Du borde vara mer än lärare i hemkunskap sa Tilly ja Tilly jag borde vara din. Hon höll i mina blickar som om det vore mina händer och det hade inte känts som det behövts mer men i efterhand hade det behövts mer: ett stambyte, ett strömavbrott, en jordbävning kanske: ett träd som föll så det hörts, så det hänt.
Jag lärde barnen laga äppelkräm den hösten och kanske var det något de sa, de sa så mycket att man kunde bli helt yr över tandställning och Alices förälskelse i Emma och smakade på salt för att se om det var socker det var salt och de skrattade så högt. Det var kanske något med hur skratten studsade mot morgonsolstrålar mot stekpannor mot stekspadar mot stekytor Alice sa: du är min favoritlärare. Det ekade över hela hemkunskapssalen. Det måste ha gjort det. Jag är ingen utan deras komplimanger sa jag till Tilly jag är en mycket mycket känslig och feg individ sa jag och jag sa ta mina händer dra dina tummar över mina handflator och mena det; jag menade: åtrå mig Tilly men det sa jag aldrig när hon hörde.
Jag sa det när hon sov. Och jag sa det som besvärjelser.
Från Tillys ögonvrår gick linjer som solstrålar sa jag. De fanns där när hon knep ihop ögonen när hon öppnade munnen när hon gapade när hon stönade hon kunde skrika hon kunde skaka, hon kunde lämna mig sa hon, hon skulle lämna mig sa hon, kanske var det något med det.
Kanske var det något med att ligga på hallgolvet och blunda och höra explosioner utanför, jag var hög på snus och de skrek GOTT NYTT ÅR utanför, och jag kysste Bengtsson på munnen och på tungan i munnen och på ansiktet med munnen där tungan satt fast inuti. Det stod flyttkartonger längs väggarna, det stod skor och böcker och vardagsrum på dem i Tillys handstil men inuti min mun sa Bengtsson du borde vara min och hon sa det som om min mun ekade. Jag försökte eka tillbaka när jag viskade jag är ju din för jag viskade jag är ju din. Det kändes varken som hjärtklappning eller huvudvärk. Det kändes inte alls när jag fortsatte vara hennes utom som längtan. Jag vaknade med läpparna mot hennes hals och längtade bort.
Och barnen stod vid spisarna och längtade till rasten, till lovet, till livet tänkte jag, att de snubblade runt och väntade på att något skulle spraka igång: en köksbrand eller en allergisk reaktion, en tandställning som skulle av eller en förälskelse som kunde slås på.
Det kallas projicering sa baby och baby var idrottslärare, rastvakt på torsdagar och övningskörde eftermiddagar, sökte folkis och tävlade i orientering. Jag borde vara mer än lärare i hemkunskap sa jag men baby sa nej, du är bra på det du gör och hon var bra på det hon gjorde: klä sig efter väder och hålla humöret uppe, se åt alla väderstreck och välja en riktning. Du är min riktning sa baby. Vi stod under ljudörat i matsalen och färgen gick från grönt till gult när baby sa du är min riktning men jag såg i hennes ögon att hon inte menade det som hon ville mena det. De var alldeles solstrålslösa. Vi får väl se sa jag och log ett kom och ta mig då baby, se mig i ögonen då baby, gör något av mig då baby baby baby och skolan blev banal, och barnen blev banala, och Tilly blev banal där hon var, någonstans, en tyst prick i horisonten, aldrig aldrig aldrig tänkt på igen.
Så kanske var det något när baby sa lägg handen här så känns det mer, sa säg det såhär så känns det mer, sa är det inte något med det här; det var kanske något när baby strök håret ur mina ögon. En blind fläck. Du är min blinda fläck sa baby och sa vad det ekar här: vi borde köpa en matta. Jag var så säker på att vi skulle köpa en ny matta åt oss när vi köpte en ny matta åt oss, samäganderätt på vår vårmatta en grönmatta åt oss, en gräsmatta framför soffan åt oss, hennes fingrar i mitt hår och mina fingrar i mattan, det var något med känslan av det nya, och baby tryckte sin tunga mot mig och jag tryckte min mun mot mattan och skrek ner till grannen. Annie sa ni får knulla lite tystare och så fick hon cancer och dog. Jag sa till baby så banalt att få cancer och dö bara sådär och baby flyttade hem till Kungsbacka och la sju blommor under sin kudde och drömde inte om mig.
Jag drömde aldrig aldrig aldrig om Tilly men jag drömde om rörelser Tilly varit en del av: blickar som stommar för mina blickar, vidgandet av vecken i hennes hud, trycket mot min hud när hon drog sina fingrar längs mig.
Vill du inte vara mer än förälskad sa baby jo baby jag vill ju vara din. Upprätthåll mig. Spinn vidare på mig. Men baby hade smugit barfota och plockat midsommarblomster alldeles avgörande. Ryckt blommor ur marken så det hörts, så det hänt, så det känts: så brytandet ekat ända in i mig. Kanske var det något med det.