Jag sträckte mig efter mobilen. Klockan var strax före åtta och Bim hade ringt, men jag hade ingen lust att prata med henne nu, nej jag ville inte prata med Bim för hon skulle undra var jag var och om jag berättade det skulle hon börja fråga och jag var inte på humör för att besvara hennes frågor, jag var inte upplagd för att höra henne spinna medan jag berättade om pappa. Som en katt skulle hon spinna, föreställde jag mig, såsom hon alltid spann som en katt när man berättade något svårt eller allvarligt, någonting som fick hennes egna bekymmer att verka avlägsna. Var det någonting som äntligen gav henne lite ro, lite paus från sina egna bekymmer, så var det när andra kom till henne med sina bekymmer. Åh men vännen, sa hon då, och jag tyckte inte om när hon sa så, åh men vännen, nej för när hon gjorde det kändes hon plötsligt så långt borta, som om hon såg på mig från ett väldigt avstånd, och samtidigt så väldigt nära, ja som om hon kom emot mig från detta avstånd, utan förvarning trädde fram, plötsligt rakt framför mig, och så stod vi där helt nära. Ja trots att vi, vad fysiken anbelangade, jämt såg till att hålla avstånd, vi höll så att säga våra kroppar skilda från varandra, var känslan den att hon tryckte sig intill mig, och att detta tryckande intill kom helt utan förvarning. Var det någonting, tänkte jag, som skulle få henne att börja spinna som en katt och att trycka sig intill så var det att min egen pappa hade gått och supit ihjäl sig, ja det skulle verkligen få henne att ömma, tänkte jag, ömma och spinna som en katt, för det var så hon ömmade, som en katt, och det orkade jag inte lyssna på.
Dessutom var jag hungrig, tänkte jag och kände igen hur hungern drog genom kroppen, jag behövde helt enkelt få i mig lite mat, tänkte jag och reste mig från sängen där kuddarna, som förut hade legat ordentligt uppradade, nu låg slängda huller om buller, svagt upplysta av det vita skenet från lysrören i hisschaktet utanför. Jag sträckte på mig och kände hur stel ryggen hade blivit av tågresan, och så gick jag mot dörren, letade fram plånboken i ryggsäcken och la den i rockfickan tillsammans med mina vantar, tog på mig rocken och gick ut i korridoren, rundade hörnet till hissen och tryckte upp den. Hissdörrarna öppnades och jag gick in, och i spegeln såg jag mig själv. Mina bruna ögon som alltid såg så trötta ut, inte sömnigt nyvakna, nej snarare som om de aldrig tilläts sluta sig, som om de tvingades betrakta världen också när jag själv sov, eller som om de härbärgerade mörkret, som om det var från ögonen mörkret kom, så såg de ut, tänkte jag. Nedtyngda, tänkte jag, av ögonlocken och pannan, först ögonlocken och sedan pannan, ja dessa ögon bar tyngden av dessa ögonlock och av denna panna, och jag såg näsan som stack ut ur ansiktet, som om den ville ge sig av, så stack näsan ut, ja som om den ville springa sin väg men aldrig kom undan resten av ansiktet, och jag tänkte på pappas näsa, som stack ut än mer än min, som en yxa stack hans näsa ut från ansiktet, som om någon där inne försökt ta sig ut genom att klyva huvudet på mitten, som om denna någon tagit sikte rakt mellan ögonen och sedan huggit med yxan så att yxbladet hade trängt ner men fastnat halvvägs, mitt inne i ansiktet, utan att det gick att förflytta varken upp eller ned, och fastklamrat i ansiktet blev detta yxblad dömt att inte bara klyva ansiktet utan också världen som kom emot det, så att ingenting längre satt ihop, nej allt delades upp och slogs itu rakt framför ögonen på pappa, hela tiden uppdelat, antingen det ena eller det andra, och vilket gick aldrig att veta, nej trots att det ena skilde sig från det andra så till den grad att detta ena hade kunnat formuleras som det andras motsats såg dessa tu på pricken lika ut, men något behövde han välja, alltid detta val, för där andra gick rakt fram delade sig hans väg i två, och där stod han, ständigt försatt i detta vägskäl med sin näsa som egentligen bara ville ut, och jag tänkte att nu fanns han inte mer, pappa, nu låg han på bårhuset och skulle snart eldas upp, tänkte jag, och jag skulle aldrig få se honom igen annat än på bilder. Och jag såg på min egen näsa som också stack ut, men som var mjukare i formen och något böjd åt höger, och jag såg att saliven hade torkat i ena mungipan och lämnat efter sig ett spår. Jag undrade om jag gått runt så sedan imorse eller om spåret blivit till nu, när jag vilat mig på rummet, och jag blötte mitt pekfinger medan hissdörrarna öppnade sig bakom mig och drog det över spåret så att det löstes upp och försvann.
I soffgruppen i lobbyn satt en man med sin son, och medan sonen slet och drog i honom såg han ner i sin mobil, ja sonen slet i hans skjorta och slips så att de skar in i halsen och nacken, och trots att mannen måste ha behövt anstränga sig för att hålla sig upprätt såg han till det yttre oberörd ut, helt lugn satt han där och såg ner i sin mobil, som om han ingenting märkte, och jag tänkte att han måste läsa något viktigt, kanske något avgörande, tänkte jag. Bredvid honom i soffan låg en gul liten ryggsäck ovanpå vad som såg ut att vara en portfölj, och jag såg hur sonen tog sats mot soffan som för att hoppa upp på mannens huvud och så gick jag ut, och det var mörkt och kallt och bilarna stod och väntade på rödljusen framför Söderledstunneln, en efter en stod de och väntade framför rödljusen. Jag gick över gatan till Ringvägens köpcentrum och höll nästan på att snava över en tiggare som låg utanför ingången, upplyst visserligen i lamporna som satt installerade i plåttaket över ingången, men ändå gömd bakom korvkiosken eller papperskorgen så att jag inte hann med att se honom, eller om det var en hon, det kunde lika gärna var en hon, för ansiktet syntes inte. I en sovsäck och med en sliten filt över sig låg han eller hon där, med huvudet täckt av filten, och jag tänkte att han eller hon åtminstone hade kunnat lägga sig längs sidan av köpcentret, alltså mot väggen, så att man slapp snava över honom eller henne, och jag såg en bar hand ligga utfläkt mellan filten och sovsäcken, helt stilla mot gatan låg handen, och jag såg smutsen under naglarna och i springorna på knogarna, som var beniga och stack ut, ut och upp i skinnet, och jag tänkte att sådär kunde han eller hon ju inte ligga, nej någon måste hjälpa honom eller henne, någon måste få upp honom eller henne, för det såg så hårt och obekvämt ut, och det var kallt ute, alldeles för kallt för att ligga och sova, ja någon behövde väcka honom eller henne, ta in honom eller henne och tvätta honom eller henne, ge honom eller henne lite mat, men kanske var personen som låg där helt enkelt död, tänkte jag, så kallt var det, och jag kände hur kroppen drog av hunger och hur saliven plaskade i munhålan, men var jag skulle äta det visste jag inte, för detta var inget område jag brukat vistas i, här hade jag aldrig vistats annat än sporadiskt, på väg till en klubb eller till bowlinghallen vid Gullmars, men också det var så länge sedan nu, och intrycken av denna sida av stan var så ytliga, så ytliga att husen som tornade upp sig omkring mig mest verkade som kulisser. Jag visste inte vad som fanns att finna där bakom, vilka gatumiljöer som skulle visa sig om jag svängde in bakom ett hörn, tog in på en sidogata, inte heller var jag intresserad av att utforska saken nu, för nu var jag hungrig, jag behövde äta, men jag visste inte vart jag skulle gå. Jag svängde av till höger på Götgatan som var full av folk som jäktade framåt, det vill säga in i framtiden, så oroliga tycktes människorna runt mig över att missa framtiden att de behövde skynda på stegen, eller också jagades de av det förgångna, tänkte jag. Och jag såg mig omkring på alla affärer, ja på vardera sida om gatan sträckte sig rader av affärer, och jag kände inte igen dessa affärer, nej de måste vara nya för de hade inte legat här förut, inte såsom jag mindes det, och jag tänkte att i grund och botten var vi alla som inkastade i en tidsmaskin, en maskin som tvingade oss framåt, tryckte oss vidare, bort från det gamla och in i det nya, för människans sätt att vara människa låg inte i att vara utan i att bli, och människan blev människa genom att bli något annat, och detta andra var just det människan var, och det räckte inte med att denna process försiggick i det inre, den måste också gestalta sig i det yttre, i tingen och omgivningen omkring oss, som om vi behövde ta det yttre med oss, med oss in i framtiden. Och jag tänkte att döden kan man i alla fall uppnå, till skillnad från livet som bara gick att utstå, och jag tänkte på uteliggaren vid ringen, vars hand stack ut under filten och jag såg mig omkring på människorna och affärerna, och allt var så rent och skönt, vitt och slätt och ljust och rakt, och jag tänkte på misären som man förpassade till förorten som i själva verket borde hetat efterorten eftersom man aldrig var först med någonting där utan snarare efter med allting. Förorten, denna av vägar och motorleder avskurna ort, detta mellanled mellan ingenting och allt, hit förflyttades det nya när det blivit tillräckligt gammalt, hit förflyttades misären om den inte låstes in eller fraktades ut ur landet, där den egentligen hörde hemma, det vill säga ingenstans, som om misären, bara genom att uppenbara sig framför ögonen på en kunde smitta, som om den vore ett slags inspiration på samma sätt som reklamen på reklamskyltarna var en inspiration. Som om misären kunde smitta förflyttades den så långt bort från medborgarens öga som möjligt, för att här, på just den plats där de flesta tvingades passera, upprätta det mest omänskliga och dessutom manipulativa: ansikten och kroppar formade av datorer, generiskt och intill perfektion formade päron och hygieniskt inplastade köttstycken, köttstycken som aldrig bar spår av sin resa dit: av djurens långsamma lidande och bla bla bla, trötta ögon som plötsligt, inför slakten, anar oråd och spärrar upp sig, oroliga, benet skrapar i gången… ”hygieniskt inplastade köttstycken” bla bla bla… jag var trött på denna värld i vilken det enda jag tänkte var floskler. Ja, som en kula som letade sig fram genom en redan utstakad bana letade sig mina tankar fram, som om tankarna vore instängda eller inträngda i en bana av floskler och förutbestämda reaktioner. Vad visste jag om förorten? Vad visste jag om misären? Var det något pappa varit noga med, tänkte jag, så var det att stöka undan misären. Var det någonting som hade utmärkt hans så kallade “perioder” så var det att han själv inte hade synts till, varken perioderna eller pappa. Ja, det främsta kännetecknet för dessa perioder var helt enkelt att pappa själv och på eget initiativ drog sig undan. Pappa är trött, förklarade mamma, helt enkelt utarbetad, han behöver, sa hon med en ton som samtidigt var glad och bestämd helt enkelt för att hon bestämt sig för att vara glad, han behöver vila upp sig. Pappa behöver bara vila upp sig lite, sa hon bestämt och glatt som om detta, att pappa behövde vila upp sig, hörde till det mest naturliga. Naturligheten i detta faktum att pappa behövde vila upp sig la sig över hans frånvaro som ett ogenomträngligt lager, det fanns ingen anledning att ytterligare fråga eftersom det inte fanns någonting att fråga om, tänkte jag medan jag fortsatte framåt längs gatan, omgiven av människor, cyklister och bilar.
Och jag tänkte på vanan och på vikten av att hålla sig till den, passionerat eller disciplinerat, det spelade ingen roll, bara man höll sig till vanan, men nu hade klockan sedan länge passerat sju. Ja, klockan var redan över åtta och jag hade sedan länge avvikit från vanan. Det var därför, tänkte jag, det var därför jag hade så svårt att ta mig samman. Om saker hade varit som vanligt, tänkte jag, hade jag ätit för länge sedan. Om pappa inte supit ihjäl sig hade jag suttit med resterna av min Pad Thai, som låg kvar i kylen där hemma, jag hade glömt att göra mig av med resterna innan jag åkte, och jag tänkte att om saker och ting hade varit som vanligt, då hade jag redan tagit ut denna Pad Thai ur kylskåpet, värmt den på spisen, satt mig ner i soffan för ett avsnitt av Naked and Afraid och framför detta avsnitt hade jag ätit denna Pad Thai, men vid den här tiden hade avsnittet varit på väg att sluta, eller redan tagit slut, och maten hade varit uppäten, och jag hade pratat med Bim, ja för länge sedan hade jag och Bim talats vid och hon hade pladdrat på om Konstantin som var den kille hon träffade just nu, och jag hade som vanligt sagt att hon ställer sina killar på en piedestal och hon hade sagt att hon inte ville ha en kille som drar runt bland oss andra, nej hon ville inte ha en kille som stökar runt här nere i rännstenen, går och smusslar bland alla torkade benknotor, då fick det helt enkelt va, på en piedestal skulle hennes kille stå, sa hon, och nu var det Konstantin som stod på denna piedestal som aldrig stod tom mer än någon enstaka dag, piedestalen från vilken killarna ramlade till marken i samma takt som de tog sig upp, alltid ska du ställa dina killar på denna piedestal, hade jag sagt till Bim, och jag tänkte på pappa och på hans röst, men jag kunde inte höra den, och nu fanns den inte mer, tänkte jag, och jag tänkte att nu måste jag snart hitta en bit mat för jag orkade inte tänka mer, jag behövde helt enkelt äta, inmundiga någonting av denna värld, jag behövde inta detta i grund och botten materiella element, detta mål mat, och låta maten lägga sig i kroppen och sakta ner tankarna, jag behövde sakta ner tankarna som bara sprang kors och tvärs i mitt huvud, och jag tänkte att det är detta som händer när man avviker från vanan, då löses ordningen så att säga upp så att den ena tanken väller över den andra, och aldrig blir den ena tanken tänkt till slut utan att den andra tanken tränger sig på och sådär håller det på mellan den ena och den andra tanken, tills alla tankar liksom löses upp. Så blir det om man inte passar sig, om man inte håller sig till vanan, då står man plötsligt rådvill, hungrig och frusen utan att veta vart man ska gå.