Lördag:
hela helgen urholkad och sällan hål som smärtar, utsikterna har förtvinat, sällan nåt som kryper upp som en liten liten skorpion på skulderbladen och får mig skälva av den lilla värstingen av den lilla beröringen (min vän han drar en lina, han kirrar det fint) som föregår sticket och alla känslorna. gråta utan gift, gråta med halva min kraft hela tiden och ibland känns det värre eller menar kanske den där gigantiska likgiltigheten man suktat efter film men som nu håller porten för alla skälvningar.
Söndag:
Men middan igår hörde jag utspela sig magnifikt. Pasta, sås, tomater och skålar som matchade de hundra fondvita väggfärgerna. Jag drar en tråd ur min flickväns minne och förnimmer sakta rigatoni som låg kokt så vackert med slö ånga hängandes, belyst under en ostgul lampan, alltsammans i en visuell kakafoni med skärandes nyanser som i ett rop sa: här har mörkret fått övertaget, här har smaken fallerat och firandet blev en praktisk sak, ätandet gjordes för funktion och boxarna och flaskorna var där för en funktion. Vi gjorde det för att vi trodde vi ville men egentligen för att vi behövde.
Och i ropet gick jag in och försökte njuta men slutade med att sänka mina krav, a la folkis. Ja, ljusen våldtogs av tändstickorna och stämningen fortsatte att driva. One man down nere på soffan, hon har tagit skydd på mjukaste underlag och min bästa vän går ut på balkongen och vill prata allvar, säger att det behövs, men jag står emot i en sista tapper handling. Ska nog ut för lite frisk luft, ja okej, skynda hem, jag sa hem långsamt som om det insinuerade att jag höll på med några dåliga beslut, som om det insinuerade det jag inte tordes säga, som vet du vad jag mår inte så bra den här gossen ska nog ut för lite frisk luft och sen får vi se vad som händer.
Måndag:
Jag delade ut pamflett på min skola om en allmänt älskad “kändis” som enligt en celeber sajt med tvetydig pressetisk legitimitet målade ut vederbörande “kändis” som en välhängd kille med behov av att spela skinnbanjo i offentliga omklädningsrum. “Kändisens” identitet var hemlig men tillräckligt många detaljer lämnades ut för att jag kunde bereda mig en killgissning. Han hade blivit utslängd från en bastu i Västergötland lagom till mello. Man kan säga att vi båda äger behovet av att göra den förbjudna frukten till någonting som faktiskt händer, men på olika sätt. Vi hatar båda samhället, bara det att han gör det framför två unga män med kuken ute fast med otillräcklig ånga för att runkandets erkännande skulle utebli, medan jag hellre målar ut en kille som beslutar att runka framför två unga män i en bastu. Alla tyckte det var en dålig idé, det förra och det senare. Stämningen emot mig lättade när jag förklarade att det inte var jag som önskade blotta min masturbation framför andra. Senare den kvällen drabbades jag av skuldkänslor – resultat av en utmålning som kändes onödig. Men det var ändå nåt som hände.
Tisdag:
Vi fattar Oskar, glo med dina lysmaskar som en skit, dina dojor hit och dit och sen kanske vi svarar på dina lumpenbrev. Men klanka inte ner på mina motaktioner! Och när vi kommer hem så kan vi fly igen, skrida ut till villorna och lägga små hemgjorda bomber med små lappar i deras brevlådor. Däri ska det stå: jag älskar dig, eller gör din grej, och sånt som skrämmer men uppmuntrar för att nå någon effekt som blir det ena eller det radikalt andra. Andas. Jag kallar det kärleksterrorism. Se mig rakt i ögonen och säg att idén är dålig. Vad tror du om mig, gosse- jag kan mitt ämne! Jag översåg alla radikala forum och gjorde en tolvårings bästa för att tolka grodors innebörd. När du satt och lekte med dina systrar i skogen hade jag utvecklats till att tycka om nätter med sommarregn, öppna fönster och en nedärvd minimal laptop till lekplats. Mitt ensamställe var ett nerfettat tangentbord i svart glans där r:et försvunnit. Men det var också där jag var för där kunde jag vässa min ironiskt radikala åsiktshållning. Vad som sades mellan fyra och åtta kanaler var sällan verkligt, förutom den drabbande ensamheten som inte kunde kännas av någon annanstans. Efter flera tonår på självradikalismens brant och efter (den för mognaden obligatoriska) pendelsvängen, bär jag endast detta med mig; ensamhetens opersonliga skri mellan hat mot Obamas övriga utspel, läckt kinesisk övervakningsfilm på dödliga sammandrabbningar mellan människa och fordon samt söta små kattungar. Så vi kan svara på lumpenbreven nu, men jag sjappar gärna snart och du kan dubba dig om middan, för ledningen har börjat trampa en på tårna och jag tror att det bara är början. Så farbror svante här ska hem och preppa svaren, för han känner sig ensam.
Onsdag:
De taskigt vaggade kvinnorna hade brillor och papper på vad jag hade gjort, med hot direkt från deras egen högsta instans och väldigt många och ilskna klagomål som i sin samlade form ventilerades i ett åtal. Läskiga grejer, sa jag och höjde på ögonbrynen, men inget ni får igenom om rädslan slutade malplacera era hot som riktigt verkliga, ja tänk om jag hade min lilla karta, tänk vad jag kunde ha stått upp och vad jag hade sagt om er lilla anda och gemenskap. Jag är enligt naturen en ung rebell och hämnd är mitt mellannamn. Det är mig likgiltigt att approchera och ta den vuxna konversationen, den som för er ändå aldrig var ett alternativ.
Men för att återvända till verklighetens rektorsförhör: svante behövde ge sig. Sceneriets tårar kändes nödvändiga, ett cancerfall till morsa blev mitt avslutande kort och jag kammade hem era medkänslor lika falskt som jag bekände mitt brott mot alla värdegrunder i världen. Krevaden tror ni dör ut. Men den gör inte det (detta är ett hot). Eller det är nästan en lögn; den förlikar sig med sin död och slocknar stadigt tills den fullständigt slaknat och därefter blir det krevad två; överraskningen; en blixtsnabb ejakulation; den andra bomben som dödar den förstas offers hjälpare och medmänniskor. Haha, ni kommer bli allt förvånade när detta blir en grej. Det som göms i snö kommer upp i tö.