det pågick hela våren och slutade i tragedi, kanske är det en dikt om att vägra årstiderna, att krypa upp våldsamt och vifta med näven mot en blå himmel att ropa sjömansvisor mot stormen det viktiga är att ingen kommer undan orörd

scen:
vid kanten av
en katedral 
från 1200-talet
femhundra meter ovanför
gråa regniga åkrar
 
en mor
har byggt ett bo
högst upp i spiran
            en liten avsats
en vrå och 
            ben 
                        fjädrar
från 
någon 
annan 
historia


hon driver sin oxe
hon bygger sitt bo
 
en make stormar 
in i 
bild
 
ett stycke kött i munnen
 
en vecka 
senare
fyra små 
ägg
ensam i regnet
hon vilar över 
äggen
klorna
invikta
målet är 
att skydda 
de fyra små
 
nu, rovfåglar
vita duniga varelser
blir till
vi tittar vidögt
när mor
glufsar i sig
äggskalen
och skränar
sina första ord till oss
 
                                                    “OCH REGEL NUMMER TRE: 
                                                    OM MAN VILL LEVA
                                                    MÅSTE MAN
                                                    FÖRST ÖVERLEVA”
mor kommer in i köket
ett stycke kött 
i munnen
och vi fyra små
skriker som 
skräcködlor
mor har blivit större nu
större än far
hon kämpar hårdast
 
far håller oss iallafall
varma
 
men våren går
och mor går ut en dag
och syns aldrig till igen
far ensam 
                        med barnen
                        och en ny 
kvinna 
                        kommer på besök
femtonde maj
forskarna kallar 
henne endast GA
 
vi är stora nog att vara själva nu
och när far är ute en dag
dyker GA in i bild
 
hon placerar sig
vid avsatsen
hon bara 
stirrar på oss
främmande föremål
 
som om det här 
var hennes plätt
och det var vi 
som inkräktade
far sliter
kommer in i
köket med ett stycke
kött i munnen
gång på gång
forskarna betitlar honom 
super dad
i tjugonio dagar
super dad
i tjugonio dagar
men far
kan bara bära 
så många stycken kött
och vi har egna klor nu
och bror
och syster
och syster
vi får lära oss
vända klorna mot varandra
för någon måste väl ändå få äta
i det här hemmet
och dagarna går 
som gud i ett regn
vi har ingen aning om
gud i ett regn vi har
hungern som stiger
 
vi kan nu betrakta
varje granne som 
passerar
som ett stycke kött
 
jag ser brors huvud 
vridas, dreglande
även när GA 
fladdrar, svepande
förbi en dag
 
han ser efter henne
han håller av henne
jag vet inte hur 
jag ska förhålla 
mig till detta
det är soligt idag
syster lyfter bort
mina sista vita fjun
 
snart dags 
att dra ut
och hänga
den nionde juni, 
06:44
 
syster testar sina vingar
hon tittar ned 
(spirorna)
hon skriker
hon faller
forskarna hittar henne 
tolv timmar senare 
på parkeringsplatsen
hennes orörliga kropp 
rör sig en sista gång
 
men vi vet ingenting just nu 
hon är väl borta
ute och hänger
den tionde juni, 01:35
 
bror har tittat efter syster
ända sen hon gick ut genom dörren
han tittar ned
(spirorna)
lutar sig ut
 
 
(när man står vid en 
avsats och det känns 
som att sugas ned 
och det känns
som att sugas ned
om man bara 
släpper taget 
faller man, 
när man står vid en 
avsats och känner suget, 
döden och livet 
i en skälvande
dragkamp
todeskampf)
bror tittar ned igen
 
far borta sedan några dagar
kommer hem nu
störtande mot
brors leende
och skriket
en liten knuff av misstag
bror faller
 
vi ser honom 
aldrig igen
men jag tror han 
tog till skyarna
två dagar senare
natt och regn och
jag och syster
kvar hemma
och chillar
försöker chilla
regnet på spiran
syster hungrig och kall
får upp ögonen för 
den där vrån 
tvärsöver gatan
ordlöst hoppar hon 
 
jag går mot 
kanten
men ser henne 
aldrig igen
på kvällen
 
far kommer hem med
matkassarna
tre stycken kött hängande i mungipan
 
en tyst middag
förutom att jag skriker
som en skräcködla genom hela måltiden
 
han ser ivrig ut
en blick som säger
“det är nog dags ändå”
och
ger sig av
 
diset anländer
regnet på spiran
vrån fylld med ben och fjädrar
och stycken med kött
 
vid avsatsens kant
flaxar och skakar av mig 
regndropparna
somnar 
med huvudet mot kamerastativet
GA cirkulerar ett tag
och landar
själv i vrån
 
hon slänger
gamla ben och fjädrar
och köttstycken
gräver sig en ny vrå
 
far återvänder
senare på natten
ser sig omkring
ett rent fint hem
men barnen är borta
 
han ser ett hål
som någon grävt
han gräver det djupare
och väntar på att hon ska komma hem.

https://www.youtube.com/watch?v=Z5XZ6qDg3rs