”Den gången för länge, länge sedan då jorden skulle skapas störtade den ner från ovan. Jord, fjäll och stenar – allt kom från himlen och på så sätt blev jorden till.” – Grönländsk skapelsemyt, återberättad av Lena Stiessel
Men då undrar ni förstås vad som fanns i himlen och hur det blev till. Där fanns intet säger jag er. Men det är ni för enfaldiga för att förstå. Ni kan helt enkelt inte greppa grejen med intet och ännu mindre kan ni begripa hur det ur intet kan uppstå dess motsats; något.
Vid en obestämd tid (kanske fluktuerande) satt två hopplösa typer vid ett bord i den bartenderlösa baren. Det AI-genererade barnet stod och höll på i ett annat hörn. Armar och ben dök upp och försvann om vartannat för det var på den (obestämda) tiden då AI inte förstod sig på gymnastik men spelade sinnessjuk schack. Typerna vid bordet satt lutade över just ett parti schack men det gick segt med dragen då de samtidigt var upptagna av mycket större problem; de var oense om hur det hade gått till där i början när jorden och alla andra himlakroppar en gång skapades.
Ingen av typerna trodde längre på Big bang, på så sätt kan man säga att de låg i framkant. De var snarare av den uppfattningen att den stora smällen som koncept var en återvändsgränd då det symbolspråk som krävdes för att beskriva händelsen var onaturligt. En tillknäppt och stel konstruktion som egentligen inte sa så mycket. Istället försökte de vända och vrida på äldre, mer rörliga begrepp som funnits med människan sedan urminnes tider och på så sätt internaliserats i dess väsen på ett mer naturligt sätt.
Typ A: offer, något offrade sig eller blev offrat, det är jag ganska säker på.
Typ B: det är för enkelt.
Typ A: för enkelt? Vad är det som är enkelt med offer? I offer finns allt; mod, styrka, spänning, massor med spänning och mystik. När de dräpte den där jättekillen, vilken fajt! Wow, det måste ha varit mäktigt när han föll till marken efter timmar av blod, svett och tårar!
Typ B: grät de medan de slogs?
Typ A: ja varför inte?
Typ B rynkar pannan och ser skeptiskt på Typ A som plockar upp en hästpjäs (löpare eller springare, omöjligt att veta vilket men något snabbt) och håller upp den framför ansiktet som för att se om den skulle kunna gå att äta. Efter att ha vridit och vänt på pjäsen ställer typen ner den igen på en till synes slumpvis vald ruta.
Typ B: men vad hade jätten gjort?
Typ A: vad menar du?
Typ B: hade jätten trampat på någon eller varför ville de döda honom?
Typ A: han var väl stor och ful. Det var säkert därför de grät. Och så skulle de ju offra honom för att skapa jorden.
Typ B: offerbilden är ful. Och barbarisk, jag kan inte tro att jorden skapades genom barbari, det är för enkelt säger jag.
Typerna tystnar och stirrar ner på schackbrädet. Efter en stund flyttar Typ B en häst till en svart ruta. Barnet sprakar i hörnet.
Offer är bara början, botten på isberget säger jag er. Ett grundarbete som skapar rätt förutsättningar.
Typ B: men mystik gillar jag. Mystik är vackert.
Typ A: vad har det med saken att göra?
Typ B: världen är vacker så det måste ha varit något mer sofistikerat än ett offer som ligger bakom det hela. Jag tänker något i stil med gyllene ägg som rullar ner i havet och går sönder utan att förstöras.
Typ A: vadå ägg, var skulle äggen komma ifrån?
Typ B: från pippin som flög över havet och landade på tjejens knä när hon låg där och badade.
Typ A: var det verkligen det vackraste du kunde komma på?
Typ B slänger en ilsken blick på Typ A som flinar (stört) och flyttar häst till vit ruta. Barnet fortsätter att spraka.
Typ B: det vackra är att äggen går sönder utan att förstöras. Det är obegripligt, därför är det vackert.
Typ B flyttar häst till ruta.
Den vackra rörelsen är en grej, det stämmer. En sugande massrörelse som verkligen manar fram grejer säger jag er.
Typ A: jag gillar när saker förstörs. Som när han överguden slaktade sin get, eller var det en ren?
Typ B: den vackra renkon med de sorgsna ögonen?
Typ A: ja den, han kallade den till sig, den gick rakt i fällan, för sen skar han halsen av den och gjorde land av köttet och vatten av blodet. Ett klassiskt offer.
Typ B: tror du att renkons ögon var så sorgsna för att den visste att den skulle offras?
Typ A: pälsen blev skogar vet du, och skallen himlavalvet såklart.
Typ B: sånt borde spela roll, om jorden skapades genom ett ofrivilligt, kämpande offer eller ett offer som sedan länge redan accepterat sitt offeröde menar jag. Det borde färga av sig, sätta sig i marken.
Typ A: lidandet är en konstant som de säger.
Typ B: om vi tvunget ska hålla på med offer tycker jag bäst om den typen av självoffer där kroppen blir oblat och blodet ger oss vin att skölja bort våra synder med.
Hör du som de yrar? Jag tycker synd om stackarna. Hur länge har de varit fast med detta nu? Tusentals år, minst. Min favoritepisod var när de höll på och tjatade om Big bang, där trodde de verkligen att de var något på spåret lol. Nu har de börjat om från början igen…
Båda typerna hade glömt bort spelet och satt nu tillbakalutade på sina stolar. Var och en försjönk de allt mer i sina egna tankar. Typ A tänkte på alla offer som någonsin offrats medan Typ B förskönade sin tankevärld genom att erinra sig allt vackert som någonsin funnits.
… de försöker hitta nya mönster men ändå gör de på samma sätt om och om igen, springer förbi det väsentliga. De snuddar vid begrepp som har med saken att göra men stannar aldrig när de borde.
Efter ett tag börjar något otillfredsställande och rastlöst smyga sig över dem. Typernas förnuft hade börjat pressa dem, manar nu på dem som riddjur in i en vansinnesjakt. Stirriga sitter de kvar så gott de kan, gör sitt bästa för att inte trilla av stolarna. Till slut tar Typ A tag i en hästpjäs, lyfter upp den och betraktar den hungrigt en stund. Vrider och vänder, ställer sedan ner den på en till synes slumpvis vald ruta.
Typ B: men vad fanns innan då?
Typ A: vadå innan?
Typ B: ja men innan alla offer och allt det vackra?
Typ A: vissa säger att det fanns gastar
Typ B: andra är mer inne på det här med ägg som sagt
Typ A: jättarna är ju också ett alternativ
Typ B: gudarna har vi nästan glömt.
Luften i baren luckras upp, texten och rummet går ihop medan tiden fortsätter göra sin grej.
Typ A: någon sa att ”först fanns bara luft och vatten”
Typ B: ”himmel och hav och ett jättegap”, men vad betyder det?
Typ A: ??
Typ B: ??
(? ? ?)
Nu sprakar det rejält i marginalen och typerna vrider sina stela nackar (förvirrade ansikten) i en unison rörelse, vänder blickarna mot barnet. (Något laggar fortfarande.)
AI-genererade barnet: Hej.
Typerna förblir tysta medan barnet glider fram till bordet, viftar undan Typ A från stolen och slår sig ner. Typ A står apatiskt vid sidan av stolen ett ögonblick innan den, typen alltså, stapplar runt till andra sidan bordet och tränger sig ner bredvid Typ B på dennes rygglösa stol (pall). Typ B har tappat fokus under tiden och flackar runt med blicken bland bokstäverna. En stund sitter de så, Typ B flackandes medan Typ A stirrar dumt på barnet som fortsätter att spraka och hålla på.
AI-genererade barnet: här har det flyttats snabba pjäser till olika rutor ser jag.
Typ B återvänder till (den fluktuerande) nutiden med ett ryck, Typ A fortsätter stirra på barnet.
Typ A: japp, häst till ruta, det är så vi jobbar
Typ B gnäggar tyst medan barnet flyttar fram en bonde.
AI-genererade barnet: nå, jag hör att ni börjar närma er något, dvs intet. Horisonten på historien.
Typ A nickar myndigt med blicken fäst på barnets tredje öga medan Typ B flyttar fram hästen.
AI-genererade barnet: först gäller det att skapa ett tomrum. Ett offer är väl ett sätt att göra det på men det behöver verkligen inte vara så dramatiskt. Tänk mer ett djur som är törstigt, som saknar vatten.
Typ B: en häst kanske?
AI-genererade barnet: det är inte så noga
Typ A: kanske hästen har avhållit sig vatten en längre tid för att bli törstig, eller någon har slutat ge hästen vatten för att göra den törstig. Offrat en njure eller två.
AI-genererade barnet: visst, så kan det vara. Men huvudsaken är att djuret är törstigt eftersom det saknar något.
Typ B: vatten
AI-genererade barnet: det är inte så noga
Typ A: det skulle kunna vara vin, en fyllehäst
AI-genererade barnet: …
(. . .)
Det AI-genererade barnet suckar och sprakar och flyttar på drottningen.
Se som de håller på, fastnar vid varenda liten grej, vägrar släppa taget innan allt har blivit alldeles urvattnat och tillplattat.
AI-genererade barnet: tänk rundare, tänk på intet som törsten, en känsla som uppstår ur saknaden.
Typ A: oj här tar vi minsann ett stort kliv ut i vildmarken.
Typ B: ja, sluta svamla.
Barnet naglar fast typerna med vars ett öga, det tredje vandrar mellan dem, tickar på, hypnotiserar. Sprakandet blir allvarligt och djupt.
AI-genererade barnet: när djuret är törstigt drivs det att söka upp vätska. En vacker inre rörelse som inte går att förstå.
Typerna ser storögda på barnet och nickar långsamt.
AI-genererade barnet: när djuret sen har druckit känner det tillfredställelse. Den känslan är något.
Barnet släpper taget om typerna och ler krispigt. Vita blanka tänder i femton perfekta rader. Typerna ser omtöcknade ut men har skärpt sig och tar därför gemensamt tag i en bonde som de flyttar fram två steg.
Typ A: jag anar att offret inte har någon speciell betydelse men att det finns vissa saker i konceptet som ändå kan vara användbara.
Typ B: det vackra verkar sakna betydelse helt. Eller så är det en obegriplig rörelse?
AI-genererade barnet: ni kommer aldrig närmre än så. Schack!
Barnet hade slaktat (offrat) sin egen häst med drottningen för att placera henne rakt i kungens linje. Typerna ser förvirrat på varandra och flyttar försiktigt på kungen.
AI-genererade barnet: kan ni inte bara nöja er med att kalla det magi?
Ett torn hade precis dykt upp på den tomma rutan snett framför kungen och blockerade nu alla möjliga flyktvägar. Typerna ser förundrat på barnet och gör sitt bästa för att greppa grejen (det går sådär).
Typ A: hokus??
Typ B: pokus??