Det var vid midsommartid 1973 och jag hade kommit i arbete som städare på sjukhuset i Säffle. Ja, egentligen gjorde jag samhällstjänst för en rattfylla, men eftersom alternativet varit att skaka galler hela sommaren, fann jag mig i min lott i landstingets städrock utan att knota.
Ganska snart fick jag uppgiften att svabba golven uppe på barnbördsavdelningen på våning sex. Och jag gjorde det tydligen med den äran, för där blev jag sedan kvar tills hela påföljden var avtjänad och mitt ringa brott var sonat.
Sommaren 1973 var het som i en bakugn. Moder Svea svettades, men var fortfarande vid tämligen sunda vätskor. (Ingen hade ännu kommit på den befängda idén att sälja ut välfärden till lägstbjudande kapitalist och tro sig lösa alla hennes problem på det sättet). Men där fanns orosmoln på himlen.
Först landsbygden och därefter småstäderna hade successivt avfolkats och den samhälleliga servicen hade blivit allt svårare att upprätthålla. Medborgarna bidrog på de sätt de kunde. Alla drog sitt strå till den gemensamma stacken, så även jag i den uppkomna situationen som mest berodde på otur i kombination med en blöt valborgsmässoafton i den värmländska residensstaden Karlstad.
Centerpartiets nytillträdde partiledare Torbjörn Fälldin utmanade sossarnas fyrtioåriga styre av folkhemssverige under parollen Vi flytt’ int’ (centraliseringen skulle brytas) och barnmorskornas riksförbund hade precis börjat plädera för den så kallades färdknäppens förtjänster (effektiviteten inom den offentligt finansierade vården skulle förmodligen öka).
Det senare hade dock de värmländska gossarna ännu inte snappat, ty salarna fylldes i rasande takt, med blivande mödrar som blev liggande fullt ut färdigjästa utan att något sedan hände. Grossesserna gick helt enkelt i stå i värmen.
Kvinnorna klagade. De svettades och svor. Jag led med dem när jag gick där och svabbade. Att ligga i väntans tider, på långt gången övertid, var ingen promenad i parken. Hellre då en promenad i parken långsamt skjutandes en barnvagn framför sig. Det förstod till och med jag.
Snäll och välvillig har jag alltid varit, även om många rättsvårdare envist hävdat motsatsen i varje sammanhang där de givits tillfälle. Otack har alltid varit min lön, utom möjligen under den där heta sommaren 1973 på sjukhuset i Säffle.
Jag ryckte ut med handdukar kylda i kallt vatten, baddade flickornas pannor och visade dem mina omsorger så gott jag kunde. Endast deras matta leenden var lön för min möda, inbillade jag mig när jag med tilltagande hybris började känna mig som utsänd av Honom där uppe.
Jag avtjänade inte längre bara. Jag tjänade. Jag var en osjälviskt tjänande människa – inte längre någon simpel småtjyv utan en godhetens apostel på tillfälligt besök i lilla Säffle. Alltså, tänkte jag: städningen blir möjligen en smula åsidosatt men hellre det än att låta kvinnor lida. Jag minns det än i dag som en härlig tid.
* * *
Nöden är uppfinningarnas moder brukar det ju heta och snart efterfrågades inte bara blöta handdukar utan även regelrätta färdknäppar från snart sagt varje sjukhussäng på avdelningens salar för fullgångna men ännu icke igångsatta graviditeter. Och då kvinnornas makar, fästmän, pojkvänner och vanliga bondläppar från Säffle inte tycktes ha fattat galoppen, var det till min (vid det laget närmast gränslösa) barmhärtighet och (på den tiden outtömliga) energi de stackars kvinnorna kom att vädja.
Först ut var lilla fru Svensson, som bryskt kallade mig till sig en morgon. Hon hade fått nog, sa hon, bad mig att dra för draperierna mot fröken Johansson intill och beordrade mig sedan upp i den högljutt knarrande landstingsbädden. Och döm om min förvåning när den lilla frun, mindre än femton minuter efter fullgjort värv, kunde rullas ut till förlossningsrummet. Två timmar senare hade också ett välskapt gossebarn kommit till världen.
Herr och fru Svensson sken som två solar över babylyckan för vilken de åtminstone delvis hade mig att tacka. Min frikostigt utdelade färdknäpp hade den nyblivna modern för längesedan förträngt. Och maken var lyckligt ovetande. I sin iver erbjöd han även mig en stor fet cigarr för att fira den lyckliga nedkomsten av hans förstfödde.
Självklart hade jag det goda omdömet att tacka nej. Puffande på rökverk under arbetstid ville jag inte nedlåta mig till. Dessutom var jag redan påkallad att bistå fru Olsson i andra änden av samma sal. Hon hade vid det laget gått mer än fyra dygn över tiden och läkarna föreföll handfallna inför hennes alltmer prekära situation. Jag kände mig då mer eller mindre tvingad att omedelbart rycka ut till undsättning och ta vid där hennes ohängde make helt uppenbart hade fallerat. Samma procedur upprepades och resultatet också.
Salarna med otåligt väntande kvinnor, vars avkomma inte ville ut, fortsatte att fyllas med nya patienter. Och när ryktet om mina särskilda tjänster en gång kommit i svang bland de frustrerade kvinnorna hade jag fullt sjå i att hjälpa dem så gott jag kunde.
Jag glömmer aldrig deras tacksamma blickar när de en efter en rullades i väg mot förlossningsrummen med värkarbetet i full gång. Officiellt svarade jag för rengöringen av golven i några av salarna på sjukhuset, men samtidigt lyckades jag alltså på ett avgörande sätt bidra till att proppen gick ur, så att säga.
Barnbördsavdelningens produktivitetshöjning intresserade snart även sjukhusledningen. Man hade noterat ett påtagligt förbättrat utflöde av patienter och beläggningen hade på bara några veckor gått från katastrofalt över tillgängliga platser till modest eller på gränsen till låg. Ledningen var förstås nyfiken på vilka rutiner som hade förändrats. Och i sådana fall: om något liknande kunde införas på andra ställen. Man avlade visit för att inspektera.
Barnmorskorna visste, men de höll tyst. Läkarna hade ingen aning. Det bjöds på kaffe och tårta och inte ett öga var torrt när sjukhusdirektör Peter Niklasson, vid påtår nummer två, lät meddela att hela personalstyrkan skulle få tre veckors sammanhängande sommarsemester som belöning för sitt goda arbete.
Barnmorskorna kramades och läkarna skakade hand, även med mig, trots att jag bara var städare på avdelningen och dessutom inte hörde till dem som hade någon frihet att se fram emot under de närmaste månaderna.
Alla var glada och tacksamma och jag kan ganska säkert säga att något liknande aldrig har inträffat vare sig förr eller senare på sjukhuset i Säffle och förmodligen inte någon annanstans heller inom den krisande svenska vårdapparaten.