Farsan hade lämnat in och jag blivit kallad till bouppteckning efter den gamle skitstöveln – gubben som jag inte sett röken av sedan jag hals över huvud stuckit hemifrån med fickorna fulla av morsans juveler för sisådär femton år sedan.
Någon sliskig lagvrängare jag aldrig hört talas om tidigare – Olsén, jur. kand. – hade tydligen nosat rätt på adressen hem till Gunbritt och skickat något slags formellt brev i ett kuvert som såg jävligt dyrt ut och med mitt fullständiga namn skrivet utanpå.
Bouppteckningsmötet med gubbens arvtagare – vilka de nu kunde vara – var inget jag såg fram emot, särskilt inte eftersom det skulle hållas hemmavid. Men utsikten att det fanns slantar att inkassera även för den förlorade sonen gjorde att jag trots allt bestämde mig för att ta mig tillbaka till platsen för min allra första riktigt lyckade stöt.
Morsans glitter hade trots allt inbringat närmare femtio lakan och hållit mig hjälpligt flytande i åtminstone tre månader efteråt. Och av lagens långa arm hade jag inte sett minsta skymt. Inte på grund av den där första stölden iallafall.
Möjligen hade de aldrig fattat att det var jag som knipit juvelerna. Eller också hade morsan begripit men låtit bli att tjalla för farsan.
Förmodligen var det så, för annars hade jag väl haft bylingen i hälarna direkt. Gubbfan skulle inte ha lagt fingrarna emellan, inte gett sig förrän jag hamnat på anstalt för det där. Men ingenting sådant hände, vilket det förstås borde gjort, så oförsiktig och klantig som jag varit i början av mitt kringflackande liv som tjuv.
Alltså – min slutledningsförmåga hade vässats betänkligt under alla år som yrkeskriminell: Hon hade helt enkel dragit en vals för farsan.
Inte trodde väl jag att morsan fortfarande skulle vara vid sunda vätskor femton år senare. Därför blev jag minst sagt förvånad när jag släntrade in i hallen hemmavid och såg henne stå där och livligt konversera båda mina tjockskallar till bröder samtidigt.
Du är precis dig lik lilla mamma, tänkte jag. Och juvelprydd till tänderna dessutom. Det riktigt rasslade om henne när hon gestikulerade och diskuterade, medan mina menlösa brorsor mest stod och nickade. Hon tystnade dock tvärt när hon fick syn på mig och hela sällskapet vände sig om.
”Tjena”, sa jag. ”Hörde av Olsén att det skulle delas ut lite glix här idag. Tänkte det var hög tid att avlägga visit. ’Long time, no see’ som kobojsarna säger!”
Gissa om det tappades dubbelhakor i hallparketten i just det ögonblicket. Ja jävlar vilken entré, alltså.
Och nu undrar du förstås om det blev några penningar efter farsan?
”Låt mig säga så här: Jag tar notan. Drick va fan ni vill era jävlar!”