Vi var alla kortare än vad vi borde ha varit, liksom lägre, eftersom vinden gick hårt åt oss allihop, som förkrympta träd var vi allihop. Och jag hade en särskilt härdad kropp, redan från början härdad, stadig, som om denna kropp burit och fött många barn och sedan burit dessa barn på höfterna, så såg min kropp ut. Som om livet runnit genom denna kropp och som om den förlikat sig med sitt öde, det var så den såg ut. Som om många dagar och katastrofer och ett stort tålamod hade format den, jag menar att jag såg ut så från början, från första stund. Det var en kropp utan överraskningar, som om hela min framtid fanns förborgad i den, och det gjorde den ju också, såsom allas liv finns förborgade i deras kroppar från första stund, jag menar bara att min kropp redan framstod som förbrukad, som om jag redan hade levt färdigt, som om bärandet av barn på höfterna och detta att böja sig ner och plocka upp det som andra tappade eller lämnade efter sig hade format den, som om denna kropp gått igenom alla dessa prövningar och nu var återhållsamt stolt, härdad, med den härdades självgodhet. Ur min kropp strålade en ovilja mot allt oväntat, som om jag redan var på andra sidan och som om jag därför ville förklara för var och en att det är fåfängt att längta efter överraskningar. Jag säger bara att det var så jag såg ut, och de flesta andra runt omkring mig också, jag kan inte förklara det bättre, vi var redan som barn härdade, besvikna och högmodiga. Och inneslutna, mest av allt inneslutna i våra dagar som blev till veckor och år, vi var fortfarande bara barn i olika stadier av barndom och ändå var det som om vi hela tiden arbetade och mycket sällan tog ledigt. Jag säger inte att det gällde oss allihop, men likväl de flesta av oss, mig och min barndomsvän Sofia och sedan alla de vänner som följde på Sofia, vi betedde oss som om vi hela tiden arbetade och klagade också som om vi faktiskt arbetade – vi klagade som vi hade hört våra föräldrar klaga – på att vi var trötta eller försenade eller vad det nu var, att vi inte hade lust, men vi måste haft stor lust för vi hade hela tiden möjligheten att sluta, ändå fortsatte vi i våra cirklar, vi högg i och fortsatte och fortsatte.
Inte ens min mammas kropp var lika härdad som min, hon liknade istället ett barn också när hon för länge sedan slutat vara barn. Det var först när hon fick sina nya tänder som vi verkligen kunde se att den rörelse som satts igång när hon födde mig, den rörelse som var hennes åldrande, nu nästan var fulländad, på bara tio år nästan hade fulländats. Hon föll och slog ut sina gamla tänder, nästa gång jag såg henne var vi i köket och hon hade fått nya vackra tänder av porslin. Hon var stolt över de nya tänderna och hon hade inte ont, sa hon, inte längre ont. Det var på våren och fram tills dess hade jag tänkt på oss båda som barn, för hur skulle jag kunna tänka på henne som någonting skilt från det jag var, hur skulle jag kunna tänka på henne som något annat än ett barn när hon var så späd och hela tiden sjöng, och nästan hoppade när hon gick, hon var sådan, jag lovar att det var sådan hon var, som om tiden inte hade någon inverkan på henne, och om den hade det så var det samma inverkan som den har på ett barn: kroppen blir starkare och håret mörkare och tjockare, det jag menar är att det verkade som om tiden gav och gav, det var så det såg ut från mitt håll. Från den plats där jag gick bredvid henne och såg på hennes ansikte lite snett underifrån verkade det som om hon fortfarande lärde sig många saker och som om hennes händer blev grövre på samma sätt som mina händer blev grövre. Det var när hon kom hem med sina nya tänder som jag förstod att det var på det andra sättet. Det vill säga att tiden tog saker från henne. Vi satt vid köksbordet, det var bara hon och jag för min bror var någon annanstans, så som han för det mesta var någon annanstans och så som jag nästan alltid var där hon var utan att riktigt kunna göra skillnad på oss två, utan att riktigt förstå var den ena började och den andra slutade. Inbegripna i våra lekar, inte som om de var lekar utan som om vi rörde oss i samma takt och bara bytte namn då och då. Det var bara vi två i köket den dagen och jag önskade hennes gamla tänder tillbaka. Jag satt och önskade mig två dagar tillbaka i tiden, då vi fortfarande var oskiljaktiga som ett tvillingpar som växer tillsammans, men nu hade hennes gamla gulnade tänder slagits ut ur munnen och bytts ut mot de här nya och jag förstod såklart att det inte gick att göra det ogjort men jag önskade det ändå.
Det var på våren innan löven hade kommit tillbaka på träden så ljuset var hårt. Hon satt längst upp vid kortsidan av bordet och pratade hela tiden om hur glad hon var att hon hade fått de här mycket vackrare tänderna som skulle fortsätta vara vita som ett spädbarns första mjölktänder för resten av hennes liv och hon knäppte sina händer i ren förtjusning. Jag satt vid den motsatta bordsändan och såg att hennes hud var gulnad och det hade jag aldrig förut sett, men i kontrast till de strålande tänderna blev det helt tydligt och det gick små streck överallt i hennes ansikte som jag heller aldrig förut sett och jag såg på hennes sammanknäppta händer och hennes naglar var räfflade på ett sätt som inte mina var. Hennes händer var över huvud taget så mycket större än vad jag förut trott. Jag önskade hennes gamla tänder tillbaka för nu såg jag att hennes ögon var lite insjunkna och att hennes hår verkade sprött på något sätt. Håret låg i en lång fläta på ryggen som alltid, men hela den hud som omslöt henne var torr och fylld av små, små linjer och hennes röst som kom från magen och ut genom munnen, där de nya vita tänderna fanns, var inte alls så ljus som min, jag märkte det nu. Hon skrattade och hennes skratt som förut verkat nästan ljusare än mitt hade mörknat och jag förstod att rösten skulle fortsätta mörkna med åren som gick och dessutom hade hennes näsa vuxit och öronen också, för tiden byggde inte upp henne utan ändrade hennes proportioner på ett helt annat sätt och kom plötsligt inifrån henne, inte så som tiden och ljuset kom utifrån för min del och fick mig att växa, utan tiden fanns på hennes insida och tog vad den ville från henne. Jag var mycket rädd och försökte föreställa mig hennes gamla tänder men jag kunde inte se dem ordentligt framför mig.
Våra kroppar hade skiljts åt oavsett, jag menar bara att processen påskyndades av de raka vita tänderna som nu fyllde hennes mun. Jag tänker inte att vi hade kunnat förbli en enhet, jag kom visserligen från henne och därmed var jag hennes skapelse, därmed hade hon skapat mig för sin lek, därmed hade hon skapat mig som en förlängning av sig själv, men tänderna gav allting sina riktiga proportioner och färger och jag märkte att våra kroppar i själva verket inte liknade varandra: medan hennes var späd som ett barns men åldrande var min fortfarande mycket ung, bara tio år gammal, men ändå stadig, bred och fäst i jorden, bland föremålen. Det var kort efter att mamma fick sina nya tänder som vi fick kaninen, min bror och jag, och vi fick också en bur som den bodde i och den buren stod i den leriga trädgården. Jag bestämde mig nästan direkt för att jag inte ville ha den och min bror intresserade sig aldrig riktigt för den, så som han aldrig riktigt intresserade sig för någonting och därför fick mamma ta hand om den och jag kunde sitta uppe i mitt rum och se henne ute i leran när hon matade kaninen. Det var kort efter tänderna, jag menar bara att om jag fått kaninen ett halvår tidigare hade jag älskat den och gett den många namn, men när den väl kom var den likgiltig för mig och det var något märkligt med den skygga kaninen i buren när hela slätten drällde av andra kaninerna som var större och modigare och som hela tiden blev fler och fler. Jag föreslog att vi kunde släppa ut den bland de andra men det hade den aldrig klarat, sa mamma med sin nya mörkare röst som inte alls lät som min, som bara påminde om tiden som går och går och dessutom kommer inifrån och inte utifrån som jag förut hade trott.
Årstiderna fortsatte att byta av varandra, så det växte och sjönk ihop där utanför och regnade och torkade upp och man såg hela tiden våra grannars gård där de gick omkring, piskade av vinden, som om de vuxit snett och vint och förblivit kompakta på samma sätt som träden. De var så lika varandra som om de vore variationer av varandras kroppar, med sina silvriga frisyrer, där de gick och öppnade och stängde dörren till stallarna och matade djuren. Jag kunde sitta och titta på dem från mitt fönster och fortfarande ofta höra min mamma sjunga men jag visste att det inte var min röst som kom ur hennes mun, lika lite som hennes kom ur min.
Mamma orkade inte mata kaninen så ofta och därför fyllde hon buren med mat ibland och sedan inte igen på flera dagar och kaninen växte och blev tjockare och tjockare. På sommaren efter allt det med tänderna kunde jag gå ut och titta på den genom nätet till buren och då tyckte jag att det såg ut som om den knappt kunde röra sig där inne. Och jag förstod att det var min mammas fel och att det var sådan hon var, slarvig på det sättet, hänsynslös och bara skrattade och sjöng. Gick med sin åldrande barnkropp och tänkte inte på vad som skulle hända med kaninen om man gav den allt vad den ville ha helt plötsligt och sedan ingenting. Jag förstod att kaninen trodde att den svalt ihjäl och när maten kom åt den för sitt liv, för att rädda sitt eget liv och sitt eget oproportionerligt lilla hjärta där inuti och jag undrade varför, vad det egentligen var som till varje pris måste fortsätta, de långa dagarna då den satt och väntade på att äntligen få se min mammas ansikte närma sig? Se henne närma sig i ljuset men själv bli sittande i mörkret, hela tiden växande, tyngre och tyngre? Sådan är hon tänkte jag, hon gör alltid sådär tänkte jag. Och det blev sommar, en ibland het men sedan igen mycket kall och regnig sommar, som somrarna alltid var där vi bodde. Och jag hade lust att förändra mig, utan att förstå det själv hade jag lust att förändra mig, den enda möjligheten som verkade stå mig till buds var att sola min kropp så att den bytte färg och det var det jag gjorde, fast sommaren var kall hittade jag en plats med lä och där bredde jag ut min enkla kropp på gräset, inte ens på en filt, bara rakt ner på gräset som var fuktigt och kallt. Sommaren var vacker precis som alla somrar, men när man kom ut var den kall som en tidig vinter, jag låg helt stilla och blundade inte mot solen utan låg och kisade för att hela tiden hålla uppsikt om kanske någon gren skuggade mig eller kanske något moln närmade sig, så att jag också hela tiden var beredd att byta plats om det skulle bli nödvändigt. Och min hud var till en början rosa i solen, och knottrig som den blev av fukten från gräset och den kyliga vinden och jag märkte att det fanns små mörka hår på den, överallt, och jag undvek därför att se på den, men sedan belönades min flit och håren bleknade och huden blev mörkare, mycket mörkare än min mammas kropp eller min brors, så att jag inte längre såg ut att vara sprungen ur samma rad av människor som dem.