Vi tänker på de ryska dockorna,
lackade med blommande mandelkinder.
Tänk på dem och hur de staplas i varandra.
Ett liv i ett liv i ett liv
Den minsta som skallrar där inne, en hägring av den yttersta och igenkännbar endast till formen.
Hon är en kalv som med mjuknade klövar slår mot bukens inre.
Pärlan i skalet och ett barn för stort för moderlivet,
vars lemmar trängts till en vilande stillhet i väntan på ljus
Dockor i dockorna vilar omslutna i håligheten.
Skräms då pärlan av musslans mörker?
Det finns rum i håligheten. Det finns rum i håligheten som visar sig för den letande, salar som står öppna för den som vill.
I det rummet finns hon, hon finns alltid där. Den gamla och geten. Kvinnan som bodde i Grytan. Kvinnan som bodde med sin get i Grytan.
Hon, som den gången för länge sedan flydde sjukdomen ut till udden, ut till havet. Promenerade den sista biten, förbi de ensligaste stråken av bebyggelse. Hon måste ha frusit så där ute när hon klättrade upp för kanten och ned i stenens inre. En mjukt polerad kalksten. Sval under handen. Havsutsikt med huvudet lutat ut över kanten.
Hon levde med geten som värmde henne i stenens mage. Om nätterna gav geten henne di, gamla försiktiga läppar mot den mjuka, varma spenen. Om morgnarna slickade de tillsammans saltet av stenarna i vattenbrynet. Letade tuvor av strandlök och havre.
Vad gjorde hon då när djuret en morgon många år senare bara vilade i stillhet? Hon kom vandrande med geten som andades lätt genom skägget i famnen. Dammiga horn. Vad säger man när man kommer tillbaka efter att ha uppsökt håligheten? Utan att veta vad som fanns kvar. Går det att göra någonting annat sedan djurets anda mojnat, än att be om en vagn till prästgården när man finner en gård på en plats som senast var tom. Vandra på krokiga ben med geten till farstun och be prästen om att få köpa djuret en grav. Få lov att köpa en grav och sedan stå bredvid när den grävs.
Hon sänkte själv geten ned. En krum, öm kropp som hjälper en annan krum att nå jorden. Pälsen var ännu varm och hon frågade sig om hon inte skulle vänta på att fylla igen graven tills kroppen svalnat. Hon önskade att hon vågat ge djuret ett namn, även om man inte döper djur. Ett namn att ta avsked med hade skänkt stunden en viss högtidlighet som just då kanske saknats.
Skulle hon inte bara kunna få kallas Maria? Efter Jungfrun själv, efter Jungfrun som vakade över dem i grytan. Bilden som drev iland bland stenarna. Ej inlindad i tjusigt ylle men inkapslad i en väl inpackad men efter tiden i havet något uppluckrad brödkaka. Hon är minst och var så liten. I gjutet benporslin iklädd en regnblå slöja och den minsta rödaste av munnar, mindre än en enda koschenillus. Om hon ville skulle hon sänka sitt huvud inför oss och le mjukt inför dem. Från sin höjd såg hon allt, Guds öga bland dem.
Vi tänker oss att Jungfrun minns dagen hon lades i degen, på hur den svällde och hur hon slukades inunder den. Den fadda luften som steg upp, hur katedralens trådiga valv framträdde. Kryssbågiga, ribbade, ribbade kryssbågiga. I ugnens hetta måste det ha känts som att återvända till ursprunget. Till den ugn som gav kroppens mjukhet en fast spänst. I vilken tiotusen jungfrur mötte den öppna lågans hetta och stelnade till en evig andakt. Där handflatorna kemiskt fogades till varandras yta. Att hon tänkte att om elden hade haft ansikte skulle hans drag vara helt rena, men munnen öppen och andetag som fjädrar. Andetag som hos ett nyfött barn där magen rycker upp och ner, varje gång lika överraskad av luftens kyla. Hon berättar för geten om hur deras jungfru minns hur mörkret skingras när skorpan sprack, när stärkelsens trådar gick av och när brödets kyla byttes mot munnens fuktiga hetta och när tystnaden byttes mot kvinnans skrik när den fjärde tanden åt höger framifrån räknat träffade det stelnade glashöljet.
Utspottad i en handflata, täckt med saliv, upplyftes hon och sköljdes. Som en bild av ödet ställdes hon för att bevaka hushållet. Hemmet i hålet.
Men jag hade inte låtit henne lämna mig, jag hade svalt henne och bett henne inreda mitt inre. Visat henne vägen till min kammare och bett henne bevaka dess rörelse, bli en docka i mig, ett hölje i ett hölje. Hon skulle syna mig och be mig spotta liljor i bönen. Vita, gula, röda. Bara liljor tills dess att jag fullt förstod innebörden. Jag skulle svälja delarna av ett möblemang och svälja någon stark i lämplig storlek som kunde bära föremålen dit hon ville.
De ska stå i hjärtat – i vänstra kammarens inre sal. Varmröd mahogny som jag skulle känna när hjärtat krampade ihop sig i sina slag. Vassa små tändsticksben med tjockt lack som pockar mot väggen. Vid grinden skulle hon plantera rosor vars stjälkar växer längs venerna. De ser ut som rosen i ett manuskript, hårda och knubbiga. En ros på kammarens vägg, inte nypon att bita i utan bara en evigt blommande regnblå ungdom.