Polisens fantombild på Brattåsmördaren
Har ni sett den här mannen?
Jag har sett honom. Jag såg honom igår. Jag fick fast honom, faktiskt. Men jag har något att erkänna, tror jag, eller – jag ska förklara. Kanske är det mitt fel.
Det började med att jag landade på Arlanda, hemma från en veckolång konferensresa i Härnösand. Sedan fanns min väska inte på rullbandet. Jag väntade länge. Det tog tid. De andra väskorna rörde sig förbi i en slingrande rad, i färg. Eller det var nog mest svarta väskor, med röda band eller snören för att man skulle kunna urskilja dem i mängden, men med liknande röda band eller snören, så att det ändå blev nästan omöjligt. Andra var rosa, eller gröna, eller mönstrade, olika former, små och stora, med hjul och utan. En barnvagn, inplastad med tejp runt om. Folk kom och gick, hämtade och drog av dem, tunga, med dunsar mot golvet och med darrande armar, eller hur lätt som helst. Inga barn klämde fingrarna i bandet; det fanns varningsskyltar. Men min väska dök inte upp, aldrig någonsin. Jag väntade i flera minuter, nästan alla hade hunnit gå, lokalen hann bli tom, och den kom inte. Tre väskor snurrade runt, kvarlämnade, en grön och liten, och en svart, stor, och så en marinblå, mittemellan. Ingen av dem var min, det var jag säker på.
Till slut hittade jag informationsdisken och fick hjälp. En stark man lyfte av alla tre väskorna och la dem på golvet. Han läste på namnskyltarna, etiketterna, utskrivna på den förra flygplatsen, och undrade vad jag hette. När jag sa det såg han på mig. Sköt den blåa väskan åt mitt håll. Den är ju din, sa han. Och jag sa ingenting, för han hade ju rätt, eller – det stod mitt namn på den. Så jag tackade honom och drog väskan, rullade den med ett jämnt och slätt ljud över golvet mot utgången. Drog den över trottoaren, hittade en taxi. Åkte taxi hela vägen hem och fick hjälp att bära bagaget ur bilen. Sedan tog jag hissen upp, öppnade dörren, med nyckeln, och tog av mig mina kläder skor, drog in väskan i vardagsrummet och la den på golvet, såg på den. Försökte minnas att den var min. Det gick inte. Jag lät den vara. Lagade någon middag, fiskpinnar, tror jag. Drack vatten. Diskade. Såg ibland på väskan. Försökte minnas vad jag hade packat. Mindes inte.
Till slut bar jag den till sovrummet för att packa upp. Drog dragkedjan längs med hela sidan och lyfte på locket. Jag möttes av välvikta skjortor och t-tröjor i naturfärger, mjuka tyger. Lyfte upp en av dem och höll den framför min kropp i spegeln, den såg ut att passa. Det var ett märke jag inte kände igen. Jag luktade på den. Den luktade inget särskilt. Jag hängde skjortan på en galge i garderoben, vek upp det resterande — t-tröjorna, hittade strumpor i min storlek, svarta, mjuka. Rena. Alla kläderna var rena, trodde jag, tills det att jag lyfte upp en av de sista skjortorna och såg fläckarna. Gulaktiga, brunaktiga, svettfläckar och kanske avföring, torkad. De knastrade. Jag lyfte upp en till tröja och såg samma sak. Sedan, längst ner, under ett par byxor med pressveck, låg han, naken.
Den rosaröda huden skar sig mot väskans marinblå botten. Han var en liten man, hade tryckt sig samman i fosterställning, böjt in nacken mellan knäna och nästan slagit knut på sig själv. Ansiktet var rödgult och oformligt med en gles skäggstubb och när jag stod där och stirrade på honom vred han sakta på nacken, vilken måste stelnat av den obekväma ställningen, och mötte min blick med en egen, blekgrå. Han var kletig av sina egna utsöndringar och det hade fläckat ner kläderna. Det smutsblonda håret låg slickat mot hjässan. Med stor möda lösgjorde han sin ena hand från dess grepp över skenbenet och höjde den i en svag vinkning.
Jag stängde väskan.
Eller — först vek jag ihop kläderna igen, drog skjortorna i garderoben från sina galgar, vek, stoppade ner allt och förslöt sedan locket. Jag drog av bagageetiketten, ringde en taxi, tog mig till Arlanda, där jag köpte en flygbiljett, checkade in mitt bagage, eller vägde det först. Blev tillsagd att betala en avgift eftersom väskan var något för tung, lät den försvinna på rullbandet, bort, in i en obekant del av flygplatsen. På grund av de strikta säkerhetsrutinerna behövde jag sedan gå på flyget, väntade i gaten, satte mig på min förbokade plats. Resan gick bra. Jag åt en vakuumförpackad pastamåltid, tomatsås. När vi landat bokade jag sedan första möjliga biljett till ett direktflyg hem. Lämnade väskan på bandet.