vinden susar i träden utanför fönstret
det öppna fönstret
en av katterna tog en duva i det trädet igår
tror jag
åtminstone hade duvan konvulsioner i rabatterna
åtminstone låg den halvt uppäten på stenplattorna inför sopkärlen på
innergården i morse
 
vi stängde fönstret igår
elden
hur den ska föras in i ett kråmat stålrör
tryckas ut
pressas i en hård stråle
att bränna papper
ögon
stigbygel
så har du ju muren
jag lovar jag ska inte flytta en sten i den vägen
jag ska bara vara jag
jag ska låta andra
flytta de stenarna
 
det blir bättre
mycket bättre faktiskt
jag ska bara fånga in
lite vind och släppa ut
den igen
exakt så ska det bli


det tog en halvtimme att skriva den här
dikten
tid som jag ”egentligen inte har”
undrar om det är därför det är så svårt att
avsluta
det var lite som att säga ”nej nu måste vi lägga på”
flera gånger för att avsluta ett telefonsamtal med någon man är nykär i


det jag säger nu
gäller inte imorgon
inte ens om en timme
jag såg en räv komma struttande ute på gatan
i snön
jag såg den genom fönstret
och ropade högt mot nedervåningen
jag ser en räv!
så såg jag en människa komma efter den
då förstod jag att räven var en hund
det hände medan jag skrev dikten
och glädjen varade
tills jag läste igenom den
detta är att studera
att lyssna till sin egen skugga
varför är det så
att så fort nån kommer och sätter sig
en bit bort
eller helt nära
och börjar prata i telefon
så får den ens fulla uppmärksamhet



och jag lovar jag frös inte en gång där ute på isen
allt var bara så obeskrivligt vackert
det var nåt annat än ljudet från grus som knastrar under bildäck
hur mycket det än stegrar sig mot månen i fantasin
det var en äkta bro över det isiga sundet
under pärlemorhimlen
och det var min familj
mina barn och min valentine (orkar inte skriva sambo)
och jag insåg att jag befann mig i en ny legend
nåt som ska värma mig en annan vinter
bli ett brev till dig, vem du nu är
men jag är glad att du tar emot mina legender
viker upp dem på bordet och låter dem stå
varför såg jag en massa skinande saltkar och vita servetter?
det är väl ingen måltid heller
eller så är det det och jag skulle egentligen pluggat en timme nu innan barnen vaknar
men första raden slog ner medan jag måttade kaffebönor i den elektriska kvarnen
jag hoppas du far väl
med detta ode till gårdagen
till legenderna vi spinner om det som varit
som en dag kommer tillbaka och kramar oss hårt när vi minst anar det
kanske när vi mest behöver det
jag tror på treradingar
såna här
fast kortare



känns som jag är sen
jag ska gå in och trä madrasskydd över madrasserna
men först ska jag posta den här ”diktsviten”
som inlägg på instagram
jag vet inte om jag ska lägga in bilden på grävskoporna mitt i eller efter
det visar sig
madrasskydden var inte torra
så jag hängde dem i torkskåpet
alla vet att Sisyfosmyten
handlar om att bli förälder
och ikväll
är en sån kväll
när jag tänker på annat
ikväll
har vi t.ex. diskuterat
att de nya sopsäckarna var dåliga
de var för stora
jag tyckte de saknade handtag att knyta ihop
och det gjorde de
det var väl inte egentligen nån diskussion
det var mer en kommentar när vi bytte påse
den vissna fjädern
fick för ett ögonblick spänst
men slokade snart igen
det finns också en sax
som klipper
det finns en bakfylla
det finns även barn
som vaknar mycket tidigt
och ska ha ”byxor med STORA MÖNSTER”
som inte finns
det finns en tid att passa
det finns den där speciella huvudvärken
svavelsmaken i mun
och det finns regn
medan den lilla
drar den stora i håret i barnvagnen
länge leve kortsiktiga lösningar


otroligt trött på
att det här skulle vara nån sorts publiceringsställe
det är ingen bra plats
det är en plats för sänkta fartyg



förra veckan kom dikterna i en sorts feber
det var nästan lite jobbigt
jag hade inte riktigt tid med dem
men jag har inte lärt mig att avvisa dikter på det sättet
inte när de kommer och är sådär glada
som barn
titta på mig
även om de nog inte såg så muntra ut
det här är ingen sån dikt
det här är mer jag som undrar varför det blev så tyst