj.
Ibland händer det att han kommer in på morgonen, när jag sitter på sängkanten och trycker på blåmärkena med pekfingret. Han ställer sig lutad mot dörrkarmen och iakttar mina förehavanden. Jag ser inte åt hans håll men ser ändå att han ler. Sedan tar han ett steg in i rummet. Han har på sig sina loafers. Det kan hända att han säger: “Det är strålande sol. Fantastiskt väder. Näktergalar.” Utan att se upp svarar jag: “Det är jag väl medveten om. Mitt fönster visar samma väder som ditt.” I sådana stunder har han överseende med mina mothugg. Då kommer inga suckar, inga anklagelser, ingen vrede. Bara en enkel förfrågan: “Vill du följa med ut på en promenad?”
Jag tittar upp från mina lår och svarar att jag gärna tar en promenad, att jag inget hellre vill än att gå ut i det fina vädret, men inte med honom. Då blir han paff.
Ingen kan däremot anklaga mig för att vara defensiv, att jag bara skulle handla när jag själv blir attackerad. Anledningen till att det kanske ser så ut är för att jag väljer mina stunder med omsorg. Som den dagen min polare stod lutad mot räcket till den franska balkongen och tittade mot huset där flickan som heter Francesca bor. I lindarna och över asfalten sken solen obarmhärtigt. Åtminstone var det så jag har för mig att jag beskrev ljuset, som obarmhärtigt. Men jag la inte så mycket vikt vid det. Lika möjligt är det att jag beskrev solskenet som illasinnat.
Struphuvudet tvingade ner det slem som var min rädsla och jag la handen på hans axel. Min polare ryckte till men log när han såg att det bara var jag. Jag hade bestämt mig för att fatta mig kort. “Det är så lätt”, sa jag. “En enkel handling. Ett kliv. Mer än så krävs inte. Sedan står du där på andra sidan och den vela som du känner nu kommer att vara obegriplig för dig.”
Min polare tittade på mig och hans ögon var av glas. Hans läppar särades men slöts igen. Blicken flackade. Den ville tillbaka till huset där flickan som heter Francesca bor men min polare var vänd åt fel håll, mot mig. Tillslut sa han att han inte förstod. Då la jag handen på hans axel. Nu var det jag som log.
Även detta räknar jag som en vinst.
Men visst finns det andra stunder. Helande stunder skulle man kunna tro. Dagar som söker vänskap, tillfällen av försoning, närmanden, medmänsklighet. Men de är alla hägringar. Det enda som skiljer dem från alla de andra är att man just då antingen glömt bort eller förträngt det faktum att för min polare är allting ett spel.
“Det finns mat till dig här ute.”
Jag satt i skräddarställning och tittade ut på en himmel som var av jordgubbstuggummi. Rösten kom till mig genom väggarna, och om det var dumdristighet eller ärelystnad som drev mig går inte längre att säga. Det avgörande ögonblicket är förbi och allt som återstår är opaka minnen. Men mitt handlande var likväl detsamma. Jag tog på mig mina pyjamasbyxor och gick ut. Min polare satt framför tv:n och spelade ett tv-spel och slevade mellan rundorna i sig födan. När jag hämtat skålen vitaminberikade snabbmakaroner från diskbänken och satte mig bredvid honom i soffan pausade han. En kerub stod fastfrusen på skärmen. Vi log mot varandra, vänligt och flyktigt. Tillslut sa han: “Jag har tänkt på din kommentar. Om att ta steget. Nu tror jag att jag förstår. Du har rätt.”
Jag svarade att det var bra.
Kvällar som den kan man tro att vi är vänner, min polare och jag. När vi tittar på en film om cowboys och skrattar. När min polare berättar om sin gränslösa kärlek till flickan som heter Francesca. Han berättar om det amerikanska valet och påstår att alla jänkare är idioter. Jag svarar att jag håller med och vi skrattar igen och våra skratt ekar genom de svarta, tomma rummen.
Ja, sådana kvällar kan man verkligen tro att min polare och jag är vänner. Men då glömmer man bort att för min polare är allting ett spel. För när jag kommer tillbaka till mitt rum hittar jag en av mina böcker uppslagen på överkastet. I marginalerna och mellan raderna, i grönt bläck, står hånfulla namn och okvädningsord. Jag kallas för pundarluder, jag kallas för sladdertacka, hashtomte, Babylons hora, och det går inte att ta miste: det är min polares dyslexiska handstil som skrivit det.
Det om något räknar jag som en förlust.
Men så plötsligt. Eller vad vet jag. Det kanske inte alls var plötsligt. Kanske var det en övergång, en sakta reducering, ett utsuddande. Kanske var det så att den gestalt som är min polare alltmer sällan dök upp. Man kan även tänka sig att allt mindre bitar av honom visade sig. En överkropp mellan dörren och karmen. Ett öga i nyckelhålet. En röst genom väggarna. Och tillslut tystnade även den. Det är en möjlig förklaring, att min polare ebbade ut, men att jag inte la märke till processen förrän den var över.
Jag satt vid fönstergluggen och såg tre barn dansa runt en lyktstolpe när tanken slog mig. Jag kunde inte svara på när jag sist såg min polare. Det kunde gått dagar, veckor. Då reste jag mig och gick ut. Ropade hans namn i de tomma korridorerna. Gick ner för spiraltrappor. Tryckte på strömbrytare och fick se rum som jag alltid bara sett i mörker. Djupa rum. Hexagonala rum. Ute i trädgården ropade jag återigen min polares namn. Bara ekot och den porlande fontänen svarade.
Hela natten letade jag och stod i en matsal när jag tillslut accepterade tanken att jag lämnats ensam. Då gick jag tillbaka och satte mig vid fönstret igen. Barnen vid gatlyktan var borta. Dörren lät jag stå öppen för när min polare kommer tillbaka.