du är ett vrål
i baren:
Livet är underbart!
Minnet som en lödkolv mot huden,
din min som säger:
jag hatar alla
jag kan bara gissa
vad som kommer hända
som andra tvångsmässigt gissar på dystopi
jag gissar
att det inte alltid går att se sig själv utifrån
din min som säger:
det är bara tiden det tar att leva som sitter fast i ett snöre
därför
måste jag retirera
klappa grodan
inuti,
sträcka mig efter underjordens växtlighet
jag hittar mig själv (för längesen) i vardagsrummet sittande på ett fårskinn,
jag säger:
förlåt för att jag tar så mycket plats
men jag försöker övertyga mig själv med känslornas retorik, att du ska låta dig hypnotiseras, jag talar om för dig att jag nuförtiden ser på vissa tystnader som nödvändiga. Om mina försök att hitta utvägar hade tagit en kroppslig form skulle jag sätta mig ner bredvid dig, balansera all vår gemensamma betydelsebärande materia på skinkorna, jag hade petat mig i näsan och du hade kunnat varna för uttänjda näsborrar,
du som är jag frågar mig vad jag gjort av tv:n
och jag säger som det är
att den har brunnit upp
vi nickar mot varandra som att det är den mest självklara sak i världen
och det är som om du och jag alltid suttit där på golvet
det är som om vi är överens om att nu byter vi kanal
då berättar du en berättelse jag hört förut
den om pappan
som slog sönder nästan alla möbler hemma
för att han tyckte att akvariefiskarna hade börjat böga sig
och du blåser varm luft rakt i mitt face,
du sitter där på fårskinnet och kliar dig lite i huvudet
det enda som har fått fäste är mina tatueringar skrattar jag
för det är det enda jag kan komma på
men du har ju inga tatueringar skrattar du
det är ju bara är på skoj försöker jag
och svänger mitt slöaste trollspö genom luften
när du blindstirrar på mig
som om jag brutit mig in genom ett gapande lönnfack
i tiden
jag andas in och somnar med skorna på
och vet att nu kommer du att vakna med hjärtat i munnen
se dig själv i spegeln
och spotta ut det
som en brännmanet på cirkus
och det är tur
att jag inte bär det slagfältet
i ansiktet
och jag måste åkalla
i minnet vad de sagt
vännerna
förvissade om att premisserna för ett kretslopp är cirkulära
vännerna
som inte låter andra förvägras trossatser
byggda av ömhet
vännerna som talar om för mig
vem jag är
när jag vaknar har det som jag hade i ordning
gjort kaos
ord
uttryck
är
som bortsprungna kattungar
som minnen av förluster som inte låter sig tappas
ord som oavsett vad låter
som ett förräderi jag gömt i munhålan
jag ställer mig i min döda vinkel
för att kunna se
trädgårdar där det växer
vrede och druvor
torg där det kommer ljud ur munnarna ringer varningsklockor
spelas sorgespel vid stränderna
med knutna näven i nattvaggan
desperat
börjar jag tala
som om det var fåglarna i vattenbrynet jag småpratade med
och åkallar känslan av
att jag får deras kärlek och lite av deras tid,
innan de flyger sin väg
jag misslyckas med att porträttera mig själv
låter åderlåta en karta
jag som kan spetsa tungan när nöden kommer
vifta på öronen när det värsta händer
kanar handlöst nerför en backe,
kastar upp en spya av fröknäcke
som om någon satt himlen i rörelse
med en helt hysterisk filtereffekt
försök att få den här filtereffekten att stå stilla,
ber jag
jag som önskar undkomma varje fixerad bild av mig själv
sitter och stirrar framför Leifs pungkula (min dator)
misslyckas med varje självporträtt
som om jag håller en karta tryckt mot kroppspulsådern
en lödkolv mot huden
om vi hade burit oss själva
som oanständiga bevis
på vår egen förtjänstfullhet
om vi hade frusit i det ögonblicket
i den här bilden av oss själva
det vattniga vitögat
skulle vi ha frågat oss
varför
om du hade sett mina utväxter under huden
hade du varit beredd att hugga av dem då
om någon hade hostat upp premisserna
för den här relationen
slagit ett hål i det som måste benämnas
samhällsklimatet