det pågick hela våren och slutade i tragedi, kanske är det en dikt om att vägra årstiderna, att krypa upp våldsamt och vifta med näven mot en blå himmel att ropa sjömansvisor mot stormen det viktiga är att ingen kommer undan orörd
scen:
vid kanten av
en katedral
från 1200-talet
femhundra meter ovanför
gråa regniga åkrar
en mor
har byggt ett bo
högst upp i spiran
en liten avsats
en vrå och
ben
fjädrar
från
någon
annan
historia
hon driver sin oxe
hon bygger sitt bo
en make stormar
in i
bild
ett stycke kött i munnen
en vecka
senare
fyra små
ägg
ensam i regnet
hon vilar över
äggen
klorna
invikta
målet är
att skydda
de fyra små
nu, rovfåglar
vita duniga varelser
blir till
vi tittar vidögt
när mor
glufsar i sig
äggskalen
och skränar
sina första ord till oss
“OCH REGEL NUMMER TRE:
OM MAN VILL LEVA
MÅSTE MAN
MÅSTE MAN
FÖRST ÖVERLEVA”
mor kommer in i köket
ett stycke kött
i munnen
och vi fyra små
skriker som
skräcködlor
mor har blivit större nu
större än far
hon kämpar hårdast
far håller oss iallafall
varma
men våren går
och mor går ut en dag
och syns aldrig till igen
far ensam
med barnen
och en ny
kvinna
kommer på besök
femtonde maj
forskarna kallar
henne endast GA
vi är stora nog att vara själva nu
och när far är ute en dag
dyker GA in i bild
hon placerar sig
vid avsatsen
hon bara
stirrar på oss
främmande föremål
som om det här
var hennes plätt
och det var vi
som inkräktade
far sliter
kommer in i
köket med ett stycke
kött i munnen
gång på gång
forskarna betitlar honom
super dad
i tjugonio dagar
super dad
i tjugonio dagar
men far
kan bara bära
så många stycken kött
och vi har egna klor nu
och bror
och syster
och syster
vi får lära oss
vända klorna mot varandra
för någon måste väl ändå få äta
i det här hemmet
och dagarna går
som gud i ett regn
vi har ingen aning om
gud i ett regn vi har
hungern som stiger
vi kan nu betrakta
varje granne som
passerar
som ett stycke kött
jag ser brors huvud
vridas, dreglande
även när GA
fladdrar, svepande
förbi en dag
han ser efter henne
han håller av henne
jag vet inte hur
jag ska förhålla
mig till detta
det är soligt idag
syster lyfter bort
mina sista vita fjun
snart dags
att dra ut
och hänga
den nionde juni,
06:44
syster testar sina vingar
hon tittar ned
(spirorna)
hon skriker
hon faller
forskarna hittar henne
tolv timmar senare
på parkeringsplatsen
hennes orörliga kropp
rör sig en sista gång
men vi vet ingenting just nu
hon är väl borta
ute och hänger
den tionde juni, 01:35
bror har tittat efter syster
ända sen hon gick ut genom dörren
han tittar ned
(spirorna)
lutar sig ut
(när man står vid en
avsats och det känns
som att sugas ned
och det känns
som att sugas ned
om man bara
släpper taget
faller man,
när man står vid en
avsats och känner suget,
döden och livet
i en skälvande
dragkamp
todeskampf)
bror tittar ned igen
far borta sedan några dagar
kommer hem nu
störtande mot
brors leende
och skriket
en liten knuff av misstag
bror faller
vi ser honom
aldrig igen
men jag tror han
tog till skyarna
två dagar senare
natt och regn och
jag och syster
kvar hemma
och chillar
försöker chilla
regnet på spiran
syster hungrig och kall
får upp ögonen för
den där vrån
tvärsöver gatan
ordlöst hoppar hon
jag går mot
kanten
men ser henne
aldrig igen
på kvällen
far kommer hem med
matkassarna
tre stycken kött hängande i mungipan
en tyst middag
förutom att jag skriker
som en skräcködla genom hela måltiden
han ser ivrig ut
en blick som säger
“det är nog dags ändå”
och
ger sig av
diset anländer
regnet på spiran
vrån fylld med ben och fjädrar
och stycken med kött
vid avsatsens kant
flaxar och skakar av mig
regndropparna
somnar
med huvudet mot kamerastativet
GA cirkulerar ett tag
och landar
själv i vrån
hon slänger
gamla ben och fjädrar
och köttstycken
gräver sig en ny vrå
far återvänder
senare på natten
ser sig omkring
ett rent fint hem
men barnen är borta
han ser ett hål
som någon grävt
han gräver det djupare
och väntar på att hon ska komma hem.
