fingrars muskelminne släpper ifrån sig celler och ljud. inlindningen som faller omkull och nedåt. sippor växer från håligheter. ådriga artärer ljudar minsta stjälken; monstruös ögonsten. kluster av avstånd förintar, överdrift, värmen fanns inte. nålarna förtröstansfulla lyllos. och sinnesvillors önskan; en själ sprattlar lätt. kontakten identisk. svins fnys rytande grymma. ormar vrider sina kroppar ut och in, lämnar lera. gräshoppor knyter körsbärsblom. doften bryter ljusstrålar av syren.
fikonens köttiga dispyt, svedjan är fräsande. sammanflyter trådar som poesins gifttänder. saft och kärnor i en blodström; lyfter rumsliga funktionen. dova förklaringar där röster om födsel och kvinnor knackar högljutt. men arbetet sållar spelpjäser, vinklar åt fel håll. läsaren bestämmer könen. parallellt har episka vätskor vidrört de små hjärtanen. vinden modfälld, förtätar skogsljuset. resonemangen fulländade först när fåglarna har lyft från vattnet. när vingarna har torkat.
henne/honom ett leende bortanför förnuftet. minnets struktur har fjuniga skal och lägga hjärnan i vätskan. efter att ha badat i fukten är tandköttet aprikosfärgat. liksom i drömmen om ormbettet stiger solen i zenit. bedja lupinerna som sträcker sig ut över ryggslutet, slukar upp en ensam människa. sitter på knäna för att pressa ned sidan. gyttja liknar strålar då det glänser av gult. magnituden; högläsning. återigen tar läsningen svalget i anspråk. texten viker bladen och skördar nästa.
skåda texten som den åmar sig. när falkarna släpper röda; denna trädgård full av aska. maskar på insidan droppar ned för mungiporna. allt sådant skrynkligt ogenomträngligt. flyende kreaturen har bara varma händer kvar. fotlederna är förstelnade och detta betyder att budskapet är förevigat. nyser ut kognitionen, väller över eländet. ormbunkar agerar botemedel i denna konstellation. uppställda på rad som ögon; helheten gjuter många figurer. renade hud skjuter stjälken.