Jag minns att vi sitter och klipper ett sorts meningslöst grupparbete, en film (premissen var: gör en film, ni får ett betyg om ni gör en film), som vi spelat in under några tidiga höstveckor med en lånad handkamera från biblioteket. Jag minns att vår bibliotekarie, som jag ibland ser på nyheterna idag, eftersom han nuförtiden jobbar på ett bibliotek där de har ”problem med lag och ordning”, blev väldigt mobbad på grund av sin homosexualitet. Alltså mobbad av oss barn. Det var ett problem. Jag minns det, ledningen låtsades som inget, men det var en systematisk trakassering som satte djupa spår i honom. Och ytliga spår. Djupa och ytliga spår utesluter inte varandra, de är varandras förutsättningar. Vi (och då använder jag vi svepande, jag var en passiv del av det kollektivet) kunde nosa oss till att han verkligen behövde mobbas eller att det var ödet eller nåt sånt. Det var flera olika barn mot en vuxen man som inte kunde eller inte ville försvara sig, mer än nödvändigt. Jag minns det där nu när jag skriver om minnet av själva ur-scenen. Tänk på det som en passus. Kalla passusen Häxprocessen. Men ur-scenen? Det finns så många. Ska vi börja i klipprummet? Ska vi börja med de stora, bildliga saxarna? Jag minns att vi sitter och klipper ett sorts grupparbete. Jag minns att jag har styrt projektet, tillsammans med Benjamin, med järnhand. Vad är en järnhand? Vi är en järnhand, just nu. Jag och Benjamin tycker att vi har lite mer sofistikerad humor än de andra barnen (tonåringarna) i gruppen, vilket också är objektivt sant, trots att vi är i exakt samma, sköra målbrotts-situation. Vi vet att vår humor både är mer sofistikerad och mer raffinerad, ja komplex. Vi delar i alla fall minst fem referenser. Fem ironiska referenser gör oss till en järnhand. Jag är uppriktig nu. Jag minns att vi, via skolan, fått hyra in oss i, eller låna, något sorts medialabb på andra sidan Liljeholmsbron. För mig är det tydligt vilken sida som är den rätta sidan. Den här sidan. För mig är det enkelt. Anna Odell vandrade, med sina vackra ögon, i riktning mot den rätta sidan, innan hon bältades. Andra sidan är aldrig klara. Jag minns att vi sitter och klipper. Med ögonlocken och med stora, bildliga saxar. Slöa som knivar. Visst borde man lansera knivgolf som ett komplement till frisbeegolf? Jag menar att man borde kasta slöa knivar i olika hål och öppningar. Jag minns att det filmade råmaterialet inte riktigt går att stöpa om till de visioner om banbrytande intelligent komedi som jag har i huvudet. Som Benjamin antagligen också har i huvudet. Jag minns att jag vill skapa en ny sorts revolutionerade buskis, fars, pantomim, vaudeville, vad du vill. Jag minns att jag har haft tandställningen i munnen i några veckor. Att jag nästan har acklimatiserats. Eller att tandställningen har det? Att jag nästan tycker att det är snyggt. Att min egen tandställning i kombination med de blyga revbenen som börjar skymta fram i relief mot huden gör mig nästan kåt. Förväxla inte ordet nästan med osäkerhet, gör aldrig det. Det här är säkert en förstärkande faktor till framtida porrfäblesser. Jag drömmer om exponentiell utveckling av min spirande narcissism. Jag minns att pappa ringer och säger att vi har fått ett provsvar. Ett provsvar är ett svar på ett prov. Ett eldprov? Ett mandomsprov? Jag minns att vi har fått ett svar, det existerar ett svar på plötsliga blåsljud och mystiska körtelfebersymptom (jag skulle senare skylla en avgörande straffmiss på detta i kombination med vått konstgräs), men det är som hemligt, och vi måste åka in till sjukhuset för att få det svart på vitt. Man vill tilldelas det svarta på det vita ur hästens mun inuti själva slakteriet. Det är det som pappa säger när han ringer. Såhär i efterhand låter det konstigt. Jag går liksom i åttan och kan väl ta ett besked på telefon? Min pappa är trots allt en vuxen man och kan väl ta ett besked på telefon som en vuxen man? Även om det skulle vara ett hisnande besked. Jag menar ett dödligt. Skicka ett sms med ett hisnande, dödligt besked? Men det är så det är. Det är exakt så som jag minns det. I den här historien så är det inget snack om den saken: jag minns ett händelseförlopp, det vill säga olika scener från mitt liv, och jag minns dem lika detaljerat och perfekt som jag återger dem här, i min relativt styltiga prosa. Och allt det är sanningen. Jag och Benjamin sitter och klipper. De andra i gruppen är också där, men jag kan inte tänka mig att de har någon agens. Jag kan inte tänka mig att de får en syl i vädret? Att de är beväpnade med bildliga saxar, slöa som knivar? Benjamin hade börjat i vår klass något år tidigare, vilket är en annan, mycket intrikat, historia. En som kan lära oss mycket om de subtila graderna inom grupptryckets paniska dynamik. Vi kanske kommer dit? Vi kanske börjar kräla baklänges ner i havet som vi alla kom ifrån? Jag får ett samtal från pappa, det är en gammal mobil, en som man hade på den här tiden, cirka 2006, det är väldigt längesen, och han säger att vi måste till sjukhuset. Vilket sjukhus? Sjukhuset. Han kommer med bilen till andra sidan bron. Jag tänker inte just då, i klippande stund, på Anna Odell, men jag gör det nu. Jag tycker att hon är så snygg. Det är ögonen jag pratar om nu. Det är ögonen jag objektifierar. Det är hennes maniska ögon som gör att jag måste gå till toaletten och onanera innan jag kan fortsätta skriva. Det är ögonen som är öppningar. Det är ögonen som är hål. Pappa kommer med bilen, en vit Volvo, jag minns den så väl, min barndoms äckliga bil. En snarlik modell som den jag, Ludvig Köhler och Anna Axfors år senare slappt mytologiserat med våra alternativa poesiturnéer. Plural i föregående mening känns som en lögn, men är det en lögn? Jag minns inte vilket sjukhus vi åker till först, men i den här historien så finns det bara ett sjukhus. Jag minns inte vilket, men jag minns att vi stannar på McDonald’s, så jag skulle gissa att vi kör direkt till barnsjukhuset. Sjukhuset för barn, fabriken, spelplatsen för den stora sensmoralen, träningslägret för den spastiska terrorcellen, det enda sjukhuset i den här fabeln, det enda barnsjukhuset som finns. Precis som det bara finns (eller funnits?) en mur i hela världen så finns det bara ett barnsjukhus i hela världen. Det ska göras en ny version av Vi barn från Bahnhof Zoo, by the way. Det får mig att tänka på barn i termer av djur. Det får mig att tänka på alla våra mänskliga historier, i alla fall de som inkluderar barn och barnsjukhus, i termer av fabler. Vi stannar på McDonald’s på vägen till barnsjukhuset som ligger granne med en stor kyrkogård förklädd till labyrint. Jag minns att jag är löjligt stolt över min ätstörda disciplin, den är relativt ny, jag är ju 14 år gammal, men den har eskalerat under sommaren i Kanada och spegeln visar hoppfulla resultat. En del fotografier som jag tvingat min lillebror att ta på mig med en liten digitalkamera visar också hoppfulla resultat. Jag räknar mina revben som ett aktivt tics en gång i timmen. Jag äter bara en Big Tasty, ingen meny. Varken läsk eller pommes frites. Eller, kanske Cola Light, jag vet inte. Det här var innan Zero, men efter Ground Zero (häromdagen kom jag över Jonas Mekas 9/11-material, kanske hans bästa film). Pappa äter Bic Mac och Company. Jag minns att jag är väldigt lycklig här. I bilen och på McDonald’s. Innan svart på vitt. Svaret finns ju. Det finns ju ett svar! Jag och Benjamin är en kreativ järnhand. Det är vår tid nu. Vinden har vänt. Bilradion spelar Ebba Grön. Halt här får ingen passera, här kommer ingen förbi, inte ens de mobbade, homosexuella barnen och bibliotekarierna från Bahnhof Zoo. Filmen som vi klipper kommer bli tillräckligt vass för att sticka ut i mängden. Det kanske inte är mördande konkurrens, om man bortser från Benjamin, men jag har lyckats profilera mig som min grundskolas mest ironiska kille. Jag har lyckats lura alla att uppdelningen mellan ironi och uppriktighet existerar. Svenskläraren, han med rötter från Italien och bakåtslickat grått hår, som också är bildlärare, och som jag smörat för systematiskt i två års tid, bränt cd-skivor med amerikana till inför varje lov, är den som sätter betyget. Efter vissa fasta kriterier, visst, men jag vet att han kommer att uppskatta vår banalt punkiga anarkism. Min tandställning. Att vi förföljde Ulf Lundell och smygfilmade honom i säkert 30 sekunder. Superhåglös. Superletargisk. Min farfar var en hoarder som upptäcktes eller avslöjades retroaktivt enligt doktrinen man ser inte det man har framför näsan. Gräset är alltid grönare när man är död. Slicka inte uppåt, slicka bakåt.