min koja är min koja
har ingen längtan ut ur hålet
då det krävs att krypa bända
har kokongen min om natten
är en byggare av lager
bittida kläcks jag ur varigt näste
slevar gröt ser om sår
säckens lukt är vänskaplig sötaktig
larverna kamrater mina
rör sig sakta in mot centrum
spar mitt inre i små påsar
varmare än mänsklig hand
har tre gångar – ålar vidare
letar efter katta
är smord av eget fett och gamman
glidandet går lätt
hallen fyllt av grannbrev de vill säga att jag läcker bort och ut
trapphuset; en skadlig plats
men min utsöndring vilar där i trygghet
jag är här
avklippta fingrar med naglar långa böjda
spar i burken utav plåt
ett rum åt mina påsar ett åt doften
alla konserver förtjänar sin tid
all frukt sin
häller ner i svalg och tomhet
en svällande magsäck; en jubeldag
jäsandet är mitt utvidgande
tar min plats
jag flackar inte
har åttahundra kärl med piss och galla
ritar kurvor
gör förteckning
stadier av förruttnelsen
grisen tog längst tid
släpade magen runt i sista skedet
gräsanden var snabb
inlindandet hjälpte inte
gladpack är inte det du tror
bröstet är trångt men kryphålen trängre
upplösningen skön i värmen
gasen bildas släcker dagar
ett sällskap i harkranken som ger mig sina ben
när jag tänker på min hud tänker jag på lek
hur lätt det är att skala
hur ansiktet kan ändra form
köttet tar vid
möglet skimrande som mjöldryga
slickar händer sedan drömmer
det gröna är vackrast här
sprider ut sig över lår
ett delta
jag äter alltid det jag dödar
jag har aldrig använt fuktkräm
tänderna är benkrossartänder
förr bjöds jag runt
det är bara rövbekantskapen som hälsat på i lyan
till lynnet är jag behärskad
gåvan är bensår och fistelgång
brunråttan förbi mig gnavar
helbrägdagöraren drar sig för att knacka på
nattskötaren is no more
istället agare bagare ihjälslagare
jag var en gång i solen
nu vårdar jag min karbunkel
tidskrifter lossar under taket
bunt vid bunt skälver vitt
klibbiga som minnen jag har allt
odelbarheten av de mina
har tio madrasser i mitt bo
hittade djuret en förtorkad lämning
inget umgänge har jag nu
saknar kattans mjuka ljud den faller samman uti händer
som sandjord jag andas in rester hud
tänker du är i mig här
de säger profanering
jag säger helgd
huset vill äta dig jag äter det tillbaka
jag har aldrig haft något parningsmönster
inte stött något ur kropp eller hem
men det gror ur munnen stänglar
vita av mörkret
liksom jag
i brevinkastet en löjlig lapp
du borde vara rotehjon
allt är helhet får ej klyvas
ingen in och inget ut