Boken ligger uppslagen
ansiktet nedåt
där slutade han läsa
Vilket binder samman som
arbetsjackan täckt av spån
luktar fortfarande sött av sågen
en oljig hinna och fibrer strösslade utanpå
Vilket binder samman som ansiktet
med hans krona, längtan reser sig bortom berget
den ljusomgärdade gränsen, glorian
kröner horisonten i ett tjockt lager smör
det skinande feta utmärker det heliga
faderligt upphöjda
Glöm inte rakhyveln vid spegeln
vad vi gör för att skydda oss
för att förbereda oss mot det yttre
när ingen ser, måtta skära
avknoppa
Där sitter några gråa strån kvar
och spretar
när den ytterst lägligt tillkommer mig i arv
jag har också områden att raka
smörja in
så bra
Det var inget nytt
med det som lämnade honom
håren var hår också när han dog
ett litet faktum längst ut på rakbladet
som om han pressats hårt genom den här världen
skvätt av sig på kanterna
och det ensamt kvardröjande
får en motbjudande hinna med tiden –
kroppen lämnad i sängen ovanpå täcket
kronan som förblindat öppnar sig –
ett djur som trevar sig fram ur en skog
ljuset väller in över de gråa stammarna i gläntan
fördunklar avbrotten, en rad fixpunkter som
binds samman med ögats sackader mellan orden på sidan
hur kontrasterna skarvas in i
Vilket binder samman som mynningarna
mellan saker i ett rinnande vatten
men du vet vad jag menar
hur hans spår börjar tala
och hur de börjar tala
igenkänningen vittrar sakta
Kroppen är gul, flagnar på båren
ansiktet förspillt
jag kan inte hindra en härmning
hans kropp stövlar in i min
jag fladdrar glatt och multnar in på bara ansiktsskelettet
njuter ut vilan tunnare och tunnare som
en skiva gummiartad cheddar
Empatin är ett hungrigt hål
jag växer mig in i hans död som en svamp
i mynningarna. när svepningen dras bort
börjar inlevelsens gråsuggor krylla iväg över kroppen
de ljusskygga små liven är alltid där först och
äter sig feta på bergets baksida
på tungan ligger det kalla kopparmyntet
adderar aromen av tusentals fingertoppar
En andra gradens upplevelse
som att se sina föräldrar se på tv
Tänk att jag ligger här död
som ett altare
medan salen töms
någon sopar golven slarvigt och släcker
Jag vill inte dö vid fel tillfälle
spreta som ett faktum
tänk: om alla dött samtidigt
hade det inte varit så illa
då hade inte jag försvunnit från världen
utan världen försvunnit från sig själv
som det ser ut nu är jag ljustekniker
riktar strålkastarna mot den avgörande icke-händelsen
svettas ymnigt inför den långsamma döden
Andra gånger ligger jag surrad i kroppen vattenlik
flyter sväller
tyst mot kistlocket
utsmetad och klaustrofobisk
porös som en välvispad vita
Så tänker på behållare och innehåll
kan ett innehåll vara smutsigt?
glaset kan vara skitigt men inte mjölken –
en teori jag kaklar mitt havsgröna badrum med
en vattentät kravallutrustning
för att hålla saker på sina rätta platser
en metafor som
– oändligt väl lämpad att binda samman
olika diegetiska nivåer i den här dikten
det därpå följande binära smackandet
när den ena kroppen flämtar/försvarar sig mot den andra
när huden stöter mot huden i ett regn av tårgas, gränsernas erotik
befläckar kronan med främmande element – bortom berget kryllar gummibåtar –
Garderar mig, spänner åt mynningarna med parenteser:
(verkar det oseriöst var det inte så jag menade)
det var bara en tanke, ta det med en nypa salt och svälj
skillnaden mellan tanke och handling
inlevelse och glidmedel, den där smackande friktionen
den antyder något – du kanske inte ska vara där
Han var en konung att försvara ett land för
värd sin vikt i guldmynt och tusentals offentliga fingrar i gommen
värd att växa och frodas inuti som mögel i ett akvarium
värd försöken till inlevelse i ens eget liv genom
sinnliga metaforer, en andra gradens upplevelse
av njutning betraktar jag mina känslor som fiskarna i ett akvarium
mata dem med spån, låt dem smaka batongen
Från kronan långt bak i huvudet kommenderar faderns basröst
– håll gränsen – som väl Thorbjörn Fälldin sa
när de främmande elementen redan trängt så långt in
att det enda som återstod var att tala uppfodrande
genom din älskade röst pappa
militärkommandon fördömer
smackandet invid egna stränder
För att tala klarspråk
kan en kärlek vara smutsig
felplacerad empati är smutsig
vilket binder samman dikten
som bristen på papper tvingar
två saker samman på sidan
ledsen emoji
Min graf slaknar runt dessa strån
abstraktionsgraden i vårt förhållande är lite sorglig
konkret vore fruktkroppens svettmärke på pappret
om du skulle orka skriva ut och lägga en svamp här
jag menar sinsemellan inbördes nivåskillnader
befläckar tämligen utan sammanhang
Vilket såklart binder samman som
växande vitt och brunt i fogar och hårbottnar
Kan en tanke vara smutsig
brun till roten
är en tanke en behållare eller skitig mjölk
frigolithjärnan fröjdas
Tänker allt det hemska
lever mig in som mögel
glömska och våldsamma tankar
den salta mjölken på läppen
Ta inte i dem med händerna
Du vet inte var de har varit
Lägg inte myntet på tungan
den mörka omsättningens historia
smutsen kommer med att inte veta ursprunget
med en oändlig negativ potential
Bränn bort det med alsolsprit – händernas register av tidigare händer
minnet av hans kropp
rösterna som vuxit fast på berghällen
– handslagens glidmedel och olja
Bara ett ord fälls ner mot ytan
börjar mina dåliga delar att skaka
kroppsdelar jag vill att du ska kalla
en trädgård med växters namn
använd viljan att äga och förbränna
hjälp mig spärra, bära tillbaka
vattenlik flyter den svullet mot glömska
där det man vill får ro att växa
Ensamheten driver en långt i ens fantasier
i skritt närmar jag mig längtan som kröner bortom-berget
i takt till ekot av dina militärkommandon pappa
Uppställning! Mönstring! jag spinner som en elvisp
en första gradens upplevelse
av botten i mig som är botten i
en burk – uppe vid grytets mynning avtar ljuset
återskenet på de dinglande tänderna av allt som binds samman
ögonen känns som två egg ovanpå ett torn
av spröd kinesisk lyckokaka
är begären inhemska
eller mer som fjärran länder?
invid elskåpet – skapelsens krona
står jag ensam och
pressar i mig gräddtårta
med hela mitt väsen
glufsar i mig av dina militärkommandon
för det är det enda jag kan få din röst att säga
med vilje, prova själv
efteråt ett tafatt äckel, som att insidan
från svalget neråt längs rösten är täckt av ister
när man försvunnit iväg för långt
(trycket på en första gradens upplevelse – man måste bli så glad för alla presenter)
Sågoljans söta lukt –
Brynt smör i en stekpanna
artikulerar sig, översätter sig
artigt i en annan form
till fras i den rinniga vitan och
den trögare dallrande kronan
Gränsvärdet upphöjt till generell princip
Ibland är det brunt och ibland är det ljudet
av en klick smör som släpps i fräset
Det binder som metaforen, fettet och vätskan
emulsionen klumpar
av dignande identiteter
symbolernas sug ett korsdrag
öppnar sig av hålet i ansiktet
rusningstrafiken i en gulnande kropp
en frasig croissant
eller en sjukhusfralla
doftbefriad skiva funktionell ost
vördad på plastbricka
Doppar i te och fukten växer brun över skorpan
hans ansikte så förspillt
klumparna faller i
tämligen kraftlöst